Pappers revisor hoppar av – bröt mot sekretessen
Förbundet inleder utredning om läckta uppgifter ”Ingen hämnd”
Publicerad 2024-05-03, 04:59 Uppdaterad 2024-05-02, 17:37
Många pappersarbetare drabbas av bullerskador, men långt ifrån alla anmäler det som arbetssjukdom. Per Gustafsson på Bäckhammars bruk fick rätt mot försäkringsbolaget – och ersättning på över 200 000 kronor.
Per Gustafsson märkte det nästan omedelbart. Öronen som inte slutade susa efter arbetsdagens slut. Hörseln kändes bedövad, särskilt i vänster öra. Han tvingades att fråga en, två, tre gånger för att förstå vad som sagts. Han blev, med egna ord, en ”socialt jobbig jävel” som började lägga sig i och styra samtalen på rasterna. Det var hans sätt att få ett hum om vad folk omkring honom snackade om.

Per Gustafsson fick som 20-åring jobbet som processoperatör på Bäckhammars bruk i närheten av Kristinehamn. Sommaren år 1979 stod han utanför grindarna, redo för sin första arbetsdag. Det fysiska arbetet visade sig snabbt vara krävande och maskinerna dundrade på konstant.
Ljudvolymen var öronbedövande, ibland upp emot 140 decibel uppskattar han. De äldre arbetskamraterna använde kepsar som enda skydd. I bästa fall hände det kanske att någon hade skyddsglasögon. ”Man vänjer sig”, var deras filosofi när det kom till bullret.
– Det som hände var ju att de vande sig vid att bli döva, allihopa.
Buller inom industrin är en ständigt aktuell arbetsmiljöfråga. Hörselnedsättningar och tinnitus räknas som så kallade bullerskador. Är skadan långvarig, som hörselnedsättningar brukar vara, är det möjligt att få den klassad som en arbetssjukdom.

De senaste 20 åren har drygt 80 arbetare inom pappersindustrin fått ersättning för sin bullerskada hos Afa Försäkring. Det är fackens och arbetsgivarnas gemensamma försäkringsbolag, som ger extra ersättning vid skada eller sjukdom.
Men siffran ska tolkas med försiktighet, enligt Afa:s statistiker.
Arbetssjukdomar tar lång tid att utreda och bullerskador visar sig oftast efter ungefär tio år. Inte heller är det alla som söker ersättning.
Efter en rutinkoll konstaterade företagshälsovården att Per Gustafsson hade en bullerskada och rekommenderade honom att söka ersättning, vilket han också gjorde. Men hos audionomen tog det stopp. Det kunde omöjligen röra sig om en bullerskada när vänster öra hörde så mycket sämre än det högra, menade han. Buller slår likadant mot allt som befinner sig i närheten, och därmed borde hörseln vara lika dålig i båda öronen.

Per Gustafsson tänkte igenom alla arbetsställen på Bäckhammar där två personer behövdes. Hur han brukade vika undan hörselkåpan över vänsterörat för att kommunicera med arbetskamraten bredvid.
Efter mötet med audionomen läste Per Gustafsson in sig på den senaste forskningen. Han hittade flera exempel på gevärsskyttar som fått sämre hörsel på bara ena örat. Att buller egentligen är en form av energi, som slår hårdare mot det som är extra utsatt. Han överklagade beslutet och fick rätt.
– På något sätt så blev det ju ett erkännande. Har man besvär tycker jag definitivt att man ska anmäla det, för det är värt det. Jag fick 218 000 kronor.
Över 720 000 människor. Så många svenskar i yrkesverksam ålder har en hörselnedsättning enligt Hörselskadades riksförbund, HRF. Trots det dröjer det oftast flera år innan man söker hjälp, något som kan få allvarliga konsekvenser enligt HRF:s förbundsordförande Ulf Olsson.
– Att gå runt länge med en obehandlad hörselskada blir ett lidande för individen. Det är en stor påfrestning med ständig trötthet, huvudvärk och tinnitus. I värsta fall kan det leda till utmattningssyndrom och sjukskrivning. Helt i onödan, eftersom man inte tog tag i hörselskadan i tid.

