”Skulle jag stamma någon gång är det inte så stor grej”

Thomas har svårt att få fram orden. Rickard har svårt att läsa och skriva. Båda har kämpat för att andra ska få stöd – och nu har de fått med sig IF Metall i frågan.

För DA berättar de hur det är att leva med stamning och dyslexi.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Falkenberg, sent sjuttiotal. Thomas Johansson sitter hos talpedagogen med mikrofon i handen och försöker få ur sig något. Inspelningsbanden snurrar. Hon är nog bra, talpedagogen, men det här är plågsamt.  

– När jag sen hörde min röst och hur jag stammade, det var det hemskaste jag visste.

Skammen över stamningen gör att han inte vill öppna munnen när de är en större grupp i skolan. Att gå fram och redovisa vid tavlan är fruktansvärt. Han håller sig ofta undan.

Det händer att någon säger att Thomas inte alls stammar så mycket, men det är för att han inte säger så mycket. Det är enklare att vara tyst.

En annan som håller sig undan i under skoltiden är Rickard Svensson. Han ser till att sitta längst bak, undvika redovisningar. För honom är det inte talet, utan att skriva och läsa som är svårt. Kan han inte bara ta sig i kragen och lära sig stava? suckar någon vuxen. Nej, det är inte så dyslexi fungerar.

– Det är ju något som är medfött och inprintat i kroppen.

”Det är som att det finns ett före och ett efter 2017”

Ok, vi går framåt i tiden så där en 40 år. Under åren har Thomas undvikit allt vad mikrofoner heter. Saker som karaoke har varit otänkbara. Men nu tar han några djupa andetag, tar stegen uppför trappan till talarstolen. Där andas han djupt igen. Väntar på att talaren i andra änden av podiet ska tala klart. Folkhavet är så stort att han inte kan urskilja individerna.

Det är 2017 och vi befinner oss på IF Metalls kongress i Göteborg. 300 ombud, plus många åhörare. Thomas representerar avdelningen i Halland och ska tala för att öka klubbars inflytande vid inhyrning.

Någon månad tidigare hade han övat på en ”minikongress” i Blekinge. Första gången han talade där tog stamningen över kroppen. Andra gången lossnade talet. Det hade varit en fantastisk känsla.

Nu, i Göteborg, blir det hans tur att tala inför folkhavet. Det är bara att köra på tänker han. Och det går riktigt bra.

– Det är som om det finns ett före och ett efter 2017. Det har förändrat mig så mycket. Jag fick chansen att göra något jag aldrig trodde att jag skulle göra.

Några år senare gör Rickard samma sak – går upp och talar på IF Metalls kongress. Han argumenterar för att alla som jobbar fackligt måste få utbildning om funktionsnedsättningar och psykisk ohälsa. Förslaget kommer från början från Thomas. De som möter personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, måste förstå hur man gör det på bästa sätt, säger Rickard från talarstolen.

När han är klar ekar applåderna i kongresshallen. Kongressen röstar ja till motionen. Rickard är långt ifrån ensam om att tycka att frågan är viktig.

Livet med funktionsnedsättning: ”Som om min pratmaskin inte är förberedd”

Ja, Rickard och Thomas vet hur det är att ha en funktionsnedsättning. Hur man kan bli bemött, och vilka hinder man kan möta. Nu är deras vision om att höja kunskaperna på väg att bli verklighet. IF Metall har tagit fram informationsmaterial om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Där kan man läsa om hur det är att ha adhd på jobbet, och hur arbetslivet kan underlättas för någon med autism. Broschyren är tänkt att användas under utbildningar och konferenser – och antagligen lär det bli fler utbildningar i framtiden. I veckan ska förbundet också ha ett webbinarium om NPF i arbetslivet.

Thomas förklarar hur hans stamning fungerar. Det finns inte tillräckligt med luft i lungorna för att han ska få ut orden rätt.

– När jag får ordet och ska prata så är det som om min pratmaskin inte är förberedd.

I talarstolen får han påminna sig att andas in från början. Han brukar markera på sin kom-ihåg-lapp var han ska ta pauser.

Personer som stammar har ofta olika strategier, berättar han. En vanlig är att bara vara tyst.

– Då har man ju inte så mycket bekymmer, för man säger ju inget.

En annan strategi är att byta ord som man fastnar på mot något som betyder samma sak. Det lärde sig Thomas att göra under skoltiden.

I tjugoårsåldern hände något. Han minns när han träffade en gammal klasskompis på Pressbyrån. Käkarna låste sig och han inte fick fram ett ord.

– Hon undrade säkert varför jag inte hälsade.

Så ville han inte leva. Han bestämde sig för att inte låta stamningen hindra honom, utan att prata på mer. Ändå, skammen fanns kvar.

När han väl kom i kontakt med en stamningsförening var det en lättnad. Där började han öva. Satt i en ring med andra människor, var och en sa ”Ett” varvet runt, sedan ”Två”, för att träna på att vara beredd när det är ens tur.

