Avhoppad Pappers-revisor fråntas förtroendeuppdrag
Anklagas för sekretessbrott ”Det är tufft för mig”
Kom till Sverige ensam som 14-åring – nu är Mahdi pappersarbetare och skyddsombud
Publicerad 2024-09-03, 05:00
När Mahdi Salehi var fjorton år kom han till Sverige. Ensam, pank och utan kontakter. I dag jobbar han som pappersarbetare i Munkedal.
– Om jag inte hade fått fast jobb hade jag aldrig fått stanna, säger han.
Familjen ägde ingen bil, ingen tv, ingen telefon, inget kylskåp. Men en åsna och en ko samt några getter och får hade de. Plus en liten jordlott intill huset som de ärvt efter generationen innan. Fruktträd dessutom. Äpplen, körsbär.
Mahdi ser tillbaka på sin barndom i Afghanistan som en förhållandevis fin och ljus tid. Livet i hans lilla by, förklarar han, var heller inte alls så medeltida hårt och strängt som i Kabul och i de andra regionerna där talibanerna styrde över allt och alla.
– Nu har de tagit över hela landet, men då var vi ganska fria faktiskt. Kvinnor kunde studera och så. Jag minns mest att jag hade kul där. Cyklade, spelade fotboll, lekte med kompisar. Utomhus, alltid utomhus. Som i gamla tider här, typ.
Mahdi sitter i sin soffa hemma i Uddevalla, drygt 500 mil ifrån byn som han växte upp i.
I december 2015 kom han med tåg hit till Sverige, dagen före julafton, och på Malmö central steg han av. Fjorton år, ensam och utan vare sig pengar eller kontakter. Ungefär som 35 000 andra ensamkommande barn det året.
Mahdi Salehi tillhör folkgruppen hazarer, en minoritet som länge varit förtryckta och förföljda i Afghanistan. Det var också ett av huvudskälen till att han och familjen så småningom tvingades lämna byn och fly till grannlandet Iran. Då var han sju åtta år, han minns inte så noga. Inte heller hur de tog sig till Iran – i bil, buss, han minns inte.
Däremot minns han att de flyttade in i en sliten liten lägenhet i Teherans utkanter, och där blev hans barndom genast en annan. Spänd, inrutad och trist. Papperslösa som de var hade de inte mycket att säga till om. Pappan jobbade svart, som en alltiallo på diverse byggen.
– Man kände sig inte lika fri längre. För mig var det mest skola och vara hemma som gällde.
Några egentliga drömmar om framtiden hade han inte. Trots den osäkra tillvaron var livet nästan som förutbestämt, fortsätter han.
– Jag skulle säkert ha jobbat med samma sak som min pappa om jag hade stannat kvar … Du vet, livet var tufft för oss i Iran. Jag kände inte till någon som hade lyckats plugga vidare, utan det var bara att jobba som gällde för oss. Från att man bara var tolv, tretton år.
Det var bara att jobba som gällde för oss. Från att man bara var tolv, tretton år.
Mahdi Salehi.
mahdi salehi
Ålder: 23 år.
Yrke: Jobbar skift på efterbearbetningen på Arctic Paper i Munkedal.
Fackligt förtroendeuppdrag: Skyddsombud.
Bor: Har nyligen flyttat från Uddevalla till en lägenhet i Munkedal, som han delar med en kompis.
Fritid: Träna på gym, promenera, titta på film, umgås med kompisar.
Plötsligt en dag bestämde han sig. En novemberdag 2015. Tillsammans med två andra killar som han nyligen hade lärt känna, skulle han börja ett helt nytt liv. Ett friare. I Europa. Där, fick han höra, fanns det goda chanser att utbilda sig och få ett ordentligt arbete. Bli något annat än en för evigt fattig springschas i Teheran.
– Jag ville bara därifrån. Vart visste jag inte, men bort. Då hade jag inte ens hört talas om Sverige.
Mahdi berättade inte för någon när han stack, inte ens för sina föräldrar och syskon som han sedan inte skulle återse förrän efter åtta år.
– Jag vet inte hur jag tänkte, det var inte ens min idé. Jag bara hängde med dem en morgon. Ungefär som om jag skulle ha åkt med ett par bekanta härifrån till Göteborg.
Med hjälp av smugglare skulle de först ta sig till Turkiet. Men smugglarna greps ganska snart av polis, varför Mahdi och de uppemot 40 andra personer som ingick i hans grupp såg sig tvungna att försöka ta sig över gränsen på egen hand.
Men det var lättare sagt än gjort. I skydd av buskar och mörker försökte de. Natt efter natt, steg för steg, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Först efter tre dygn lyckades de. Mahdi vill ogärna bli påmind om hur trött, kall, hungrig och eländig han kände sig.
