Mekanikerna i Åmotsfors visar sina bilar: ”Dom väcker en hel del uppmärksamhet”

Arbetskamraterna på Nordic Paper i Åmotfors älskar gamla bilar. Rejäla fordon som de kan meka och åka runt i.

DA bad dem att ta med sig sina käraste kärror till jobbet.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Dagens Arbete (@dagensarbete)

Det är en kylig sommarmorgon på riksväg 61 och vi närmar oss Åmotfors, en stilla liten bruksort i västra Värmland där intresset för bilar, traktorer och annat motordrivet är stort. Mycket stort. Det märker man om man ser sig omkring – fem åk på varje hushåll, typ – och vill man dessutom få det styrkt utan att googla är det bara att svänga in på Pappersvägen, följa ett par skyltar och sedan fråga mekanikerna som jobbar inne på Nordic Papers verkstad.

Män allihop. Med maskiner och verktyg överallt, och med en humor och en jargong som är lika rå som hjärtlig. De känner varandra, talar samma språk, och vet hur man lagar och fixar både bilar och pappersmaskiner. Bilar framför allt. Det är deras passion, deras stora gemensamma fritidsintresse. Särskilt äldre modeller, kärror från förra seklet. Öppna huven på en och snart står alla böjda över innanmätet.

Nå, hur många bilar har de då? Var och en?

De flesta är tvungna att tänka efter och räkna på fingrarna.

– Få se nu … En, två, tre, fyra …

Johan Löfgren får det till ”ett tiotal”.

– Kanske, nåt sånt.

Heltidsmeckade på Buicken i ett och ett halvt år

Johan är 45 år och berättar att han alltid har varit road av bilar, att både meka och köra med dem.

– Farsan hade en bilverkstad här i Åmotfors när jag växte upp, och det är väl därifrån intresset kommer.

Till jobbet denna morgon kom han i sin Buick Sedanette, en elegant och rödskinande pärla från 1949. Ja, en ren och skär utställningsbil är det. Jämngammal med Bruce Springsteen. Hur många mil denna jänkare har gått, Buicken alltså, det vet inte Johan, men han uppskattar att han har lagt ner omkring 3 000 timmar på att få den att se ut och gå som den gör – vilket motsvarar ungefär ett och ett halvt års heltidsarbete.

Budskapen långt ifrån politiskt korrekta

Så mycket tid har 24-årige Marcus Magnusson tillnärmelsevis inte lagt ner på sin vita och 62 år gamla Chevrolet Bel Air. Någon direkt utställningsbil kan man heller inte kalla den, snarare en ”pilsnerbil” som han säger. En partybil. Till hälften täckt med klistermärken dessutom, och med budskap som delvis är långt ifrån PK.

Marcus skrattar.

– Dom väcker en hel del uppmärksamhet i alla fall!

Även för Marcus, ja för alla mekaniker här på verkstaden, väcktes intresset för bilar och motorer redan i krypåldern.

– Ja, och sen tilltog det väl i 14–15-årsåldern när det blev mopeder, A-traktorer och såna saker. Och sen, när jag började jobba här, köpte jag min första Cheva.

”Första”, du har en till alltså?

– Ja, jag har en Impala 67 också. Men den är på långvården nu. Ett riktigt renoveringsobjekt. Fast den blir nog inte särskilt fin den heller när den blir klar, men säkert finare än den här.

Vad är roligast – att meka eller köra?

– Det är både och. Känslan att få en bil att gå när du har fixat allting själv, det är ju jätteroligt. Men … nä, roligast är nog ändå själva körningen, frihetskänslan som den ger.

Mer bruksbil än party party

Om Marcus medhavda Cheva faller under kategorin party party, så är Forden som hans kompis och kollega Mattias Tuner rattat hit mer att betrakta som en ”bruksbil”. Åtminstone är det så ­Mattias själv kategoriserar den. En Ford Galaxie närmare bestämt. 63:a den också. Himmelsblå. Vacker som en svensk högsommardag.

– En typisk bruksbil är det. Jag använder den ofta. Ibland till jobbet, men också för lite längre resor. I fjol åkte jag till exempel till Söderhamn för att titta på en dragracingtävling och sen åkte jag hem igen samma dag.

Mattias Tuner är 28 år och jobbade tidigare som maskinförare på PM6, en av brukets två pappersmaskiner som tillverkar kraftpapper. Där inne, berättar han, på fabriken, är bilintresset också stort, men inte alls på samma nivå som inne på verkstaden.

Den främsta anledningen till att Mattias sökte och bytte jobb häromåret berodde dock inte på det, utan på familjesituationen. Att såväl han som hans sambo arbetade skift. Med två barn i förskoleåldern är det ju då svårt att få vardagspusslet att gå ihop. Han tar upp mobilen och petar fram en bild.

– Här är minsteman uppe på bakluckan på min bil … Den äldre gillar också bilar väldigt mycket. De är med mig hela tiden.

Även hans sambo delar hans intresse. ”Ho”, som han säger, värmländska för ”hon”.

– Ho tycker att det är kul, men inte alls i samma utsträckning som jag.

Han ler och kastar en blick på Marcus pilsner-Cheva, den med alla klisterlapparna.

– Fast ho skulle ju inte bli med ut i den där, aldrig!

Bytte huset mot en Cadillac

Kollegan och fyrabarnspappan Henrik Persson, däremot, säger att han kan sätta sig i vilken bil som helst (och han har många). För honom är det inte körningen som ger den största kicken, utan mekandet.

– Känslan att laga något som är trasigt, den är ju fantastisk. Och jag lagar allt, både här på jobbet och hemma. Truckar, avlopp, pappersmaskiner, bilar, tv-apparater, vitvaror, allt!

Henrik berättar att han var tolv år när han fick sin första moped ”och sen skenade det bara på med både motorcyklar och bilar”.

I dag äger han bland mycket annat en Cadillac Fleetwood. Svart. Från 1950, när en liter bensin kostade 50 öre. Ännu en pärla som väcker ha-begäret i en.

– Jag bytte faktiskt till mig den mot ett hus jag hade utanför Arvika. Jag hade länge velat ha den och … ja, kompisen fick huset, jag fick bilen!

Pontus Ohlin