Konsten jag älskar finns nu i sprithyllan

Krönika Att sälja bärs med fräsiga flasketiketter är det nya svarta, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Ovanför skrivbordet hänger en oljemålning. Tavlan utgör omslaget till min bok Jag sålde min själ till hårdrocken. Jag designade motivet – en dödskalle i silvrig metall med nitar, horn och långa betar. Vid ögonhålorna syns sprickor som liknar Alice Coopers sminkdesign. På hakan en rännil av röd vätska, en hommage till Gene Simmons blodspottande. Målningen är signerad Ken Kelly, konstnären som verkställde min vision. Han som en gång i tiden satte min värld i brand med omslaget till Kiss Destroyer.

Det är svårt att greppa.

Jag rör lätt vid den skrovliga färgen. Den rispar skönt mot toppen av mina fingrar. Plötsligt slungas jag tillbaka till mitten av 1980-talet. Jag är åtta år och sitter som hypnotiserad i den noppriga blå plyschsoffan. Jag har hörlurar på och i händerna håller jag det stora Destroyer-konvolutet.

Omslagsmålningen återger medlemmarna i sina superhjältedräkter där de i triumfatoriska poser hoppar fram över ett stenrös med ett brandhärjat landskap som fond. Jag sugs in i en kittlande fantasivärld bestående av eld, läder och nitar. Och där är jag fortfarande kvar.

Med åren har jag lärt känna flera av de art directors, fotografer och illustratörer bakom de konstverk som jag har beundrat i hela mitt liv. Ernie Cefalu har berättat om de katolska konfirmationskort som låg till grund för det dramatiska omslaget till Black Sabbaths Sabbath bloody sabbath. Barry Jackson har förklarat hur han målade ZZ Tops ikoniska röda Ford Coupe separat på ett tunt papper innan han infogade det med bakgrunden som blev Afterburner.

Den mest udda intervju jag har gjort var när jag ringde upp Carter Helm, den rökande och vingförsedda kerubliknande pojken som är avbildad på Van Halens mångmiljonsuccé 1984. I dag är han en tunnhårig medelålders man som jobbar med försäkringsfrågor. ”Om de som tatuerat in min fyraåriga nuna kände till mitt liv i dag hade de kanske tänkt om”, sa han.

Nu för tiden utformas skivomslag inte längre med samma kärlek, eftersom de ändå knappt syns på en liten telefonskärm. Illustratörer lägger i stället krut på uppdrag från bryggerier och destillerier. Ölburkar har blivit konst. Att sälja bärs med fräsiga flasketiketter är det nya svarta. Dessa konstnärliga gestaltningar behandlas sedan som merch när de även sätts på pins, tygpåsar och tygmärken. Det är en ny sorts rock’n’roll-kultur. Det är ingen slump att artister i heavy metal-fållan mer än gärna licensierar sitt varumärke till rusdrycker.

På Systembolaget fastnar jag vid sprithyllan. Vrider och vänder på flaskor med omsorgsfullt formgivna etiketter föreställande mina gamla rockhjältar. You had me at hello. Kassören ger mig en pik. ”Är det bra gin, det här?” Han ler i mjugg. ”Eller köper du den bara för etikettens skull?”

Jag gillar ju inte ens gin. Jag råkar bara ha en fäbless för hårdrocksestetik. Hur blev det så här?