Industriarbetarnas tidning
13 september, 2023
Skrivet av Pontus Ohlin
Massan försvann Oron steg när Nordic Paper lade ner sin massatillverkning i Säffle för två år sedan. Men den gick över ganska snart. Brukets främsta produkt – bakplåtspapper – är efterfrågat i både hög- och lågkonjunktur.
Sulfitmassafabriken i värmländska Säffle kände alla i bygden till. I årtionde efter årtionde, ända sedan 1880-talet, hade den gamla fabriken intill Byälven varit i drift och fungerat som en födkrok för flera generationer ortsbor. Tillsammans med brukets pappersmaskiner hade den dessutom indirekt bidragit till att verkstadsföretag och andra verksamheter poppat upp och blomstrat genom åren. Billerud, som bruket en gång länge hette. Ortens stolthet.
Men så plötsligt en dag – en onsdag i april 2021 – annonserade Nordic Papers koncernledning att världens då äldsta sulfitmassafabrik skulle läggas ned vid årsskiftet. I stället skulle massan till brukets två kvarvarande pappersmaskiner köpas in. Oron steg genast. Vilka skulle tvingas gå?
Beskedet kom förvisso inte som någon direkt överraskning. Mycket var eftersatt och ytterst få investeringar, om ens någon, hade gjorts på senare år, berättar Pappers avdelningsordförande Lennie Kasten. Han visar oss runt i de dammiga, bitvis rostiga och numera helt folktomma lokalerna som förr utgjorde renseriet och kokeriet. Endast en och annan fågel flaxar till uppe i de höga taken, annars är det helt tomt på liv här inne. Knäpptyst.
– Så det var väntat, fortsätter Lennie. Men ändå. Många blev varslade och många blev oroliga och visste inte vad som skulle hända med dem. Bland annat en kille från Marocko som inte hade uppehållstillstånd. Han var väldigt nervös. Allt hängde på att han skulle få behålla jobbet.
Det fick han också till slut, en tillsvidareanställning till och med. Ja, faktum är att ingen av dem som riskerade att mista sina jobb där och då, totalt 25 personer, blev uppsagda. Vissa valde att gå i pension och några få andra fick annat jobb utanför grindarna, men resten blev med tiden erbjudna arbete på brukets övriga avdelningar.
Det var möjligt, förklarar Lennie, tack vare en investering i anläggningen på 70 miljoner kronor. Plus att man i samband med massafabrikens nedläggning samtidigt gick upp i åretruntdrift och utökade med ett skiftlag.
– I dag, snart två år senare, är ju stämningen en helt annan. Det finns framtidshopp.
Lennie Kasten är en vinylintresserad sjubarnspappa på 46 år som vet vad bruket har betytt för orten. Det vet även hans jämnåriga och jaktintresserade arbetskamrat Magnus Johansson, som vi träffar inne i ångcentralens manöverrum – ett rum som är fullt av gamla knappar och vred och som skulle kunna få vilken industrinostalgiker som helst att gå i spinn.
Vi skrattar mycket på jobbet och sånt tycker jag är viktigt.
Magnus Johansson.
De känner varandra sedan barnsben, de två. Växte upp här, gick i samma skola och började båda jobba på bruket för mer än två decennier sedan. De kan således alla rutiner, alla koder, hela hantverket.
Tidigare arbetade Magnus Johansson på indunstningen och renseriet, men sedan en tid tillbaka är hans huvudsakliga uppgift att ”koka vatten och förse hela fabriken med ånga”, som han säger, sekunden innan han lägger in en portion egentillverkat snus under läppen.
Han fortsätter:
– Jag trivs bra här. Ja, vi skrattar mycket på jobbet och sånt tycker jag är väldigt viktigt. Men lönen kunde ju ha varit högre, tycker jag. I dag har jag någonstans runt 29 000 brutto. Lönerna här är lägre än vad de är på de andra bruken i koncernen, man har ju läst Dagens Arbete.
Lennie nickar lite uppgivet:
– Jo, vi påpekar det för arbetsgivaren varje gång vi förhandlar. Men tyvärr slår det alltid lock för öronen när det kommer på tal.
Bruket i Säffle är sedan länge mest känt för sitt bakplåtspapper. En produkt som kanske inte är så iögonfallande stor jämfört med mycket annat pappersrelaterat, men har man uppemot en fjärdedel av hela världsmarknaden så håvar man förstås in därefter. Många bakar ju.
Och efterfrågan är stor. Det var den även under pandemin, minns Lennie.
– Den gick ju inte ner i alla fall. Men visst blev det lite tufft även för oss då, fast inte alls på samma sätt som exempelvis Skåpafors där maskinerna fick stå i ett par veckor. Här behövde vi varken stanna PM2 eller PM3.
Inne på brukets nyinvesterade massaberedningsavdelning – där det mesta lyser nytt, vitt och rent – står operatören Magnus Karlsson framför en skärm som berättar vart de inkommande massabalarna ska ta vägen i den nästföljande produktionen.
Magnus Karlsson är 59 år och har varit anställd på bruket sedan 1983, då bruket hade dubbelt så många anställda. Sedan januari i fjol jobbar han här, dessförinnan var han stationerad på kokeriet i 37 år.
Han uppskattar förflyttningen, berättar han, även om skiften innebär ensamarbete numera.
På kokeriet kunde det lukta riktigt illa, vettu. Ibland fick man ha gasmask på sig.
