Viskningar väckte hans dröm till liv

Papper och penna För tio år sedan bestämde sig Rainer Paakkinen för att teckna varje dag. Han skulle göra fina färgkartor och naturtrogna bilder. Men det flippade ur redan efter några dagar.

Rainer Paakkinen

Ålder: 55 år.
Yrke: Knegare på pappersbruket i Figeholm. Jag roterar mellan olika avdelningar, upplösare, pack, såg och maskinrum.

Familj: Särbo, tre egna ungar som numera är stora, ett barnbarn och två bonusungar som inte är små de heller.

Rainer Paakkinen sitter vid köksbordet.

– Det mesta jag tecknar är skit och inget att ha.

I skissblocket framför honom sluter sig fantasifulla hattar tätt om huvudena som bär dem.

– Jag tänker inte när jag tecknar. Jag börjar bara. Drar linjer. Det finns ingen tanke bakom, säger Rainer Paakkinen.

När han inte vet vad han ska teckna blir det ofta just hattar. Kanske av slangar, muttrar, rör, papper, plåt, fåglar, hus. Vad som helst. Streck efter streck växer de fram till huvudbonader som tycks tynga och skava sina sorgsna bärare. Som spänningshuvudvärk.

Så länge han kan minnas har han tecknat, ända sedan han hittade mammas läppstift och målade på hallväggen där hemma. Några år senare, när han var runt tio, låg han på knä på golvet i sitt rum, fokuserad på det som växte fram över de rutiga arken från ett kollegieblock. Enorma städer i fågelperspektiv med hus, vägar, bilar, fabriker. Han numrerade sidorna så att de kunde läggas intill varandra i rätt ordning på golvet.

Kvadratmeter för kvadratmeter spred världen ut sig och det var Rainer som bestämde över den. I små gloshäften antecknade han information om staden, vem som ägde vad och bodde var.

– De som jag tyckte om hade det riktigt bra och de som jag inte gillade hade ett litet hörn någonstans med en stuga och en dålig bil.

I en annan miljö hade det kanske varit självklart att Rainer skulle satsa på något kreativt. Men som barn till finska arbetskraftsinvandrare gick det inte ens att snudda vid tanken om att skapandet var något han skulle kunna jobba med. Det existerade bara inte.

Så han gick två år på gymnasiet och blev plåtslagare. Efter några år på en mekanisk verkstad, ett äldreboende och Scania hamnade han på Figeholms bruk. Där skulle han stanna i fem år, tänkte han. Nu har det gått 28. Guldklockan som han fick efter 25 år är hos urmakaren i dag. Annars hade han haft den på sig.

– Jag använder den jämt. Jag har blött för den där klockan!

Tre decennier med kroppsarbete har satt sina spår. Värk i rygg, nacke och axlar som känns varje dag.

– Men så har alla det, man vänjer sig, säger han avdramatiserande.

Inte heller artrosen som har satt sig i fingrarna vill han göra för stor sak av. Själva tecknandet påverkas inte, men han kan inte hålla lika länge i pennorna.

– Det är inget att bittra ihop över.

Den frasen använder han ofta. ­”Inget att bittra ihop över.” En sorts acceptans av att saker och ting är som de är och att vissa av dem inte går att ändra på. För den yngre Rainer Paakkinen var det inte lika enkelt.

Kanske för att en dagdröm om att kunna leva på tecknandet trots allt fanns där. Han höll fortfarande på, och i 20-årsåldern hade han sin första utställning.

– Men jag tog den inte på allvar. Jag trodde inte att bilderna var värda att tas på allvar.

Självförtroendet saknades. Men samtidigt fanns en ungdomlig hybris, en tanke om att bli upptäckt. Att någon annan skulle berätta för omvärlden att den här killen, han är bra. Men att själv kasta sig ut, och kanske refuseras, det var för läskigt.

Och så pågick ju livet, med saker som tedde sig så mycket lättare än att satsa på en ouppnåelig dröm – skaffa jobb, träffa en fru, få barn, köpa hus och bil, åka på ­semester.

– De blir som ankare som håller en kvar. Man målar in sig i ett hörn utan att man riktigt tänker på det. Man gör som man ser andra göra.

