Snart ska Arvid få sin robotarm: ”Skönt att få något att hålla i saker med”

Snart ett år har gått sedan Arvid Öhgren förlorade en arm i en olycka på Northvolt. Han är tillbaka på jobbet och väntar på att robotarmen ska bli klar så att vardagen fungerar bättre.

”FORE!” skriker Arvid Öhgren. Golfbollen går snett, väldigt snett. Hastigt hukar sig en man bakom sin golfbag. ”Smack” låter det när bollen träffar väskan. En arm sträcks upp bakom golfbagen och vinkar:

”Det är lugnt”, ropar mannen på knä i gräset.

”Ursäkta!”, ropar Arvid tillbaka.

Så pinsamt, han skakar på huvudet, samlar sig och försöker på nytt. Den här gången går det bättre, i rak båge flyger bollen dit där det var tänkt att den skulle.
Klubban är ny och kostade 3 000 kronor. Det är kul med grejer.

Det är början av april, på golfbanan i Örebro är gräset grönt och det är t-shirt- och shortsväder. Moa, Arvids flickvän, bär golfklubborna när hjulen på väskan inte fungerar.

– Det känns som att vara utomlands, säger Arvid.

Fyra månader har gått sedan olyckan i december på Northvolt, då Arvid förlorade sin arbetskamrat och sin arm.

I Örebro ska ortopedtekniker börja bygga hans nya högteknologiska robot­arm, men innan dess ska delen som finns kvar av den gamla gjutas av, för att skapa en typ av adapter mellan den gamla och den nya armen.

ARVID ÖHGREN

Ålder: 23 år.

Familj: Mamma, ­pappa, lillasyster och flickvän Moa.

Bor: I Skellefteå, kommer från Bureå.

Intressen: Fotboll – spelar i Bureå IF, division 4, anfallare. Spelar golf. Gillar tv-spel: FM och CS.

Utbildning: Industrigymnasiet. Han ville ha ett varierat yrke.

Jobbade två timmar första dagen: ”Det var tungt som fan”

Han tycker att han klarat sig bra utan en vänsterarm, men första arbetsdagen blev det mer påtagligt att den saknades.

När det var en halvtimme kvar av den två timmar långa arbetsdagen var Arvid tvungen att avbryta.

– Det var tungt som fan, jag trodde att det skulle gå lättare.

Han hade kunnat vara sjukskriven längre, ändå stod han där, i verkstaden utanför Skellefteå med högtrycks­tvätten i höger hand, och en tom tröjärm hängandes på den andra sidan. Han skulle rengöra en värmeväxlare från en av Bolidens gruvor.

Men högtrycken var för lång och tung. Armen behövde vila.

– Kanske är det rutinerna som jag saknat mest, säger han.

Tillsammans med arbetskamraterna åt han frukost, som de gör en gång i veckan. Glenn fick tårar i ögonen när han berättade om hur han dagarna innan olyckan suttit sida vid sida med deras arbetskamrat Dan Karlsson, som omkom i olyckan då Arvid skadades.

Tårar för att Arvid tack och lov är tillbaka, tårar för vetskapen om hur illa det kan gå.

– Han satt där bara några dagar innan och nu finns han inte mer, sa Glenn.

En liten stund var alla tysta.

– Jag trodde att de jävlades med mig, som de alltid brukar, när de sa vad som hänt. Jag messade Sajad, men fick inget svar. Jag messade Arvid, inget svar. Då förstod jag att det var allvarligt, sa Dominic.

Resterande tiden av arbetsdagen användes för att uppdatera Arvids arbetskläder. De hade blivit för trånga. ”Ja, han vann ju företagets semmelätartävling i år igen, det är därför inte overallen passar längre”, skämtade arbetskompisarna.

I stället fick han prova ut en ny. Den ska sys om så att inte tyget på vänsterärmen hänger och fastnar i någon maskin.

Arbetsskorna var borta. Kanske blev de kvar på sjukhuset efter olyckan? Eller tog någon dem? Första dagen arbetade Arvid i sneakers.

Har varit tillbaka på Northvolt – kände sig trygg

Arvid har varit tillbaka och gjort några betongjobb på Northvolt efter olyckan. Senast lämnade han området i ambulans i mörkret, hans arm var avsliten och han hade legat i snön bredvid Dan Karlssons livlösa kropp.

Dagarna innan hade han funderat på om han skulle reagera på något särskilt sätt när han kom dit. Han kände oron från omgivningen även om många försökte dölja det. ”Nej!” hade hans flickvän Moa utbrustit när han berättat att han skulle jobba där igen.

Han minns hur han kom in genom grindarna och såg platsen där allt hänt. Men ingen reaktion kom.

– Jag trodde att det skulle vara jobbigare, jag trodde att jag skulle reagera. Skönt att jag inte gjorde det, säger Arvid.

Trots det han själv varit med om, trots att polisen nu utreder flera hittills oförklarliga dödsfall av arbetare på Northvolt och trots allvarliga larm om dålig arbetsmiljö. Så kände han sig trygg.

– Jo, det finns inte så mycket som kan gå fel i de momenten.

Chefen: ”Man blir lite överbeskyddande”

Arvids chef Jens Brännström blir tyst efter frågan hur han tänkte när han skickade tillbaka Arvid på jobb på Northvolt.

– Jag var mån om att det skulle kännas okej för Arvid att återvända till platsen. Första veckan han var där kändes det ändå jobbigt, man blir lite överbeskyddande. Vi har ju inte brustit i vårt säkerhetsarbete, men man tänker lite extra efter det som hänt och sen har det varit lite för mycket incidenter på Northvolt.

Befolkningen i Skellefteå har delats in i två läger, berättar han.

– Den ena sidan tycker att Northvolt är en no go zone och den andra tycker att det är trams. Själv är jag väl någonstans i mitten, säger Jens Brännström.

På firman har Arvid fått en ny roll som arbetsledare.

– Det fungerar jättebra, han är ödmjuk och killarna tycker att han lyssnar. Han hoppar också in och hjälper till fysiskt, tar för sig, om det behövs. Han är ju inte en sådan person som står i ett hörn och tycker synd om sig själv, säger Jens Brännström.

Bröt nyckelbenet på fotbollsplanen: ”Jag hade det på känn”

Arvid har gett upp tanken på att försöka lära sig knyta skor med en hand. Han har slutat titta på Youtube-klipp där personer gör det. I stället har han tagit bort alla skosnören från sina skor och köpt fotbollsskor som man bara kan dra på.

Han har spelat två fotbollsmatcher. Den ena i 40 minuter, den andra i sex minuter. Under en träning fick han feeling och gjorde en bicykleta, uppe i luften insåg han att nyckelbenet, som precis läkt ihop efter olyckan, skulle ta smällen.

– Det gjorde jävligt ont. Men jag tränade klart, när det inte slutade göra ont åkte jag till akuten och nyckelbenet konstaterades brutet. Jag hade det på känn.

Snart är det dags att avsluta golfrundan i Örebro. Läkaren väntar. Arvid ska få prova ut avgjutningen för fästet till hans robot­arm. Om ett par veckor ska den vara klar.

När han kommer ut från sjukhuset i Örebro är det första gången jag ser honom riktigt glad. En uppriktig lättnad sprider sig i hela hans ansikte.

– Det är skönt att det börjar nu, säger han.

– Att protesen är nära.

– Att jag ska få något att hålla i saker med.

– Att dra upp dragkedjan på jackan igen.

Johanna Edström