”Ni har tagit min bästa vän, sa jag”

Arbetsplatsolycka På botten av en tank hittades två erfarna arbetare döda. Ingen vet hur de hamnat där. För Marina, som förlorade sin man, blandas sorgen med ilska mot företaget.

Den våren hade ett sto fått ett dödfött föl. På sjukhuset i Östhammar hade Marina slitit dag och natt för att ta hand om patienter som drabbats av det nya viruset som spreds över världen.

Ja, våren hade varit märklig, men det var inte därför Marina och Anders valde att stanna hemma på semestern. Varför skulle de åka bort? frågade Anders. De bodde ju redan i paradiset.

På tio år hade de förvandlat ett 1800-talsruckel i Norduppland till sin dröm. Åtta hästar, två hundar, hagar, paddock, stall. Om några år skulle Anders gå i pension. Han längtade efter att få gå där med sina hästar.

Hästgården var deras gemensamma projekt. Aldrig var det jobbigt, de älskade att fixa. Någon gång hade de försökt ta ledigt, men blev för rastlösa. Såg på varann: Nä, nu går vi ut och målar staketet. Att måla är väl också att vila?

På morgonen den 14 juli 2020 hade Marina varit ute med hundarna. Anders hade släppt ut hästarna. De småpratade i stallet, sedan åkte de åt var sitt håll. Hon till sjukhuset i Östhammar. Han till Sandvik i Gimo.

På vägen kom Marina på att de måste ta stoet till veterinären. Hon skickade ett sms till Anders.

”Jag fixar”, svarade han, med en tumme upp.

Vid tiotiden messade hon igen, men fick inget svar.

Det finns en tank, en vätgastank, som är viktig för den här historien. Längst bort på Sandvik Coromants område 2 i Gimo står den. Hit bort går ingen om de inte har något direkt ärende. Rör leder gasen in i fabriken, där den används för att göra belag på skären som tillverkas där.

Vart åttonde år ska tanken besiktigas, och då måste den tömmas. Vätgas kan explodera. För att tömma fyller man tanken med ädelgasen argon, som tränger undan vätgasen. Det gör man fem gånger. Sedan fyller man med tryckluft, också det fem gånger, för att få bort argonet. Argongas är livsfarligt att andas in i slutna utrymmen. Först när man är helt säker på att det bara är luft i tanken får manluckan öppnas och besiktningsfirman gå in och undersöka.

Två veckor på sommaren stänger Sandvik för underhållsarbete. Vanligtvis jobbar här nästan tusen arbetare. På sommaren är de ett femtiotal. Två av dem var Anders och Daniel (som båda egentligen heter något annat), två gasmaskinister som hade jobbat länge på Sandvik. Deras uppgift var att tömma vätgastanken.

Vid 13-tiden messade Marina till Anders igen. Inget svar.

Marina slutade jobbet och åkte hemåt. När hon svängde upp för grusvägen var något annorlunda. Hon som alltid längtade till gården ville inte hem.

Så såg hon: Anders bil stod inte på gårdsplanen. En skräck växte i henne.

Marina ringde hans telefon, hans jobbtelefon, växeln. Inget svar. Hon ringde sina barn, visste inte var orden kom ifrån, skrek:

– Han är död!

Marinas dotter och son var i Gimo och åkte upp till Sandvik för att höra efter. Med sig hade dottern sin bebis. På parkeringen såg de bonuspappans bil. De frågade i vakten, men där visste de inte var Anders skulle arbeta den dagen. Till slut övertalade dottern vakterna att leta. Själva stod de utanför och väntade. Efter en halvtimme kom vakterna ut. De hade hittat två män, döda på botten av en gastank.

Det var sonen som ringde Marina.

– Jag låg på gräsmattan och skrek. Det kom en massa folk, och sen kom två poliser. Efter det minns jag inte mer.