– Allt vi ägde hade vi i våra ryggsäckar.
Jag ville utbilda mig på en gång, så jag åkte vidare och hamnade till slut här i Sverige.
Mahdi Salehi.
Vad hade du i din?
– Minns inte … Jo, lite tonfisk och lite bröd, tror jag. Och vatten.
Vad hade du för skor på dig?
– Skor? … Kängor. Jag hade ett par kängor. Men efter ett tag blev de så blöta att de kändes som is när jag gick i dem.
En natt på en strand i turkiska Izmir, en eller två veckor senare. Det är december och Mahdi står och ser ut över det kallsvarta vattnet när en av gummibåtarna – proppfull med mellan 40 och 50 flyktingar, sådana som han – plötsligt välter och kastar samtliga överbord. Barn som gamla.
– Dagen efter fick vi höra att nitton av dem hade dött.
Lång flykt från Afghanistan – kunde äntligen pusta ut i Europa: ”Kommit i mål”
Först på den grekiska ön Lesbos kunde Mahdi och hans sällskap pusta ut för första gången. Då hade de åtminstone nått EU-mark.
– Vi kom fram med båten väldigt tidigt på morgonen, det hade precis börjat ljusna. Där fick vi tält, kläder och lite mat. Sen gjorde vi upp en eld där på stranden för att värma oss och fira lite grand. Det kändes ju som man hade kommit i mål redan då.
Men vart han sedan skulle ta vägen, det visste han inte. Frankrike? England? Nederländerna? Belgien? Tillfälligheter gjorde att han så småningom hamnade i ett läger i Tyskland någonstans.
– Fast där ville jag inte stanna. De flesta andra i lägret hade varit där jättelänge och inte kommit vidare med nånting alls. Jag ville utbilda mig på en gång, så jag åkte vidare och hamnade till slut här i Sverige.
Då hade Mahdi varit på flykt i ungefär en månad. Killarna i Teheran, som han påbörjat flykten tillsammans med, hade splittrats i olika riktningar. Nu var han helt själv.
Den första tiden i Sverige upplevde Mahdi som mycket tuffare än vad han hade föreställt sig. Visst kände han sig välkommen och väl omhändertagen av de flesta, särskilt av den familj i Tanum som han fick bo hos.
Någon rasism eller främlingsfientlighet kände han heller inte av, åtminstone inte riktad mot honom personligen.
– Men ändå, det var väldigt mycket stress i början.
Omfattades av gymnasielagen – fick permanent uppehållstillstånd
Sommaren 2018 såg Mahdi emellertid en ljusning. Då kom han nämligen att omfattas av den då nya och mycket omdebatterade gymnasielagen. Den innebar att Mahdi kunde få permanent uppehållstillstånd i Sverige, förutsatt att han hade skaffat sig ett fast arbete inom sex månader efter avklarade gymnasiestudier. Annars väntade utvisning.
För Mahdi innebar den nya lagen en morot. Efter högstadieåren – utan en enda frånvarodag – pluggade han därför vidare på industritekniska programmet, en gymnasieutbildning som öppnade dörrar till framtida jobb hade han hört.
Och mycket riktigt. Redan när han hade tagit studenten, i juni 2021, hade han lyckats få fast anställning som operatör på bruket som han tidigare praktiserat på – Arctic Paper i Munkedal. Det permanenta uppehållstillståndet var säkrat.
Mahdi är inte ensam om den resan. Enligt siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, har en klar majoritet av de unga afghaner som kom till Sverige år 2015 – 8 av 10 – lyckats etablera sig på arbetsmarknaden.
– Det ser jag på mina afghanska kompisar här runt Uddevalla också. De flesta jobbar. De har kommit in i samhället, de betalar skatt.
Vad tror du det beror på?
– Det beror nog mest på att det har ställts krav på oss. Att man måste jobba och få en anställning för att få stanna.
Är det bra?
– Ja, jag tycker det. Så länge man har ett mål och vet vad man ska göra, då känns det lättare. Men då när jag kom … Det var många som blev deprimerade, som inte visste om de skulle få stanna. De hade ingen motivation alls att lära sig språket, plugga, ingenting.
Men du tänkte inte så?
– Jag är här för att stanna, tänkte jag.
Förra sommaren tog Mahdi långledigt från jobbet och besökte sina föräldrar och syskon i ett land som han av säkerhetsskäl inte vill uppge. Då hade de inte setts och kramat varandra på åtta år.
– De hade varit sura på mig länge, och själv haft massa jobbiga år … Men nu, det kändes bra.
Vad tycker de om att du jobbar på ett pappersbruk i Sverige?
– De är glada att jag över huvud taget överlevde. Att jag lever. Jag har visat dem bilder och berättat att jag har det bra här.
