”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.
– Vi kan känna oss lite irriterade eftersom det framstått som att vi tvingats in i de här förhandlingarna.

I december gjorde IF Metall och Kommunal upp om förändringar av anställningsskyddet med PTK och Svenskt Näringsliv, trots att LO tidigare sagt nej. Las-uppgörelsen desarmerade hotet om lagstiftning och räddade till på köpet regeringen Löfven ur en regeringskris. Men den gav också upphov till en hetsig debatt med starka känslor inom arbetarrörelsen.

Två världsbilder kolliderade, och sprickan drevs rakt genom LO-borgen. Vissa såg IF Metalls och Kommunals agerande som ett svek mot solidariteten inom arbetarrörelsen och ett sätt att rasera anställningstryggheten. IF Metalls ledning värjer sig mot bilden, och tycker att de tog ansvar och värnade om den svenska modellen. För Dagens Arbete berättar förbundsordförande Marie Nilsson och avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä om varför de resonerade som de gjorde. 

I slutet av september strandade förhandlingarna med fack och arbetsgivare – facket tyckte inte att de nådde fram till en tillräckligt bra uppgörelse. PTK och Svenskt Näringsliv kom överens om att gå vidare på egen hand och LO fick efter en tid frågan om man ville återuppta förhandlingarna. Något som många ville, enligt Marie Nilsson.

– Majoriteten ville att man skulle fortsätta förhandla, så förhandlingarna återupptogs.

Marie Nilsson berättar att det även fanns en minoritet som inte ville återuppta förhandlingarna, och som tyckte det var ganska bra att förhandlingarna strandat. Efter ytterligare intensiva förhandlingar slöt PTK en uppgörelse, medan en enig LO-styrelse röstade nej till att haka på.

Hon understryker att när hon sitter i LO:s styrelse så representerar hon inte IF Metall, utan hela LO. Och hon menar att hon var öppen med att IF Metall på egen hand skulle fortsätta att se om det gick att hitta någon lösning.

– Det slutade med att Kommunal och vi gick vidare och förhandlade. Och det är klart, de förbund som velat avsluta förhandlingarna blev då väldigt irriterade och upprörda, så var det, säger hon.

Men att IF Metall av kritiker har utmålats som svikare har hon liten förståelse för.

– Jag känner såhär: Det gick inte att komma överens med alla LO-förbund, då får vi släppa det. Då är vi i valet: ska vi svika våra medlemmar och ta den lagstiftning som ändå kommer, eller försöka vara med och lösa de här viktiga frågorna på bästa sätt. Vi valde att vara med, säger hon.

Men i den konkreta förhandlingen så förhandlade ni med januariavtal och Toijerutredning som kan sägas varit på arbetsgivarens sida. Vad hade ni att sätta emot?

– När vi förhandlade fram Saltsjöbadsavtalet 1938 var det hot om lagstiftning, när vi förhandlade fram industriavtalet var det hot om lagstiftning och det var klart att det var hot om lagstiftning nu, säger Veli-Pekka Säikkälä. Som förhandlingspart bryr man sig inte så mycket om att nu finns det hotet, utan försöker hitta en modell som båda parter kan vinna på, så vi kan få ett avtal

Slutresultatet tycker IF Metall-ledningen snarare stärker än försvagar anställningsskyddet.

– Det är klart, det här är förändringar som alla påverkas av och olika individer kan se fördelar och nackdelar för egen del. Men i centrum finns det som vi ibland högtravande brukar tala om; att vara solidarisk. Att vara beredd att göra uppoffringar som kanske inte gagnar en själv, men andra utsatta grupper. Vi har ställt oss bakom uppgörelsen eftersom det kommer att öka tryggheten för alla de som i dag har väldigt osäkra anställningar och som vi i facket – kanske med all rätta – ibland beskylls för att inte bry oss om, säger Marie Nilsson.

Ni säger att ni gjorde en helhetsbedömning. Varför var det bara ni och Kommunal som kom till den slutsatsen bland LO-förbunden?