I sju timmar hade männen legat i tanken utan att någon märkt att de varit borta. Ingen annan hade varit på gas­området. När räddningstjänsten kommit fram kunde de se att bultarna på manluckan var bortskruvade och locket avlyft. Packningen, som skulle bytas när tanken var tömd, var delvis borta. I hålet stod en kabelstege – en stege att fästa kablar i, inte avsedd att klättra på. Där nere låg männen. Hur de hamnat där förstod ingen – de skulle inte utföra något arbete i tanken. De hade heller inga syremätare på sig.

Arbetet med att tömma tanken var långt ifrån färdigt – enligt processloggen hade de bara fyllt argon två gånger. Inne i tanken mätte räddningstjänsten att det var 0 procent syre. Tanken var fylld med argon – en gas som tränger undan syre och dödar på sekunder i slutna utrymmen.

Dagen efter ringde telefonerna ­konstant hos huvudskyddsombudet Mikael Nordström och fackordförande Thomas Andersson. Tv, tidningar, radio ville ha svar på frågan: Vad är det egentligen som har hänt?

Varken Mikael eller Thomas hade sovit särskilt bra den natten. Beskedet att två människor dött på deras arbetsplats kom på kvällen, under semestern. ­Tusen tankar hade farit genom deras huvuden, varför, vad händer, hur är det med familjerna?

Alltså, jag måste förutsätta att de trodde att tanken var tömd på gas. Men äh, det är ju bara spekulationer.

Thomas Andersson, fackordförande.

När de kom in på morgonen var gasområdet avspärrat. Polisen fotade, Arbetsmiljöverket gjorde sina undersökningar. Ett kaos, men också ett märkligt lugn. De samlade verkstadsklubben, satt i krisledningsgrupp och svarade på frågor från jobbarkompisar. Mitt på dagen avbröt de arbetet för att ta hand om media. Men varken de eller någon annan kunde svara på det alla ville veta: Hur gick det till?

– Vi kunde bara säga vad vi kände, säger Mikael Nordström.

Det fanns en övervakningskamera, men den var riktad mot truckar och tankbilar. Ingen var i närheten och såg olyckan. Att ingen saknade männen var egentligen inte konstigt, säger Mikael, de arbetade ensamma i par på ett avskilt område. Så jobbade de även när fabriken var i gång.

Båda var väldigt erfarna att jobba med gas, visste precis vad som var farligt. Visste att de inte skulle gå ner i tanken.

Ändå var det där de var.

– Det fanns en arbetsgång, men något måste gått snett, säger Mikael Nordström.

– Alltså, jag måste förutsätta att de trodde att tanken var tömd på gas, säger Thomas Andersson. Men äh, det är ju bara spekulationer.

Och fler spekulationer skulle det bli.

På företaget satte krisarbetet i gång. Cheferna ringde alla som var på semester. Det kom ett kristeam som gick runt på arbetsplatsen och satt i fikarummet. Thomas Andersson följde med och mötte många gråtande arbetskamrater.

– Det var grymma veckor, säger han.

– Och alla frågade vad som hade hänt, säger Mikael.

Hästgården var full av folk. Vänner och familj lagade mat, bakade. Själv orkade Marina inget alls de första veckorna. Hon fick lugnande tabletter, ville bara sova.

I tio år hade hon och Anders kämpat med sin dröm, byggt ridbanor, köpt hästar. Så var det borta. Det var inte bara en livskamrat som försvunnit. Det var ­Marinas liv.

Varje gång en bil rullade upp på gården reagerade berner sennen-hunden Stisse. Nej, inte husse den här gången heller.

Efter några veckor började Marina trappa ned tabletterna. Smärtan fanns ju där ändå. Hon kunde inte bara sluta leva.

Så kom så småningom en styrka hon inte visste att hon hade. Hon lyckades fatta praktiska beslut, om ekonomin, om begravning. Och om att sälja hästgården.

– Jag hade kunnat bo kvar, men jag såg bara Anders överallt.

Hon visste att han inte ville ha någon dödsannons, tackade också nej till foto och kondoleansbok på Sandvik. Anders var inte sådan, ville inte synas i offentligheten. Därför har Marina också valt att inte ha med hans riktiga namn i tidningen.