Livet rullade på, som det tenderar att göra när man har det rätt bra. Åren gick. Men hela tiden låg tecknandet där i bakhuvudet och pickade och viskade. Ville få mer utrymme igen. Ville tas på allvar.

”När jag blir pensionär.” ”När barnen blir stora.” Så svarade Rainer på viskningarna inifrån.

– Det är ju fruktansvärt, säger han i dag. Man kan ju dö i morgon.

För tio år sedan bestämde han sig. Kanske var det en medelålderskris efter skilsmässan? Det hände inte så mycket i livet, ingenting drog åt något särskilt håll. Där låg ett helt nytt kapitel framför honom som inte riktigt ville kicka i gång. Han var tvungen att ta kommandot.

– Jag bestämde att jag skulle teckna varje dag och se vart det bär. Sluta tycka att det är synd om mig.

Han köpte fina skissböcker med svart pärm. Han skulle göra färgkartor, det skulle vara strukturerat. Han skulle teckna och måla naturtroget. De första sidorna i den första skissboken gick enligt plan. En akvarell av ett vackert dukat fikabord från sommarstället. En pelargon. En perfekt tecknad penna.

Sedan flippade det ur. Rainers karaktäristiska figurer av streck och linjer tog över. Det som viskade där inne i honom slet sig lös och satte liv i skisserna.

– Jag började skita i de där reglerna jag hade satt upp för mig själv och bara körde. Jag har alltid tyckt att det skulle vara så häftigt att kunna teckna av saker. Men jag kommer aldrig att bli bra på det. Och det finns ju kameror.

Sedan dess har han tecknat i stort sett varje dag. Han har alltid en svart skissbok och en svart tuschpenna med sig. När det är rast på jobbet åker de fram, när han sitter hemma vid frukostbordet, när han är på kafé. Han låter handen dra några linjer och sedan blir det något. Vad är inte så viktigt.

– Jag tror inte man ska hänga upp sig på vad och hur, utan på att man gör något. Man fastnar på vägen direkt annars.

Det får inte bli för allvarligt. Själv skriver han recept och kluddar i sina skissböcker också.

– Ibland lossnar något. Oftast inte. Det gör inget. Det behöver inte bli något.

Men så emellanåt är det något som kräver en fortsättning. Det kan vara en jättesnabb tuschkludd som han fimpat någon gång för länge sedan, men som han ser något i när han bläddrar igenom skissböckerna.

Han öppnar skafferiet i köket och tar fram lådor med färg, pennor och penslar. Hämtar det han
jobbar på just nu. En triptyk – tre bilder som ska höra ihop. Den första är klar.

– Det här är en soldat, som bor i huvudet på en annan soldat, som bor i huvudet på en annan soldat, som … Den kommer ur en skiss i blocket. Den har ingen särskild mening. Jag älskar Monty
Python, så den är ju lite fånig.

Den andra bilden är färdig att färgläggas. Rainer späder akvarellfärg med vatten och testar för att se att den känns rätt innan handen vant låter penseln fylla fälten innanför linjerna. Vad den tredje bilden ska bli vet han inte än.

– Kanske en död fisk. Eller ett dött träd med en massa bomber runt. Eller den här – den kom när jag satt på skithuset. En massa damoklessvärd som hänger i luften, och under dem ett barn som tittar på en blomma.

Som betraktare ligger det nära till hands att läsa in krig i den bilden.

– Jag vet inte. Men det är klart – kriget, pandemin, miljön. Det är ganska deppiga tider vi lever i.

Men oftast har han ingen särskild mening bakom sina bilder. Han tycker om att de som ser bilderna läser in en egen historia i dem. Då får de oändligt många betydelser och alla är sanna.

Jag kollade på nätet när antagningsbeskedet kom. Stod på jobbet och bölade lite bakom en pelare.

Så vad har då hänt under de här tio åren, förutom att han har fyllt 30 svarta skissböcker med kludd och figurer?