Magnus Karlsson.
– I början sa vi fyra som tidigare jobbade i kokeriet när vi kom hit: ”Äh, fan vad tråkigt att jobba själv!” Men nu har vi nog alla blivit som eremiter som tycker att det är rätt gött faktiskt!
– På kokeriet kunde det lukta riktigt illa, vettu. Ibland fick man ha gasmask på sig. Och så var man tvungen att springa upp och ner för fem våningar hela tiden. Men här finns ju allt på ett enda plan, och ingen besvärlig lukt alls.
Maskinföraren Jan Eriksson är också gammal i gamet. Han jobbar på PM3, och det har han gjort sedan juni 1986, måndagen efter han gick ut gymnasiet.
– Men jag var ledig under helgen!
Var det självklart för dig att börja här?
– Nä, inte riktigt. Jag gick verkstadsteknisk linje och trodde att jag skulle hamna i verkstaden, men jag hamnade i maskin i stället.
Under de snart 40 år som Jan har jobbat på PM3 har han sett många anställda komma och gå. Framför allt gå. Varsel och uppsägningar har han varit med om förr.
– Själv var jag nära att få gå hem i mitten på 90-talet, men jag klarade mig. Och nu är jag nog för gammal att bli varslad.
Jan är också missnöjd med sin lön – drygt 30 000 kronor brutto plus tillägg. Han tycker att han och hans arbetskamrater förtjänar högre, men tillägger att han också tycker att arbetsplatsen är bra i övrigt. Han trivs. Och gratis bakplåtspapper är bara en av förmånerna.
– För husbehov, vill säga. Men själv bakar jag inte så mycket, utan det gör ju kärringa, vettu!
Tillverkar: Naturligt greaseproof-papper, tidigare kallat smörpapper. Bakplåtspapperet är brukets paradprodukt.
Pappersmaskiner: PM2 och PM3. Totalt har bruket haft fyra maskiner. Första kördes i gång 1922.
Anställda: Cirka 180.
Kapacitet: 33 000 ton papper per år.
Nordic Paper har även anläggningar i Bäckhammar och Åmotfors, där man tillverkar kraftpapper.
Svenska pappersbruk och massabruk 2021. De som tillverkar finpapper är i farozonen. På kartong- och massabruken är det däremot goda tider. Dagens Arbete har kartlagt samtliga bruk efter deras ekonomiska förutsättningar.
”Jag vill ge en saftig känga till dem som satte märket”, säger Claes Nöid på Fiskeby Board.
Hitta din arbetsplats i årets genomgång av Sveriges pappersbruk.
Hemma i enplansvillan i Falun föreställer sig pappersarbetaren Magnus Johansson en värld där industrialismen aldrig ägde rum. Hans många modellbyggen löser upp gränsen mellan historia och framtid.
När Lena Smersfeldt, pappersarbetare på Nordic Paper i Säffle, fick frågan om hon ville bli skyddsombud tvekade hon inte.
– Jag svarade ja direkt, säger hon.
DA:s Harald Gatu skriver om att flyttkarusellen i industrin fortsätter – både till och från Sverige. Fortfarande är utflödet dock större, de senaste exemplen finns i värmländska Säffle och småländska Aneby.
Lars-Inge sägs upp från Volvo Bussar i Säffle. Där får de anställda i snitt 10 000 i extra omställningsstöd. Eva förlorade jobbet när Ericsson stängde Gävlefabriken. Där fick arbetarna i snitt 300 000 kronor var i avgångsvederlag. Inget tvingar företag som lägger ned att betala sina anställda en enda krona extra. Facken kan bara vädja.
Nordic Paper Säffle är ett typisk mittenbruk i lönestatistiken. – Lönerna är lite för dåliga. Vi jobbar ändå kvällar, helger och nätter, säger maskinoperatören Jan Lindgren.
Nu är avtalsrörelsen igång på allvar igen, det kommer att som vanligt att bli ett manglande om löner, övertidsersättning, pensioner. Men det finns också en bakomliggande, molande fråga: vad ska vi jobba med i framtiden? Harald Gatu ställde den under en resa genom industrisverige 2014. Nu kan du lyssna på reportaget.
Osäkerheten på marknaden gör att återstarten för K2A Trähus skjuts på framtiden.
Lindbäcks trähusfabrik i Piteå har fått in nya ordrar på 1,5 miljard kronor i år.
GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö är inte imponerad av regeringens förslag. Trä- och möbelföretagens vd är mer positiv.
Betongföretagen står näst på tur när krisen i byggbranschen tvingar företag till uppsägningar.
Rekonstruktionen som inleddes i januari kunde inte rädda Anebyhusgruppen. Förra veckan begärde de sig själva i konkurs.
Det senaste året har bostadsbyggandet mer än halverats.
Byggkrisen fortsätter slå hårt mot underleverantörerna. Förra veckan lades de största varslen hittills på Sveriges största fönstertillverkare, Elitfönster och Svenska fönster.
Bostadsbyggandet är i en allvarlig kris som kräver politiska åtgärder. Det var budskapet under rundabordsmötet som bostadsminister Andreas Carlson (Kd) bjudit in till. GS ordförande Per-Olof Sjöö vill se politiska åtgärder.
Den värsta byggkrisen på många år slår hårt mot husföretagen och deras underleverantörer. Svenska fönster tvingas nu säga upp nästan hundra industriarbetare.