Jag var så trött på alla blommor.

Marina säger att hon behövde omvärldens stöd, men upplevde att det steg för steg blev tyst omkring henne.

Det fanns dagar av styrka, och dagar hon helst ville krypa under en filt och sova. Och det fanns dagar hon var arg. Sandvik gav henne krisstöd, hjälp att hitta en psykolog, men det var något mer hon längtade efter. Anders hade jobbat så hårt på företaget, alltid ställt upp. Nu hade han fått betala med sitt liv. Att det dessutom var hennes dotter som fick se till att någon letade efter männen gjorde henne vansinnig. Marina ville att ­Sandvik skulle säga att de gjort fel, och fråga en gång till om de kunde göra något för henne. Hon tyckte att de gjorde för lite.

– För dem blev vi bara siffror. För oss var det en hel värld.

Hon ringde Sandviks Sverige-vd ­Stefan Widing.

– Jag sa att han ska komma ut och ­titta mig i ögonen.

Vd:n kom, berättar Marina. Hon visade runt honom på gården.

– Ni har tagit min bästa vän, sa jag. Men vad skulle han säga? Det var ändå bra att han kom.

Facket var hon också arg på. De som sa att de skulle göra allt, och sedan inte kunde hjälpa henne. Hon behövde omvärldens stöd, men upplevde att det steg för steg blev tyst omkring henne.

– Jag var så trött på alla blommor.

Arbetsmiljöverket utredde olyckan och kom fram till att det inte gick att ­säga exakt vad som hänt. Däremot hittade de en rad brister hos Sandvik, framför allt när det gällde instruktionerna. De muntliga och skriftliga instruktionerna stämde inte överens, och det fanns inte checklistor där man bockade av varje moment, så att man kunde se exakt var i processen man befann sig.

Arbetsmiljöverket skickade en så kallad åtalsanmälan till åklagaren, som fick bedöma om bristerna innebar att Sandvik begått arbetsmiljöbrott.

I Marinas hjärna snurrade tankarna. Så många ”om”. Om det funnits hänglås på locket till tanken. Om det funnits kameror. Om de varit flera så någon kunde stoppat det eller larmat. Hur tänkte de egentligen? Hon har varit arg på Anders – hur kunde han begå ett sånt misstag? Så tröstar hon sig med att han kanske reagerade instinktivt och försökte rädda sin kamrat. Det hade inte varit olikt Anders, alltid villig att hjälpa. En annan tröst är att döden måste varit snabb och inte plågsam.

Nästan ett år efter olyckan blev ­Marina kallad till polisstationen. För­undersökningen skulle läggas ner. ­Ingen kommer att ställas till svars för olyckan. Hon blev besviken.

Kanske kunde hon förstå om Sandvik inte kan dömas för vållande till annans död. Men det fanns så många brister, att de åtminstone borde säga att de gjort fel. Nu kunde folk få intryck att olyckan bara berodde på männen.

– Visst, de kan ha gjort fel, men man kan inte lägga skulden på de döda. De kan inte försvara sig.

Och så var det gastanken. Den syns inte från stora vägen, men från en ­mindre väg. En likkista, säger Marina. Det händer att anhöriga tagit omvägar för att slippa se den. De tog strid för att få den utbytt. Men Sandvik sa nej.

Det har blivit september 2021 och års­dagen av olyckan har passerat. Två tysta minuter har hållits på arbetsplatsen, en för varje skift. Verkstadsklubbens ord­förande Thomas Andersson hade semester, men stannade upp hemma på sin altan för att hedra de döda.

På gasområdet är det lugnt. En e­n­staka truck kör längs plåtväggen. En svartvit häst lunkar på utsidan av taggtrådsstängslet.

Thomas Andersson är normalt en person med stort leende och hög röst. När han pratar om olyckan blir det livliga ansiktet stilla. Det är fruktansvärt att gå in i det igen, säger han.