Rickard å sin sida gick ut grundskolan med ofullständiga betyg. Att det skulle bli en praktisk gymnasielinje var självklart. Det var kul att snickra, så det blev möbelsnickeri. Efter några år omskolade han sig till cnc-operatör och fick jobb på Söndrums Svets & Mekaniska i Halmstad. I dag bygger han hjälpmedelsstolar som används av äldre och rörelsehindrade. Oftast spikar han fast stoppning och klädsel på sitsar, armstöd och nackstöd.

– Det är det som är fördelen med praktiska. Du kanske inte behöver vara världsmästare på svenska, engelska eller matte. Du klarar dig ändå.

I dag heter företaget Mercado produktion, och Rickard har varit där i 20 år. Han har en förstående chef, säger han. Det som kan vara jobbigt när man har dyslexi är att mer och mer förväntas ske via mejl.

– Jag gillar ju hellre att ringa eller gå bort till personen jag ska prata med.

Fast datorn är verkligen ett hjälpmedel också, med sin stavningskontroll. En annan hjälp utanför jobbet är sambon.

– Hon kan säga, så där kan du inte skriva! Hon hjälper mig med meningsuppbyggnaden.

Engagemang i klubben – en möjlighet att bekämpa orättvisor

När Rickard hade jobbat några år frågade klubben om han ville engagera sig fackligt. Han tvekade, men samtidigt, han ville bekämpa orättvisor. Det började med klubbens valberedning, sedan styrelsen, sedan avdelningen. Han gick kurser och fick lära sig mer om att prata och stå framför folk. Ibland var det motigt, men steg för steg blev han varm i kläderna.

Rickard upplever att dyslexi är rätt accepterat i samhället. Det kan vara värre med NPF-diagnoser som adhd eller autismspektrumtillstånd, där många tvekar att berätta. Frågan om man ska berätta på jobbet är inte helt lätt.

– Jag tror man ska börja med de närmaste man jobbar med, sin närmaste chef, kanske nämna det för närmaste arbetskollegorna. Anförtro sig till någon. Sen behöver man inte springa in i matsalen och skrika det rakt ut.

Motionen om utbildning handlade också om psykisk ohälsa. Det händer saker i människors liv som påverkar hur man mår. Sådant som skilsmässor och dödsfall gör att man kanske inte kan jobba på samma sätt. Kanske kan ett skyddsombud hjälpa en att hitta andra arbetsuppgifter ett tag. Men då behöver skyddsombudet kunna en del om frågorna.

Nu håller Rickard själv fackliga kurser, och möjligheten att någon av deltagarna har en diagnos är något han tänker på. Kanske fungerar det bättre med mindre grupper, kanske behöver man variera sätten att lära in. Det handlar om att lyssna och ha förståelse, säger han.

– En del deltagare har kämpat mycket. Om jag berättar att jag själv har dyslexi, så ser de att de själva också kan vara delaktiga.

På Thomas jobb, Stena Recycling i Halmstad, är inte stamningen något större problem.

Däremot märker han av det när han jobbar fackligt på halvtid som vice ordförande i klubben. När han sitter i förhandlingar behöver han prata en hel del. Men det är mest bra.

– Skulle jag prata mindre så skulle jag tappa, tror jag.

Fackligt arbete blev en väg mot utveckling

Det fackliga arbetet har fått Thomas att utveckla sin talförmåga. Utan det skulle han aldrig vågat sig upp i en talarstol inför så många människor. Han har vuxit som person och han är väldigt tacksam för att människor trott på honom.

Första gången han skulle jobba fackligt ville han inte, han hade bilden att han skulle behöva stå och prata inför många människor. Så tänker nog flera, säger han, man tvekar, men när man väl kommer in i det inser man att det finns uppgifter för alla. Det kanske inte måste vara just man själv som tar fajten med arbetsgivaren i en förhandling till exempel.

– Vissa är duktiga på att förhandla, låt dem förhandla! Andra är duktiga på att prata med medlemmar, och andra är duktiga på Excel och sånt.

Rickard har fler skäl till att vara engagerad i frågan om funktionsnedsättningar. Två av hans barn har adhd, och om han kan bidra till att göra saker lite enklare för dem när de kommer ut i arbetslivet är det mycket värt.

När det har varit problem i skolan tycker Rickard att han har förstått det bättre tack vara sin dyslexi. Det gick så långt att rektorn bad Rickard att komma till skolan för att förklara för klassen vad adhd var och hur det påverkade sonen.

– Jag kom fram till att man kan säga att det är som en läskflaska där det bubblar konstant. Och ju mer barn petar på den, ju mer skummar det. Till slut börjar det pysa över, och är det lock på så smäller det, och det blir läsk överallt.

Att människor är olika och att fler än en kan behöva anpassa sig har Rickard med sig både till jobbet och det fackliga arbetet.

– Ni får acceptera mig för den jag är. Det är viktigt. Annars blir det ju inte så mycket med talet om allas lika värde, utan det blir bara för vissa.

Thomas å sin sida har börjat en kurs i retorik – att tala så folk vill lyssna. Han har slutat försöka öva bort sin stamning.

– Jag bryr mig inte längre, jag bara kör på. Skulle jag stamma någon gång så är det inte så stor grej. Jag får ur mig det jag behöver säga.

Anna Julius

Kommentera Avbryt svar

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentar *

Namn *

E-postadress *

Webbplats

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.