Jämställdheten backar när skydds­ombuden blir färre

Krönika Kvinnor i arbetaryrken har fler sjukdagar och avslutar sitt arbetsliv tidigare. Därför är skyddsombuden avgörande även för jämställdheten, skriver journalisten Lina Stenberg.

Om skribenten

Lina Stenberg är journalist och författare, var tidigare på kommunikatör på IF Metall.

Att skyddsombuden är viktiga för en bra arbetsmiljö på svenska arbetsplatser, det vet de flesta. Men hur ofta tänker vi på hur viktiga de är för svensk jämställdhet?

Det finns en grupp på svensk arbetsmarknad vars arbetsmiljö är särskilt eftersatt. Det handlar om arbetarkvinnor i de mest slitiga och lågbetalda jobben. Och skulle skyddsombuden bli fler och ges rätt möjligheter, då skulle väldigt många av dessa få det bättre.

Bland IF Metalls medlemmar är kvinnor överrepresenterade i textil- och tekoindustrin, särskilt i tvätteribranschen. Här är också det enformiga arbetet som vanligast.

I förbundets medlemsundersökning Ingen ska behöva dö av jobbet från i fjol svarade så många som en av fem att arbetet i sektorn i väldigt stor utsträckning är enformigt. Här har så många som en av fyra aldrig möjlighet att byta arbetsuppgifter, vilket är högre än i övriga branscher. Tre av tio känner minst flera gånger i veckan olust inför att gå till jobbet och mer än hälften känner sig stressade varje dag eller flera dagar i veckan på grund av jobbet. Här finns också sämst möjligheter till att ta pauser med kollegor. En av sju svarar att de aldrig kan ta sådana pauser jämfört med en av 20 i gruvnäringen.

Detta stöds av LO:s observationer, som också visar att det blivit värre över tid.

Den slitiga arbetsmiljön får konsekvenser, både fysiskt och psykiskt. Och statistiken talar sitt tydliga språk. Kvinnor har i dag dubbelt så höga sjukdagar som män. Fler arbetarkvinnor tvingas avsluta sitt arbetsliv i förtid. och enligt en uträkning från Afa Försäkring kommer sjukfrånvaron vara som högst för arbetarkvinnor också i framtiden – och särskilt inom privat sektor i industri- och byggbranschen.

Arbetarkvinnorna får det alltså bara sämre. Och då har vi inte ens nämnt låga löner, osäkra arbetsvillkor och trakasserier på arbetsplatserna som också drabbar den här gruppen främst.

Här kommer skyddsombuden in i ekvationen. Eller här borde de komma in. För är det något vi vet hjälper svenska löntagare i att få en bättre arbetsmiljö så är det att den funktionen finns på arbetsplatsen.

Vi vet att när skyddsombud finns på arbetsplatsen då minskar riskerna för de anställda. Det är vanligare att arbetsgivaren ger säkerhetsinformation på sådana arbetsplatser. Att färre arbetare är oroliga för att skada sig på jobbet. Och fler upplever att de kan kontrollera sin arbetssituation, att det uppstår färre konflikter på arbetsplatsen och att färre blir stressade av jobbet jämfört med arbetsplatser där skyddsombud saknas. Även detta blir tydligt IF Metalls arbetsmiljöundersökningen från förra året.

Men här kommer vi till problemets kärna. För samtidigt som arbetsmiljön blivit sämre över tid, har skyddsombuden blivit färre. Mellan 2012 och 2020 försvann en femtedel av skyddsombuden bland LO-förbunden.

Och den högerkonservativa regeringen ingen avsikt att bryta trenden. Tvärtom är de minst sagt tveksamma till skyddsombud och arbetsmiljö står mycket långt ner på priolistan. Längst går vågmästarpartiet SD som vill ersätta skyddsombuden med ”oberoende ombud”.

Risken är alltså att vi får en mandatperiod där arbetsmiljön bara blir sämre. Och risken är att detta slår hårdast mot arbetarkvinnor, mot deras arbetssituation och deras hälsa.

Att vi tar kampen för fler skyddsombud, att erbjuda skyddsombud bättre förutsättningar och att stärka deras positioner, är alltså inte bara en viktig kamp i sig.

Kampen är också helt avgörande för svensk jämställdhet.