Industri­facket i Myanmar vädjar om svenska sanktioner

Utrikes ”Ingen demokratisk fackförening kan överleva under den militära regimen.” Det säger Khaing Zar Aung, ordförande för industrifacket i Myanmar, som nu tvingas leva i exil.

Khaing Zar Aung

Ålder: 37 år.

Bor: Tyskland, född i Rangoon, Myanmar.

Gör: Ordförande för Industrial Workers Federation of Myanmar (IWFM).

Familj: Mamma, pappa och sju syskon.

Fritid: Ingen fritidssyssla. Har vigt hela sitt liv åt fackföreningsrörelsen i Myanmar så att andra i landet ska kunna ha ett liv med fritid.

Khaing Zar Aung är ordförande i Industrial Workers Federation of Myanmar (IWFM) och har en mångårig bakgrund som arbetare i landets klädindustri. Hon har kommit till Sverige för att vädja om fler sanktioner mot regimen i Myanmar, inbjuden av bland annat IF Metall som har ett nära samarbete med IWFM.

Efter militärkuppen i februari har fackföreningarna tvingats gömma sig, och hon kämpar nu för att störta militärjuntan.

– Våra vänner i de internationella fackorganisationerna vill gärna hjälpa till, men de behöver mer information. Därför åker jag runt och förklarar situationen i landet, säger Khaing Zar Aung.

Hur ser det ut i Myanmar idag?

– Mer än hälften av Myanmars befolkning riskerar att svälta de kommande månaderna. De statligt anställda har inte fått betalt sedan februari, och många har tvingats lämna sina hem. Folk har också slutat betala skatt och sina elräkningar för att strypa resurserna som går till militären. Regimen förlorar stora summor av sin inkomst på grund av det. De har istället börjat pressa företag till att betala ut ”donationer” till dem, och det finns inga företag som vågar säga nej.

– Militärens respons mot våra protester och strejker är att attackera oss – brutalt. De skjuter med maskingevär och tungt artilleri, och bränner ner våra hem för att få oss att fly. Varje dag och varje natt plundrar de och genomsöker våra hus för att hitta folk att arrestera. Flera av de som tillfångatagits har torterats till döds. De kropparna som familjerna har fått tillbaka visar hur allvarligt några av de som dött torterats.

Hon berättar också att många soldater nu hoppar av för att gå med i proteströrelsen Civil Disobedience Movement. De vill inte längre döda sina medmänniskor. Men många av dem är fortfarande rädda för att gå med, då de är oroliga för sina familjers säkerhet.

Varje dag och varje natt plundrar de och genomsöker våra hus för att hitta folk att arrestera. Flera av de som tillfångatagits har torterats till döds.

Vad gör de fackliga organisationerna för att bidra till kampen?

– Vi i IWFM har börjat organisera våra medlemmar till att gå med i demonstrationerna mot regimen. Alla fackförbund har bett sina medlemmar att sluta arbeta. Järnvägsförbundet har uppmanat sina medlemmar att sluta köra tågen och energiförbundet har stängt ner elproduktionen.

Hon säger att samtidigt som förbunden strejkar har 400 000 statligt anställda blivit avskedade, och över 100 000 bankanställda, för att de deltagit i demonstrationerna. Men utan dem kan inte militärjuntan styra landet.

– Flera fackordförande har arresterats, tjugosju stycken fackliga ledare har fått arresteringsordrar utfärdade mot sig. En ledare för gruvförbundet blev skjuten till döds. Därför måste alla fackförbund hålla sig gömda. Ingen demokratisk fackförening kan överleva under den militära regimen. Både medlemmar och andra industriarbetare som deltog i demonstrationerna måste nu gömma sig. Trots det påstår regimen ändå att de har en öppen dialog med facket och andra organisationer.

Hur ser det ut för dem som fortfarande kan arbeta?

– På grund av inflationen som ökat massivt sedan februari är minimilönen i Myanmar nu två euro om dagen. Man får inte heller någon övertidsersättning, trots att de tvingas jobba längre dagar för att nå produktionsmålen. Om man inte kan jobba övertid så blir man uppsagd. Enligt lagen ska anställda också vara lediga på söndagar, med betalning, men många tvingas jobba då med.

En ledare för gruvförbundet blev skjuten till döds. Därför måste alla fackförbund hålla sig gömda.

Khaing Zar Aung beskriver att under pandemin har många blivit sjuka i covid-19, men ändå tvingats gå till jobbet. Tusentals smittas varje dag, många fler än vad som rapporteras, säger hon. Inget av de företag som fortfarande är aktiva i landet har heller några riktlinjer kring hanteringen av pandemin.

Vad behöver göras för att rädda landet?

– Våra organisationer försöker vårt bästa för att få stöd för att kunna hjälpa både Myanmars befolkning och de migrantarbetare som befinner sig i landet. Men vi kan inte hjälpa alla. Det bästa sättet att kunna hjälpa alla är att få bort militärregimen så fort som möjligt, för att sedan kunna återinföra bra jobb med riktiga löner och bra arbetsvillkor.

– Vi vill att alla internationella företag ska lämna Myanmar nu för att kunna införa hårda ekonomiska sanktioner mot regimen. Då kommer förhoppningsvis regimen att möta en ekonomisk kris inom kort. Om de får slut på pengar kan de inte köpa mer vapen.

IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson har lämnat över ett gåvobrev på 500 000 kronor från LO och IF Metall till internationella fackliga samorganisationen ITUC:s strejkfond för att stötta fackorganisationernas strejker i Myanmar.

Oscar Stomberg