Sprickan som skakade Industriavtalet

PERSPEKTIV Nästa år fyller Industriavtalet 25 år. Det borde skicka rysningar bland avtalets tillskyndare. I Sverige brukar nämligen lönebildningsmodeller inte bli så mycket äldre. Var det början till slutet som sågs när Livs i konflikt med tjänstemännen tog paus från Facken inom industrin och GS-facket funderade på detsamma?

Ett par sommar­månader har förflutit sedan Livs beslutade att tillfälligt hoppa av samarbetet inom Facken inom industrin. Kort därefter meddelade GS-facket att man också funderade på att ta en paus.

De var förbannade.

Egentligen hade irritationen ingenting direkt att göra med Facken inom industrin. Konflikten handlade om en annan arena.

I Facken inom industrin ingår ju Livs och GS-facket tillsammans med IF Metall och tjänstemannafacken Unionen och Sveriges ingenjörer.

Men Unionen och Sveriges ingenjörer är samtidigt de största förbunden inom en annan allians, privattjänstemannakartellen PTK. Och det var detta PTK som irriterade Livs och GS-facket. Orsak: PTK ansågs ha klampat in och lagt sig i LO:s förhandlingar med Svenskt näringsliv om ett nytt omställningsavtal.

Direkt olämpligt, tyckte GS-facket och Livs liksom resten av LO. ”Det där har ni inget med att göra, låt LO sköta sitt.”

Nu tycks den inom-fackliga konflikten ha lagt sig. […] Men skadan är skedd och visar hur lätt konflikten på en arena – PTK och LO – snabbt kan få återverkningar på en annan – Facken inom industrin.

PTK har redan ett omställningsavtal på plats. Kartellen förhandlade fram den uppgörelsen tillsammans med Kommunal och IF Metall i december i form av ett huvudavtal. Det huvudavtalet ger Kommunals och IF Metalls medlemmar bättre möjligheter till att fortbilda sig än det omställningsavtal som sedan tidigare finns mellan LO och Svenskt näringsliv.

Därför begärde LO nya förhandlingar med arbetsgivarna. LO vill förbättra omställningsstödet för alla sina medlemmar.

Men arbetsgivarna bjöd också in PTK i förhandlingarna. I likhet med arbetsgivarna ansåg PTK att rest-LO måste ansluta sig till huvudavtalet för att få det förbättrade omställningsstödet. ”Inga förbättringar om ni inte ansluter er till huvudavtalet”.

Det fick LO-förbunden att gå i taket. Inte minst GS-facket och Livs som läxade upp sina tjänstemannakompisar i Facken inom industrin.

Nu tycks den inom-fackliga konflikten ha lagt sig. När omställningsförhandlingarna mellan LO och Svenskt näringsliv nu återupptas lär PTK ha tagit ett steg tillbaka. Men skadan är skedd och visar hur lätt konflikten på en arena – PTK och LO – snabbt kan få återverkningar på en annan – Facken inom industrin.

För många LO-förbund, inte minst Livs och GS-facket, känns Kommunal och IF Metalls huvudavtal måttligt lockande. I alla fall när det gäller turordningen vid uppsägningar. Arbetsgivarna tillåts enligt huvudavtalet att få göra undantag motsvarande 15 procent av de uppsagda.   

Det var priset som Kommunal och IF Metall fick betala för att få till omställningsavtalet som ger den enskilde möjlighet att studera i ett år med 80 procent av lönen. Den framgången uppskattas av Livs och GS-facket. Men inte till priset av försvagat fackligt inflytande över turordningen. En alldeles för hög prislapp, lyder kritiken.

På sikt gnager en annan fråga. Vad händer om industrins arbetsgivare i en framtida avtalsrörelse ställer tuffa krav på förändringar i anställningsskyddet? Vad händer med då med den industrifackliga fronten? För hur sammansvetsad kan fronten vara om nu några omfattas av huvudavtalet och andra inte?

Men en avtalsordning, eller oordning för den delen, blir sällan så mycket mer än ett kvartssekel. Tänk efter!

Nästa år fyller Industriavtalet 25 år. Vilket säkert kommer att uppmärksammas av de som är med. För även om det på sistone stökat till sig i umgänget så har de ingående parterna varit tillfredsställda med utfallet av den kvartssekelgamla förhandlingsordningen. Företagen har fått sin konkurrenskraft, facken reallöner och jobb.

Men en avtalsordning, eller oordning för den delen, blir sällan så mycket mer än ett kvartssekel. Tänk efter!

Ett kvartssekel av vilda västern skilde första stora konflikten på svensk arbetsmarknad, Sundsvallsstrejken, och det första riksavtalet, verkstadsavtalet 1905. Sedan dröjde det ett drygt kvartssekel av stök, strejker och oro innan LO:s decemberkompromiss med arbetsgivarna från 1909 kunde omvandlas till ett huvudavtal. Detta huvudavtal, tecknat i Saltsjöbaden 1938, landade på allvar efter den långa metallstrejken i andra världskrigets slutskede. Utgången av den konflikten befäste en anda som härskade ostört tills en grupp gruvarbetare i Malmfälten en decembermorgon 1969 ledsnat på tidsstudier, dieselångor  och samförstånd. Med gruvstrejken förändrades avtals-Sverige.

Dryga kvartsseklet senare – efter storkonlikt, inflationsbrasor, kriser, valutaoro, facklig splittring och systemskiftessugna arbetsgivare – var det dags för Industriavtalet att ge arbetsmarknaden återvunnen stabilitet.

I den epoken lever vi fortfarande, trots umgängeskrisen industrifacken emellan. Industriavtalets ställning är ständigt ifrågasatt även om den inomfackliga kritiken kanske mildrats i samband med pandemin. Under fjolårets coronakris var det ju industrin och just ingenting annat som gick för fullt och som därmed kunde agera draglok för resten av kollektivet. En förhandlingsordning överlever så länge den levererar det som den är tänkt att leverera.