Industriarbetarnas tidning

Nano – hälsofarlig superteknik

14 december, 2021

Skrivet av

Arbetsmiljö Nanoteknik skapar nya produkter och nya jobb. Men kan också skörda liv. I arbetsmiljön kan partiklarna vara lika farliga som asbest. Ändå saknas gränsvärden. Och lagstiftning.

Pytteteknik

Nano kommer från grekiskans nanos som betyder dvärg. Ett samlingsnamn för pyttesmå partiklar, 1–100 nanometer. 1 nanometer är en miljarddels meter. Som jämförelse är ett hårstrå cirka 80 000 nanometer.

Kolnanorör.

Superstarkt

Kolnanorör är tunna trådar av rent kol – ett av de starkaste material forskarna känner till. Nanorören används för att armera material som betong och plast. Men också i sportutrustning, batterier med lång livslängd, elektronik, cykelkomponenter, plattskärmar, vindturbiner, flygplan, bilar och på många andra platser i tillverkningsindustrin.

Nano i industrin

Titandioxid: Målarfärg, kosmetika, yt­beläggning.
Kiseldioxid: Cement, betong, glas, isolering.
Kolnanorör: Elektronik, keramik, betong.
Zinkoxid: Ytbeläggning, kosmetika.
Nanocellulosa: Isoleringsmaterial, elektronik, textilier.
Silvernano­partiklar: Förpackningsmaterial, textilier, antibakteriella produkter.

Nanoteknik används redan på många håll i industrin. För tillverkning av bilar och flyg,
i elektronik, för ytbehandling, på tryckerier, på pappersbruk, inom byggbranschen,
i målarfärg, kosmetika och på flera andra ställen. När partiklarna är så små och nästan tyngdlösa får materialen helt nya egenskaper. Därför kan nyckeln till en mer hållbar framtid – både för människa och planet – finnas i de smarta, starka och extremt lätta materialen.

I framtiden skulle nanoteknik kunna leda till mycket effektivare solceller, billigare och enklare vattenrening och en helt ny typ av cancerbehandling, spår forskarna.

Men för människor som exponeras i sina arbetsmiljöer är partiklarna förrädiska. För det är i industrins processer som partiklarna släpps fria i luften. Hälso­skadliga partiklar hanteras i pulverform. Eftersom de nästan ingenting väger virvlar de omkring i luften länge. Partiklarna tar sig ner i lungorna. Vissa försvinner, men inte alla. Har man en gång andats in dem så finns de där. En del tränger dessutom vidare genom lungsäcken ut i kärlen och kan leda till hjärtinfarkt och tidig död.

Man blir inte sjuk direkt. Precis som med asbest tar det tjugo år eller mer innan aggressiv cancer uppträder. Det är därför som nano måste riskbedömas och inneslutas. Också i sista skedet när materialet rivs och återvinns. Då kan nanomaterialet bli en fara på nytt om partiklarna frigörs och dammar upp i luften. Som med asbest. Men nanopartiklar väger för lite för att EU:s skyddslagstiftning ska gälla.

Så några gränsvärden existerar inte.

Redan för tolv år sedan påpekade Kemikalieinspektion i en rapport att riskforskningen måste få mer medel jämfört med motsvarande satsningar på innovation. Men av de forskningsmedel som läggs på nanoteknik går bara mellan fem och tio procent till riskerna.

Just det här att använda nya häftiga material utan att tänka sig för. Det gjorde vi då. Det bör vi inte göra igen.

Christina Isaxon, forskare i Lund.

Kunskapen i samhället, och hos arbetsgivarna, är låg. Det bekymrar forskarna. Maria Hedmer är yrkeshygieniker och forskare vid Arbets- och miljömedicin i Lund. Hon ger olika skräckexempel från arbetslivet.

– Vi har varit på arbetsplatser där de saknade partikelfilter när de hanterade kolnanorör. De hade gasfilter i sina andningsmasker men inga partikelfilter. Där kunde inte jag hålla mig. Det finns en gräns.

De hälsofarliga kolnanorören vet forskarna kan ge inflammationer i lungsäcken och cancer, men även hjärt- och kärlsjukdomar. Materialet används i dag på många arbetsplatser i Sverige.

På ett lager hittade Maria Hedmer en stor hink med kolnanorör i pulverform. Dit gick personalen och skopade upp de farliga fibrerna helt öppet. I andra arbetsmiljöer där Lundaforskarna varit och mätt svävade nanopartiklar omkring i luften, och även människor som inte jobbade direkt med momentet riskerade att exponeras.

Storleken är helt avgörande för om partiklarna tar sig ner i lungorna och blir kvar.

– Så mycket vet vi. Och att en viss andel av den arbetsföra befolkningen riskerar att bli sjuka, säger Maria Hedmer som tillsammans med de andra forskarna i Lund är ledande i Sverige på exponeringsmätningar. Tillsammans med forskare från institutionen för ergonomi och aerosolteknologi mäter hon partiklar ute på arbetsplatserna.