– Jag började skicka in grejer till förlag. Fick lite smågig, en illustration här och en där. Jag har illu­strerat tre hela böcker och skrivit en av dem. Jag har haft utställning i Stockholm, Malmö och Oskarshamn, har blivit publicerad i tidningar, fått Pappers kulturstipendium och läst på konsthögskola. På tio år har jag gjort mycket mer än under alla de år jag var bitter.

Han trodde inte riktigt på att han skulle bli antagen till kursen på HDK Valand – högskolan för konst och design i Göteborg. Men påhejad av sin särbo skickade han in sina streck och linjer.

– Jag kollade på nätet när antagningsbeskedet kom. Stod på jobbet och bölade lite bakom en pelare.

Ur kursen växte hans första egna bok fram. En berättelse om breven som en dotter i Sverige skickar till sin mamma i Finland. Om hur utsatt och vilse man är i ett nytt land. Om längtan och saknad.
Texten i boken Älskade mamma är både på svenska och finska, och är så klart illustrerad av Rainer själv.

Det är en värme över minnena av dem som var där och slet.

Nu funderar han på en ny bok. En bok om att jobba på pappersbruk. Han har ju en del erfarenhet av ämnet.

– En grafisk roman. Jag vill att det ska vara mer illustrationer än i Älskade mamma. Jag är fortfarande bara i starten.

Han samlar ihop tankar och idéer från människorna på jobbet. Minnen från de som har varit där innan dem, som lämnat kvar spår i form av en mugg i köksskåpet, öronproppar och strumpor i ett skåp i omklädningsrummet. Grejer de gjort som fortfarande finns kvar, berättelser som lever vidare.

– En del historier växer och de blir sina egna legender som man snackar om. Det är en värme över minnena av dem som var där och slet.

Om det blir någon bok i slutändan vet han inte än. Men det ska vara en positiv berättelse i så fall.

– Det bittra är så lätt. Det finns så det räcker. Det är de hjärtevärmande historierna som man vill ha med.

Jobbet på Figeholms pappersbruk var kanske inget val egentligen, utan något som Rainer och många andra mest halkade in på. På den tiden var det så. Och visst har han ibland drömt om något annat under de 28 år som gått, men inte för att det var något fel på jobbet. Utan för att viskningarna inuti honom inte gav upp. Och någonstans där finns också något viktigt till boken.

– Vi är så mycket mer än det som bara identifierar oss som arbetare. Alla är människor med sina egna intressen, men det faller bort lite. Man blir knegare.

Han är medveten om att det låter luddigt, kan inte riktigt greppa det själv än.

I dag är han i alla fall inte längre frustrerad över att han inte blev något annat när han var yngre.

– Jag har en jävla tur som har ett jobb i ryggen. Jag behöver inte känna press att jag måste få ihop pengar på något sätt. Jag behöver inte ta gigen jag inte vill ha. Det är en ynnest att kunna hålla på
utan krav på att det ska bli något.

Nu kan han göra bokslut över de tio år som har gått sedan han bestämde sig för att teckna varje dag. Han säger att han inte behöver bevisa något längre, att han inte har något att gnälla över.

– Jag är 55 år och nöjd. Jag känner tacksamhet. Det har tagit så här lång tid i mitt liv att komma hit. Men nu är jag här.

Någon ny plan för nästa decennium har han inte. Han ska fortsätta bara. Förhoppningsvis blir det en bok så småningom. Riktningen är framåt.

Rainers inspiratörer

Maurice Sendak. En amerikansk författare och illust-ratör. Han fick sitt stora genombrott 1963 med boken Till vildingarnas land som har kallats bilderböckernas bilderbok.

Hans Arnold. Illustratör och konstnär från Schweiz som flyttade till Sverige 1947. Illustrerade bland annat skivomslaget till Abbas samlingsalbum Greatest hits från 1975.

Frida Kahlo. Mexikansk konstnär som främst har uppmärksammats efter sin död. Förknippas ofta med självporträtt i starka färger.

damoklessvärd

Betyder överhängande fara, efter berättelsen om hovmannen Damokles som var avundsjuk på kungens lycka. Under ett gästabud fick Damokles ta härskarens plats, men med ett svärd hängandes i ett tagelstrå ovanför huvudet. Han insåg att en furste ständigt är utsatt för överhängande fara.