Dyrt och smutsigt – så gick det när uran bröts i Sverige

Det ska brytas uran i Sverige. Förbudet är hävt och oron för nya gruvor sprider sig i landet.

Men det har brutits uran i Sverige förr. I Ranstad i Västergötland.

Det blev en dyr och smutsig affär – som krävde 50 års sanering och drog till sig intresse från CIA.

Vi står på en höjd i hjärtat av Västergötland. Runt oss breder Falbygden ut sig med åkrar och karaktäristiska platåberg. Det är inte långt till Falköping och Skövde.

Nedanför ligger Ranstadverkens gamla dagbrott, Sveriges enda urangruva hittills. Dagbrottet har fyllts med vatten för att inte alunskiffret, den bergart där uranet finns, ska vittra och förorena omgivningen.

Veronica Nyman berättar att uranhalterna i sjön, som i dag heter Tranebärssjön, är på en acceptabel nivå.

– Det här är en fiskesjö nu. Om fisken klarar sig, då vet man att vattnet är okej. Det är den bästa indikatorn man kan ha. Men man brukar säga att man helst inte ska få mer än två-tre kallsupar om man badar där.

Ett dagbrott med alunskiffer innebär stora risker för miljön. När råberget kommer i kontakt med luften så frigörs flera mineraler. Uran, radon, svavelsyra och tungmetaller kan då läcka ut och förgifta omgivningen. I Ranstad har till exempel Hornborgasjön med sina tranor varit i farozonen. Den ligger bara någon kilometer bort.

Veronica Nyman berättar att hela området ner mot Tranebärssjön är rent, eller ”friklassat”, i dag. Vattnet i Hornborgasjön är inte längre är påverkat av uranbrytningen. Regelbundna mätningar visar att halterna ligger långt under alla gränsvärden och i nivå med vad som är naturligt i områden med alunskiffer.

– Här har vi, tillsammans med länsstyrelsen, restaurerat marken till betesmark och nu går fåren här. Det finns mycket orkidéer och ovanliga växter, lite som på Öland.

”Ranstad började som en del av Sveriges atomvapenprogram”

Under fyra år, 1965-1969, producerades sammanlagt 215 ton uran vid Ranstadverken. Det motsvarar bränsle för drygt två månader i dagens svenska kärnkraftverk.

Men uranbrytningen blev en dålig affär för de inblandade bolagen: statliga Atomenergi AB och LKAB samt Boliden. I dagens penningvärde beräknas förlusterna till mellan fyra och fem miljarder kronor.

– Ranstad började som en del av Sveriges atomvapenprogram. Man var rädd efter Hiroshima och ville ha egna vapen. När man ska framställa vapen spelar kostnaden ingen roll. Men när man ska framställa kärnbränsle gäller marknadspriser och då blev det för dyrt, berättar Veronica Nyman.

Veronica Nyman kom till Ranstadverken 1990 för att hjälpa till i makens husvagnsföretag, som flyttat in i uranbolagets gamla industrilokaler. Men snart blev hon också assistent till den tidigare forskningschefen Bengt Lillhja, som ägde och drev det som då var kvar av gruvverksamheten.

För Veronica har tiden på Ranstad mest handlat om att städa upp efter brytningen. Att ta hand om farligt avfall och återställa naturmiljöer. Återställningen har kostat staten ytterligare nästan 600 miljoner. Den slutrapporterades 2021, alltså mer än 50 år efter att brytningen avslutats.

– Man tänker ofta att man ska mötas av ett förstört och sargat landskap, men så är det inte längre. Naturen har fått komma tillbaka och ta sin plats igen. Jag brukar säga att det är ett skolexempel på hur en återställning kan bli. Men det tog femtio år.

Veronica Nyman tar oss vidare. En bit bort, där malmen från dagbrottet krossades 60 meter under jord, ligger det i dag en tävlingsbana för hästar.