– Enda anledningen att prata om det, är om vi kan hindra det från att hända igen. Annars är det bara skit. Förstå hur man låg på nätterna i början.

Utredningar har gjorts, säkerhets­arbetet trappats upp. Arbetet på gas­området är i gång som vanligt. Men fortfarande vet ingen: Varför hände olyckan?

– Det gör det svårare att gå vidare, ­säger Thomas.

Var det så att en av männen såg den ­andre falla i och rusade för att hjälpa? Trodde de att det var säkert att öppna luckan? Ingen vet och ingen kommer att få veta.

När förundersökningen lades ner var det både en besvikelse och en lättnad för facket på Sandvik.

– Man önskar att man kunde få reda på vad som hänt. Samtidigt var det skönt att inte kunna påvisa att någon person har gjort fel, säger Thomas.

Ovanför slänten står vätgastanken kvar. Facket stöttar företagets beslut att behålla den. Det finns flera skäl, men inget av dem är ekonomin, bedyrar de.

– Ser jag nyktert på det har vi gjort rätt. Ser jag med sorg har vi gjort fel. Men frågan är vad det skulle ge att byta ut den?

När han pratar om Marina och hennes besvikelse blir Thomas ansikte ännu mer tillknäppt. Han kan förstå att hon känner att det blev tyst från facket efter ett tag. Samtidigt, säger han, är det flera som hört av sig.

– Jag tror alltid man hade kunnat ­göra mer.

Nästa gång tanken ska besiktigas är om sju år. Då kommer det att finnas en checklista, säger Mikael Nordström. Men i övrigt är det så svårt att veta vad man ska göra för att höja säkerheten, ­eftersom man inte vet vad som gick fel.

– En sak är: Riska aldrig när du jobbar med gas, säger Thomas.

– Tror du inte att du behöver säkerhetsutrustning, ta på den ändå, säger Mikael.

Thomas säger att han tycker att Sandvik allmänt håller säkerheten högt.

– Men tydligen inte tillräckligt högt. Ingen ska behöva dö. Det är så lätt att slå sig för bröstet. Men att göra tillräckligt, det är inte lätt.

Och spekulationerna fortsätter.

– I går var det en som sa att han tänkt på något någon sagt, och hade en ny idé om hur det gått till. Det tar aldrig slut, säger Thomas.

Marina älskar hösten. Kylan i luften och sedan höststormarna. På ett fat utanför dörren ligger kantareller. Hon bor numer i en lägenhet i en del av en lada. Idylliskt kan tyckas utifrån, men det är en övergångslösning, hon vill ha något eget. Men när alla längtar ut på landet under pandemin är det perfekta torpet svårt att hitta.

– Jag älskar att måla och renovera. Jag vill hitta ett projekt. Det är det stora jag drömmer om.

Hon säger att hon är stolt över sig själv, att hon inte bara lagt sig ner och gått under. De beslut hon fattat, som att sälja gården och hästarna, har blivit bra. Hon är så praktisk, säger hon, det hjälper. Nu får hon vara både bilmek och rörmokare. Men det är en annan sak att vara en än att vara två.

– Vi var ett så förbannat bra team.

Ilskan mot Sandvik finns kvar. Företaget är så stort, och hon så liten.

– Men jag har kanske inte varit så lätt att ha att göra med heller alla gånger. De ska inte ta det personligt, det är sånt jag får lära mig i vården, man ska inte ta det personligt.

Psykologstödet har hjälpt henne att komma framåt.

– Jag vill inte bli bitter. När man inte kommer längre måste man släppa efter ett tag. Nu har jag gjort allt jag kan.

Och hon tänker på en sak som hennes vuxne son sa.

– Han sa, jag kommer aldrig få till­baka min spralliga mamma.

Kanske är den delen av Marina borta, kanske kommer hon aldrig tillbaka helt. Men för barnens skull får hon inte bli fast. Och även om det finns dagar då hon bara vill gå och gömma sig, finns också framtidsdrömmen om torpet. Och någon gång när hon är redo, kanske också en häst.