Han har full koll på nanohotet
Thomas Timan borrar i material till flygplan. Förut var partiklarna överallt i rummet. Men som skyddsombud fick han Atlas Copco att bygga bort riskerna.
Nanotekniken är en del av framtiden, men är den riskfri? På ett seminarium häromdagen berättade några av Sveriges främsta forskare på området om risker med att andas in nanopartiklar.
Definitionen av ett nanomaterial handlar bara om storleken på partiklar. Det betyder att vilket ämne som kan uppträda i tillräckligt små partiklar kan vara ett nanomaterial. Måttet på en nanopartikel är mellan 1 och 1000 nanometer, vilket är mycket mindre än en röd blodkropp.
Läs också: Pyttetekniken som kan bli hur stor som helst
När ett ämne delas i tillräckligt små delar kan egenskaperna hos detta förändras. Ibland är de önskade, och kan bidra till stora framsteg inom till exempel material- och medicinforskning. Men det är mycket vi inte känner till om hur olika ämnen i nanoform reagerar med människokroppen. När materialen blir så finfördelade så förändras även hur kroppen tar upp dem.
Maria Albin, professor på Karolinska Institutet, var en av föreläsarna på seminariet som anordnades av AFA Försäkring. Hon beskrev några av utmaningarna som uppstår när material uppträder i nanoform och konstaterade att nanopartiklar av vissa ämnen utgör en potentiell arbetsmiljörisk.
– Ett problem är att nanomaterial har en större dammningsbenäget än samma ämne i bulkform, säger Maria Albin.
Eftersom nanopartiklarna är så små blir större yta i lungan exponerad jämfört med om om du jämför med att du andas in samma vikt av ett material med större partikelstorlek.
– Det blir alltså ökad negativ dos per vikt. Ett material som har samma kemiska egenskaper i nanoform kommer att ha större effekt på kroppen, säger Maria Albin.
Det här gör också att gränsvärden kan vara missvisande. För vissa ämnen är de inte alltid satta med nanoformen i åtanke.
Det ämne som flera gånger lyftes som potentiellt farligt var de långa nanokolrör som används till bland annat att armera betong och plast. Materialets form i nanostorlek skapar samma problematik som asbets.
Forskare från Uppsala Universitet har i sin forskning sett hur skadade lungor läcker ut inandade nanopartiklar i övriga kroppen i större utsträckning än friska lungor.
– Det mesta talar för att det inte är bra att få ut i blodbanan. Vi vet inte vad som händer när det kommer ut i blodet men vi tror att inflammationerna ökar, sa Mikaela Quarfordt, doktorand och forskare i gruppen.
Ann-Beth Antonsson, professor på Kungliga Tekniska Högskolan, berättade om problemen med att mäta om det finns nanopartiklar i ett utrymme. Men hon gav också glädjande besked:
– Det var svårt att hitta arbetsplatser där hanteringen inte sker mycket kontrollerat och med stor respekt för riskerna. På de ställen vi undersökte där de ägnar sig åt mig- och tig-svetsning var åtgärderna så effektiva att vi såg att det inte skulle kunna vara några problem, säger hon
Ann-Beth Antonsson hade också ett tips för den som vill vara på den säkra sidan.
– Eftersom nanopartiklarna är så flyktiga så kan samma åtgärder användas som för gaser.
