Här får alla lika bonus

Delaktighet När Johan Adolfsson jobbade som maskinförare frågade han ibland om företagets ekonomi. Sådant skulle anställda inte bry sig om, fick han höra. Som vd bestämde han sig för att göra precis tvärtom.

Vad fan är det där då? säger maskinföraren Niklas Fakt.

Johan Adolfsson vänder blicken längre uppåt kalhygget. En bit från den parkerade skördaren stiger en rökpelare. Röken tätnar och blir mjölkigt vit.

I mitten av april är marken fortfarande blöt och borde inte kunna ta eld, men solen har legat på och temperaturen stigit över femton grader. Ytskiktet är torrt och lättantändligt.

– Det brinner, säger Johan Adolfsson och börjar springa längs med spåren som skördaren har lämnat efter sig.

Egentligen är han ute i skogen för att prata om hur en årlig bonus till de anställda har skapat större delaktighet. Men nu brinner det. Samtalet om hur öppenhet och trivsel hänger ihop får vänta.

Ovanför krönet ser han en pulversläckare ligga slängd på backen. Eric Lindvall, också han maskinförare, står med en tom Lokaflaska i handen. Framför honom är ett område på en gånger två meter täckt med ett tunt lager vitt pulver.

– Springa ut med en petflaska och tro att det ska räcka? Det är tur att vi har grejer på maskinen, säger han.

Johan Adolfsson driver sedan många år företaget Adolfssons Skogstjänst AB. Han utgår numera från sin gård i Svärdsjö – en halvtimme norr om Falun – medan de anställda maskinförarna är utspridda i skogarna runt om.

När han själv körde skogsmaskin i slutet av nittiotalet brukade han ibland fråga chefen hur det gick för företaget. Men han fick aldrig något svar. Gränsen mellan chefen och maskinförarna var absolut. Ledningen skötte ekonomin och de körde maskin.

– Om man frågade hur det gick ekonomiskt för ett skift, fick man skäll. Sådant hade inte anställda med att göra, säger han.

När han senare startade företag, tänkte han att det skulle vara annorlunda. Hans anställda skulle ha det som han hade velat ha det. Inga hemligheter. Anledningen är självklar, menar han. De anställda är företaget, och ska därför ha insyn i ekonomin.

Under ett par dagar varje år träffas de för att gå igenom och diskutera budgeten. Hur såg bokslutet ut förra året? När vill de vara lediga? Behöver företaget investera i nya maskiner? Det är bara ett par av frågorna som de tillsammans tar ställning till.

Varje år får de anställda dela på 30 procent av rörelseresultatet. Ju bättre företaget går, desto större blir deras årliga bonus. Hur mycket extra det handlar om har varierat genom åren, från omkring 10 000 kronor till 20 000 kronor per anställd.

– När jag presenterar den här modellen för kollegor, tycker de att den låter alldeles för dyr. 30 procent kan låta mycket, men vad de inte tänker på är att det höjer företagets totala vinst eftersom personalen blir mer motiverad.

Han förklarar att förarna bättre förstår konsekvensen av deras eget handlande, och hur det påverkar företagets ekonomi.

– Till exempel vad det kostar om de sitter på Facebook två timmar varje skift? Det kostar otroligt mycket pengar, flera hundratusen, säger han och fortsätter:

– Detsamma med reservdelar. En del har blivit väldigt duktiga på att pruta. De är väldigt kostnadsmedvetna och försöker hitta egna lösningar och andra leverantörer.

De anställda får själva välja om de vill ta ut bonusen i lön eller som extra pensionsinsättningar. Men de allra flesta väljer lön, trots att Johan Adolfsson har tjatat på dem att prioritera pensionen.

Bonusen är densamma för alla, oavsett vilken grundlön de har och vad de har presterat på jobbet. Det är enklare att räkna ut, mer rättvist än individuella bonusar och skapar bättre sammanhållning, tycker Johan Adolfsson.

– Det finns några andra företag som har liknande bonusar, men de flesta har det på individuell nivå. Oftast baseras det på att förarna ska köra en viss volym varje månad.

Pernilla Furstedt, som bland annat är ansvarig för förarnas arbetsmiljö,
utvecklar resonemanget:

– Att de ska köra en viss volym varje månad kan vara en fara, tänker jag. Man måste ta hand om maskinerna och inte bara köra på, utan använda huvudet också. Och det kan ju finnas perioder i livet då man inte kan köra hundra procent. Ska man ha mindre lön då?

Johan Adolfsson fyller i:

– Ibland är det bättre att köra mindre och i stället se till att maskinerna håller. Men framför allt att du själv håller, både fysiskt och psykiskt.

Eric Lindvall lyckades släcka elden till sist. Han andas ut uppe på kalhygget, medan Johan Adolfsson stampar med foten i marken – den ger ifrån sig små rökpustar. Fortfarande finns en risk att elden tar sig igen. De kommande timmarna måste de vara uppmärksamma, och hälla på ordentligt med vatten.

Att släcka med pulver är inte optimalt. Under de månader då det råder brandrisk hänger de alltid två skumsläckare på maskinerna. Men än är det tidigt på året. Ingen trodde att det skulle kunna ta eld. Johan Adolfsson säger att han ska ordna två dunkar vatten.

Niklas Fakt står med armarna i kors bredvid honom. Han är lika förvånad som Eric Lindvall. Visst, som maskinförare vet han att det finns en risk för gnistbildning när maskinbanden går emot stenar. Ändå är det sällan som det faktiskt börjar brinna.

Eric Lindvall och Niklas Fakt jobbar i samma maskinlag. Båda två har varit anställda tre år och trivs med arbetet i skogen. Och det är ändå viktigast, tycker de – att de trivs. Bonusen är bara en bonus.

– För mig visar den att Johan är mån om sina anställda. Han vill att vi ska få ta del av kakan, helt enkelt. Samtidigt får man inte stirra sig blind på bonusen och jobba ihjäl sig för den. Bonusen blir vad den blir, men den är så klart en morot, säger Eric Lindvall.

I dag är det totalt fem maskinlag i företaget. Varje lag fungerar, åtminstone delvis, som ett eget företag. Maskinförarna sköter kontakten med kunderna, lägger upp arbetet och ordnar med reservdelar och reparationer.

– Man känner mer ansvar för att det är vårt eget. Man vill göra bra ifrån sig, säger Niklas Fakt.

Ibland har det uppstått diskussioner om bonusarna i stället borde vara individuella eller baseras på vad maskinlaget har presterat.

Men varken Eric Lindvall eller Niklas Fakt tror på en sådan lösning.

– En del grupper har mer erfarenhet, andra mindre. Då är det klart att de kör in olika mycket. Risken är att folk vill byta grupper hit och dit, säger Niklas Fakt.

– Och vissa grupper har äldre grejer än andra. De behöver kanske reparera oftare? Sådant spelar roll. Förutsättningarna är inte desamma för alla lag. Därför kan det vara svårt att sätta en procent på vad var och en ska ha, säger Eric Lindvall.

Rasmus Lygner

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.