Ständigt saknad – 15 år efter dödsolyckan hyllas Samir i Vårgårda

För femton år sen omkom industriarbetaren Samir Terzic i en tragisk dödsolycka. En händelse som skakade om hela Vårgårda. I helgen spelade hans gamla fotbollslag en hyllningsmatch för att hedra hans minne.

Spelare nummer elva saknas på Tånga hed. Så inleddes mitt reportage i Dagens Arbete om olyckan som tog Samir Terzics liv på en arbetsplats i Vårgårda. Året var 2008.

Den lokala fotbollslegenden och skyttekungen Samir Terzic var borta. Den nygifta småbarnspappan och kollegan Samir Terzic fanns inte mer. Men seriespelet i division 5 mellersta fortsatte. Livet rullade trots allt vidare.

Jag minns hur jag stod vid sidlinjen på Tånga hed, med en korv i näven och huttrade. Vårgårda IK tog emot IFK Elmtunga. Samir hade gjort 37 mål säsongen innan, vilket var rekord i klubben. Sommaren hade bleknat till höst och isvindarna drog över fotbollsplanen. Runt armarna hade spelarna sorgeband med Samirs namn.

I målet stod bästa kompisen Dino Palalija. Jag minns hur blek han var.

– Mycket från den tiden är borta. Det är två år där som jag knappt minns någonting från, säger han i dag.

I helgen var laget åter samlat på Tånga hed. Det har gått 15 år sen olyckan och spelarna från 2008 års version av Vårgårda IK har skaffat familjer, karriärer och spritt sig över landet. Trots det dök nästan samtliga upp till en minnesmatch i lördags för att hedra minnet av Samir Terzic.

Spelare nummer elva saknas fortfarande på Tånga hed.

– Minnet av Samir är fortfarande starkt i Vårgårda. Hans porträtt sitter både i klubbhuset och i omklädningsrummet. Till och med kidsen som var bebisar då vet vem Samir var, säger Dino Palalija.

Larmet kom 04:55 den fjärde juli 2008. En man hade hittats fastklämd i en maskin på frigolit-tillverkaren Sundolitt i Vårgårda. När ambulans kom till platsen var det redan för sent.

Den natten gjorde Samir Terzic ett av sina sista nattpass innan han skulle åka iväg med sin fru på bröllopsresa. De hade gift sig veckan innan. En liten dotter hade kommit ett par år tidigare och frun var höggravid med lillasyster.

För Dino Palalija var det en fullständig chock när samtalet kom tidigt den morgonen. Han kunde först inte ta in det. Inte ens när han senare fick se Samir Terzic ligga i kistan, kunde han greppa det.

– Det såg ut som om han sov. Han såg ut som vanligt. Jag hade sett honom sova massor med gånger på träningsläger och bortamatcher. Trots att jag såg honom i kistan tvivlade jag fortfarande på att det verkligen kunde ha skett, säger han.

Dino och Samir hade funnit varandra i skolan och blivit bästa kompisar. Båda var från Bosnien, de älskade fotboll.

– Det blev så naturligt. Man gillade att vara med honom, allt var kul med honom, säger han.

Först flera veckor efter begravningen slog insikten på allvar rot i Dino. Det kom plötsligt, på en rastplats vid en motorväg i Österrike, på väg upp genom Europa med bil från semestern i Bosnien.

– Jag hade bytt med pappa och satt mig bakom ratten. Men jag fick svänga av nästan direkt. Pappa fattade inte vad jag gjorde, men jag kunde inte andas. Det var som om luften inte gick ner i lungorna. När jag klev ur bilen kom alla tårarna. Det var som en flod. Jag satt där minst en timme och bara grät, säger han.

Man blir frustrerad och arg. Hade Samir kunnat leva om de tagit säkerheten på allvar?

Vännen Dino Palalija.

I mitt reportage i Dagens Arbete kunde jag avslöja hur säkerhetsbrister på Sundolitt hade varit kända i åratal. Två år tidigare hade en medarbetare nästan förlorat sina ben i en olycka som hade kunnat förhindras.

Så sent som tre månader innan dödsolyckan hade företagshälsovården varnat för att en förregling till bakdörren på balkmaskin 1 var trasig. Det gjorde det möjligt att gå in till maskinen medan den fortfarande var igång. Varningen hade inte föranlett någon åtgärd.

Det var den bakdörren Samir använt.

– Det känns konstigt att tänka på. Man blir frustrerad och arg. Hade Samir kunnat leva om de tagit säkerheten på allvar? säger Dino Palalija.

Han har i dag ett visst ansvar för arbetsmiljö som projektledare på ett företag som sysslar med automation. Det händer att han berättar för sina kollegor om Samir. Hur det var att förlora sin bästa vän.

– Det tar två sekunder, sen kan du vara borta. Det finns ingenting som är viktigare än ditt liv. Jag hoppas att min historia kan bidra till att öka medvetenheten, säger han.

På Tånga hed var stämningen god i lördags, trots saknaden. Gamla vänner kramade om varandra. På ryggen bar de Samir Terzics namn och nummer. Den dagen var alla spelare nummer elva.

I publiken stod släkt och vänner. Hans föräldrar, hans fru och barn. Alla märkbart rörda. Där stod den yngsta dottern som Samir Terzic aldrig fick träffa. Hon som låg i magen den dagen då han dog.

I dag är hon 15 år. Hon bär namnet Samira.