– Man gör väl det utifrån vad man har på sina förbund. Sen har väl vi i IF Metall har en tradition att vi går före ibland, och gör saker. Vi tror att det kommer att hända saker på svensk arbetsmarknad vare sig vi vill eller inte. Då tycker vi det är viktigt att vara med, och hålla i pennan och ser till att det blir på ett bra sätt, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Det finns kritiker som säger att avtalet innebär en dragning från den kollektiva styrkan till att stärka den enskilda individen. Fackets styrka i och med turordningsreglerna byts mot kompetensutveckling för den enskilde. Ser ni det så?

– Jag tror inte facket blir svagare på grund av det här. Det är till och med så att får vi igenom alla saker, så kan det vara så att organisationsgraden stärks. Försäkringen vid ogiltigförklaring vid uppsägning kommer till exempel bara vara för dem som är med i facket. Så jag tror inte att den kollektiva styrkan minskar med det här, säger Veli-Pekka Säikkälä.

För att förstå utgångspunkten för IF Metall måste man blicka bakåt, långt innan januariavtalet där de borgerliga partierna fick igenom krav på ökade undantag i Lagen om anställningsskydd, las.

– Vi kan känna oss lite irriterade eftersom det framstått som att vi tvingats in i de här förhandlingarna. I själva verket har vi för länge sedan tagit initiativ till förhandlingar och hållit i de här frågorna väldigt länge. Långa inhyrningar, ökade visstidsanställningar och framför allt brist på kompentensutveckling – den frågan har vi pratat om i 25 år! säger Marie Nilsson.

Läs också

IF Metall om las-uppgörelsens olika delar

Arbetsgivaren har fått fler undantag och tydligare regler om uppsägning. Facket har fått skärpta visstidsregler och stärkt heltidsbegrepp. Så här säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä om de olika ingredienserna i uppgörelsen.

Bakgrunden till förhandlingarna om huvudavtalet är flera. Dels den faktiska utvecklingen mot ett allt osäkrare arbetsliv. För 30 år sen hade industrin ett par procent visstidsanställda, i dag är det 11 procent. Branscher som hotell och restaurang har gått från 15 procent till uppemot hälften visstidsanställda. År 1990 var privata bemanningsföretag förbjudna och hyvling – när arbetsgivare drar ner arbetstiden för en anställd från en dag till en annan – fanns inte på arbetsmarknaden tills relativt nyligen.

– Las är inte lika tryggt som det var en gång i tiden. Turordningsregler hjälper inte dem som är visstidsanställda, eller inhyrda, eller den som jobbat länge på en arbetsplats utan att få kompetensutveckling, säger Veli-Pekka Säikälä.

Visstidsanställningar och bemanningsföretag är två exempel som drivits igenom av politiker. Här kan man också tillägga alliansregeringens försvagning av a-kassan 2006 med resulterande medlemstapp. I dagens politiska klimat – med högerpopulister, borgerlig majoritet i riksdagen, ett EU som diskuterar lagstadgade minimilöner – är risken för politisk högerstyrning och ökad otrygghet på arbetsmarknaden överhängande, menar IF Metall.

Ett starkt motiv till att komma överens är att värna – och återupprätta – den svenska modellen, där fack och arbetsgivare gör upp om spelreglerna själva.

– Ska man vara trovärdig och säga att vi ska ha en svensk modell där parterna ska lösa frågorna, då måste parterna lösa frågorna, annars kommer politikerna in, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Tanken med att föra in anställningsskyddet i huvudavtalet är att långsiktigt vrida frågan ur händerna på politikerna.

– Vi måste bort från den här ping-pong-politiken.

Även om man håller med om det, skulle man ändå kunna tycka att den här uppgörelsen går för långt, att ni ger upp för mycket i turordningen till exempel?