En stor rädsla är att svara eller höra fel och på så vis framstå som ”goddag, yxskaft”. Många drabbas av ett socialt utanförskap – känslan av att sitta mitt bland arbetskamraterna men ändå inte kunna vara med.
– På något sätt anses det fortfarande vara skämmigt att vara hörselskadad. Man vill inte erkänna hur det är och döljer det gärna för sin chef och arbetskamrater. Det är så kulturen har sett ut, men jag tror att det är en generationsfråga, säger Ulf Olsson.
Även Per Gustafsson upplever att jargongen har förändrats. Arbetskamraterna påminner nu varandra ifall någon inte har på sig all skyddsutrustning. Skiftlagen samlas i mindre grupper för att öppet diskutera säkerhetstänk.
– Den där machokulturen är borta nu. Det finns ingen som tycker det är ballt längre när man gör dumma grejer. Det dog med min generation.
…Är antalet svenskar i yrkesverksam ålder som har en hörselnedsättning.
…Är antalet arbetare, drygt, inom pappersindustrin som fått ersättning för sin bullerskada hos Afa Försäkring de senaste 20 åren.
Ett blått sken ligger över kontrollrummet på Bäckhammars bruk när en av skärmarna börjar pipa. Processoperatören Kristian Jakobsson blir fokuserad och undersöker larmet. Sodapannan har ett antal år på nacken och ingen dag är den andra lik.
– Man känner sig nästan som en bebis som hela tiden lär sig nya saker och aldrig blir fullärd. För mig är det här det första jobbet som jag känner att jag kan ha hela vägen till pensionen.
Hittills har Kristian Jakobsson arbetat fyra år på bruket. Det är i kontrollrummet han sitter från dagens början till slut. Han vet att han skonas mer från bullret än sina arbetskamrater som rör sig nära pannorna, men ändå har han alltid hörselkåporna nära till hands. Som gammal musiker slarvar han inte.
– Sedan tillhandahåller bruket oss bra skyddsutrustning och vi blir väl omhändertagna. Om vi säger att det är bullrigt inne i kontrollrummet, då dröjer det inte länge förrän en gubbe kommer och börjar klättra i ventilationen för att fixa det.
Lite längre bort sitter indunstaren Frida Ekstrand. Bullret fick en ny innebörd för henne när hon blev gravid. Forskning från Karolinska institutet visar att foster som utsätts för buller har 80 procent högre risk att drabbas av hörselskador. För Frida Ekstrand innebar det att hon inte längre kunde vistas i alla delar av anläggningen.
– Jag blev snabbt omplacerad till lugnare miljöer. Säkerhetstänket här är väldigt noga.

När Per Gustafsson öppnar dörren till kontrollrummet bryts stillheten. Bullret dundrar in, men lika snabbt som dörren stängs försvinner även oljudet. Kontrollrummet är välisolerat, något som blir ännu tydligare under rundturen nära de äldre sodapannorna. Där blir det nästan omöjligt att urskilja vad han säger.
– Det finns ingen plats inom industrin där det är tyst, så är det bara. Eller jo, om bruket står still. Men då har vi andra problem, säger Per Gustafsson.
Däremot har arbetet med att dämpa ljudvolymen pågått intensivt de senaste decennierna, berättar Magnus Dahlberg. Han är huvudskyddsombud på Nymölla bruk och sitter även med i Pappers arbetsmiljökommitté.
– Det har ju gått otroligt mycket framåt med hjälpmedel som kom-radio och bluetooth inbyggda i hörselkåporna. Men grundproblemet är ju ändå det man måste titta på i första hand. Var är bullret? Vad kan vi göra för att minska bullret? I sista hand får man titta på personlig skyddsutrustning.

Listan på möjliga åtgärder är lång, alltifrån att installera bullerabsorbenter i taket till att begränsa tiden man vistas i extra bullriga miljöer. Magnus Dahlberg trycker dock på vikten av tydlig information från början.
– Det gäller att ha en bra introduktion om både fysisk arbetsmiljö, som buller och bång, och mjuka frågor om välmående. Mår man bra så lyssnar man mer på de andra grejerna. Vi kan ha hundratals regler men får vi inte människan i mitten att förstå varför vi jobbar med de här frågorna så spelar det ingen roll.
I dag är Per Gustafsson ordförande för Pappers avdelning 48 Bäckhammar. Han har lärt sig några knep för att göra tillvaron lättare, som att läsa på läppar. Hörselnedsättningar kan dock bli värre med tiden. I år är första gången som Per Gustafsson inte hört en enda fågel.
– Förutom kajorna då. Men de är inga fåglar, jag kallar dem för råttor med vingar. Jävla skit, jag hade hellre sluppit lyssna på dem.
Emma Johansson, Jakob Joelson
Bra att han fick sin rätt i försäkringen. Tyvärr får inte alla detta som skadas av andra orsaker men som drabbats av skada på jobbet.