– Gränsvärdena vi har för större partiklar i Sverige är inte hälsobaserade. Och för nanopartiklar finns det inga gränsvärden alls. Det är som att vi har kommit överens om att acceptera att en del av dem som jobbar med farliga partiklar blir sjuka, säger Christina Isaxon, docent i aerosolteknologi vid Lunds universitet.

Men ni har ju inte ens kvar ert arbetslivsinstitut. Därför har ni ingen som bara fokuserar på arbetshälsa.

Ulla Vogel, professor som leder Danmarks arbete med nanorisker i arbetsmiljön.

I Danmark resonerar man annorlunda. På andra sidan bron jobbar ett fyrtiotal forskare med olika kompetenser under ledning av professor Ulla Vogel. Här på laboratoriet i Köpenhamn finns världens enda konstgjorda lunga att testa nanopartiklar på. Fortfarande används möss, men i framtiden ska lungan inne i dragskåpet ersätta djurförsöken.

Precis som i Sverige hade kemiska arbetsmiljörisker blivit nedprioriterade under många år. För att väcka politikerna började Ulla Vogel och hennes forskarteam utbilda arbetsmarknadens parter. Och 2012 bildades ett danskt center för nanosäkerhet.

– Vi ansträngde oss för att göra dem till nanoambassadörer. Vi var väldigt tydliga: vad är nano, var finns det, hur används det, hur mäter man exponering, vad ser vi som största utmaningen?

Broschyrer och informationsblad togs fram, stora affischer som visar hur partiklarna angriper lungorna och vilka moment i arbetslivet man ska passa sig för.

Till slut visste både fack och arbetsgivare ganska mycket om nano, inte bara om möjligheterna utan också om riskerna för dem som jobbar med materialet.

– Vår sammanlagda forskning visar att nano är ett problem. Frågan till dem var: Hur kommer vi härifrån till reglering så att inte människor blir sjuka?

Danmark sneglade på Nederländerna.

– De hade vid den tiden en frivillig överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter för att de insåg att det här är ett problem. Så vi gjorde samma sak, vi gick till fackförbunden och arbets­givarorganisationerna här i Danmark och sa – nu behöver vi er hjälp. Genom er kan det bli en förändring.

Ulla Vogel fick ändra sin presentation fem gånger innan det blev begripligt för politikerna.

– Koka ner det till vad problemet är på vanlig danska, sa de. Efter en serie möten där tre från facket och tre från arbetsgivarna satt med och argumenterade och grälade och skrek kom de fram till att EU:s kemikalielagstiftning Reach var otillräcklig, berättar Ulla Vogel.

De var överens. Fram kom 23 rekommendationer som arbetsmarknadens parter var tvungna att implementera
i arbetslivet.

– En av dem var att införa gränsvärden. En annan att finansiera kontinuerlig nanoforskning om riskerna med materialet så att inte människor blir sjuka.

Enda sättet att nå fram till politikerna är genom arbetsmarknadens parter, menar Ulla Vogel, som råder Sverige att göra likadant.

– Men ni har ju inte ens kvar ert arbetslivsinstitut. Därför har ni ingen som bara fokuserar på arbetshälsa. Ni har några väldigt bra arbetsmedicinska kliniker och några väldigt bra nanoforskare på olika ställen i landet. Men ni behöver samarbeta nationellt. Jag är förvånad för Sverige har ännu starkare industriella intressen i nanoteknik än Danmark, säger Ulla Vogel.

De danska forskarna har också lyckats bena ut när nano inte är farligt. Tidigare oroade sig många över att nanopartiklar togs upp i kroppen från maten vi åt eller trängde genom huden från solkräm för att sedan sprida sig hej vilt.

– I dag vet vi att nano bara i en mycket liten grad tas upp i kroppen på det sättet. Så det handlar också om att avfärda risker så att man fokuserar på rätt saker, säger Ulla Vogel.

Tillbaka över bron igen, nere i en källare i Lund där nanoforskarna har sitt laboratorium med mätinstrument, bekräftas danskarnas bild.

– Sverige är inte ledande längre. Långt ifrån. Vi har inte satsat utan skurit ner på arbets­miljöområdet, säger Maria Hedmer.

För industrin handlar det om att riskbedöma.

– Det är det centrala begreppet för företag som hanterar nanomaterial. Riskbedöma, åtgärda och kontrollera. Försiktighetsprincipen måste gälla, betonar Maria Hedmer.

Och vi borde lära av historien. Det säger alla forskare Dagens Arbete träffar.De syftar på asbest.

– Just det här att använda nya häftiga material utan att tänka sig för. Det gjorde vi då. Det bör vi inte göra igen, säger Christina Isaxon.

– Samtidigt måste industrin lära sig att hantera nano på ett säkert sätt. Annars går vi miste om enorma möjligheter.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.