– Om vi ror den här överenskommelsen i land, då har vi säkerställt den här frågan för ganska lång tid framöver. Politiken kommer inte att ge sig på den, oavsett vilken regering vi får efter nästa val, därför att man vet att nu har vi en bred uppgörelse som parterna är överens om och det är en stor politisk risk att gå och peta i det. Det är vår vision av det, säger Marie Nilsson.

I backspegeln menar Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä att den lagstiftning som kom till på 1970-talet – med bland annat Lagen om anställningsskydd – skadade relationen mellan parterna. Istället för att förhandla löstes frågan lagstiftningsvägen och hamnade på så sätt i knäet på politikerna. Kanske var det ett uttryck för fartblindhet efter 36 år av obrutet socialdemokratiskt regeringsinnehav?

Var det en miss då på 70-talet, borde det inte ha blivit lagstiftning?

– I efterhand kan man konstatera att det hade varit bättre om parterna löst det. Lagstiftningen skapade motsättning, samförståndsandan försvann, säger Veli-Pekka Säikkälä.

– Det är lätt att vara efterklok, men vi i den fackliga rörelsen tänkte kanske inte på vad som skulle hända om makten skiftade från de som i första hand lyssnade på arbetstagarna, till de som lyssnade på arbetsgivarna, säger Marie Nilsson.

Läs också

Så kan du påverkas av las-uppgörelsen

I höstas kom arbetsgivare och vissa fackförbund överens om vilka nya regler de vill ha för anställningstryggheten. DA reder ut vad förändringarna skulle innebära för dig.

Ett kyligt samarbetsklimat präglade decennierna som följde. Men sakta men säkert har klimatet börjat förändras. Det första steget var Industriavtalet 1997 och sedan har det fortsatt.

– Det som pågår nu är att parterna kommer närmare varandra, att vi återtar den svenska modellen. Vi känner starkt stöd i det från Svenskt Näringsliv, säger Veli-Pekka Säikkälä.

IF Metalls agerande i de senaste månadernas las-turbulens måste ses i ljuset av denna, mer långsamma, men stadiga pendelrörelse.

Trots den högljudda kritik som följt på las-uppgörelsen har IF Metall legat ganska lågt med kommunikationen utåt.

– Det är en så komplex fråga att förklara i korta intervjuer. I stället har vi fokuserat på att förankra det här internt hos våra ombudsmän och förtroendevalda, säger Marie Nilsson.

Efter en stor mängd digitala möten med klubbar och avdelningar runt om i landet upplever hon ett starkt stöd från förbundet att gå vidare med frågan.

– Sen finns det såklart individer som tycker annorlunda, men det är så det fungerar i en demokratiskt organisation, att man bryter ståndpunkter emot varandra, säger hon.

Hårda ord och interna slitningar inom LO är inget nytt, säger Marie Nilsson. Hon upplevde att det stormade värre när förbundet tecknade krisavtal år 2009. Även om det skramlat en del i spalterna har hon inte känt sig utsatt personligen.

– Tidigare när jag sagt något som gjort folk förbannade har det kommit en del mejl och meddelanden. Men det har jag verkligen inte fått i den här frågan. Jag har kanske fått tre mejl från personer som varit upprörda över det här. Men kritik ska man kunna ta, jag sitter inte här för att bli älskad av alla. Här får man sticka ut hakan ibland och då får man sig en och annan snytning, så är det ju, säger hon.

En kommentar till “Nu är det slut med ping-pong-politiken”

• Jag undrar det Svenskt Näringsliv drar in smash gång på gång. När man har en offensiv motpart, ska man inte ställa sig i ett hörn och ta emot. När får vi se framtidsvisionerna. Börja jobba med sextimmars arbetsdag. Jag är övertygad att SN kommer att få fullt upp med den frågan. Varje kongress kommer det motioner om sex timmar arbetsdag som avslås. Ofattbart, vill vi inte ha en stor fråga att samlas runt. Istället håller vi på och petar på små förändringar i avtalet.

  Svara

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.