– Det är en bana för fälttävlan. Folk kommer från hela Sverige och tävlar här. De tycker att det är så vackert och jämför banan med Badminton i England. Det är en grannfamilj som byggt den. De får använda marken gratis för tävlingar och jag håller landskapet öppet med fåren.

Över en miljon ton farligt avfall

Det många uppfattar som skrämmande med uranbrytning är radioaktivitet. Men strålningen från uran är relativt liten. Det går faktiskt att hålla en bit i handen utan risk.

Men med tiden så sönderfaller uran i andra ämnen med riktigt hög strålning, som radon, radium och polonium. Att andas in damm eller partiklar är därför livsfarligt. En studie av 60 000 arbetare vid urangruvor i det gamla Östtyskland visar att upp till en tredjedel (15 000 – 20 000) dog av lungcancer eller silikos orsakade av gruvdamm.

Alunskiffer

Det svenska uranet finns i bergarten alunskiffer och är låghaltigt, cirka 250 gram per ton. Det kan jämföras med de bästa fyndigheterna i världen (Kanada) med upptill 200 kilo/ton.

Alunskiffret bildades för flera hundra miljoner år sedan, när Sverige fortfarande låg på havsbotten söder om ekvatorn. Havet var då extremt syrefattigt och alger och mikroorganismer som ”regnade” ner på botten ruttnade aldrig utan bildade i stället ett slags organisk gegga. Uran och andra mineraler blandades in sedan de eroderat från omgivande landmassor. När vattnet blev mer syrerikt var det snäckor och andra skaldjur som landade på botten.

Med tiden, miljoner år, pressades geggan ihop till ett kol- och mineralrikt skiffer, oftast täckt med ett kalklager. Så småningom steg Sverige upp ur havet och hamnade där det ligger idag.

Alunskiffer finns väster och öster om Vättern, från Falbygden, där Ranstad ligger, till Omberg- och Tåkernområdet i Östergötland. Det finns också öster om fjällkedjan i Jämtland och Härjedalen och viss mån i Skåne och Mälardalen samt på Öland och Gotland.

I Ranstad lyckades man bara utvinna eller laka ur hälften av uranet i malmen. Det som blev kvar, lakresterna, räknas därför som en radioaktiv risk. De ligger nedgrävda högre upp på bergssluttningen. I ett 23 hektar stort inhägnat område vilar över en miljon ton farligt avfall, omsorgsfullt nedbäddade under två meter skyddsmassa: lager med moränjord, lera, kalkstenskross och ännu mer morän. Högst upp finns två decimeter odlingsbar jord.

– Man får röra sig här, men eftersom det är hårda restriktioner på grävning och markarbeten så håller vi grindarna stängda för fordon. Gående kan ta sig in från andra håll.

Du har aldrig varit orolig över att det som ligger här är farligt?

– Nej, jag har haft insyn i verksamheten och vet vad det innebär.

Sveriges mest extrema klassning för miljörisker

På en skylt står en varningstext om att området är ett så kallat miljöriskområde. Det är den högsta och mest extrema klassningen som finns i svensk lag. Den gäller bara för Ranstad och ett område till i Sverige, en deponi med syraslam från gamla järnbruk och smedjor i Kniphammaren nära Jönköping.

Men bortsett från skylten är känslan av industriområde och farligt avfall långt borta. Området liknar snarare en fjällsluttning med små, taniga björkar tätt planterade vid varandra.

– Det är en ganska ovanlig typ av skog, berättar Veronika. Man får inte ha vilka trädslag som helst. Björk har grunda rötter, och det är viktigt, för man vill inte att rötterna ska gå ner i tätskikten och störa konstruktionen. Man planterar normalt inte heller skog så här tätt.

Runt hela lakrestområdet finns ett dikessystem som fångar upp allt vatten. Med tiden har vattnet blivit renare eftersom det farliga materialet blivit övertäckt. Dagens problem är lite annorlunda.

– Diket är jättepopulärt bland bävrar, tyvärr. De dämmer upp det så att vi får ta hit folk som rensar bäverdammen ibland. Det är lite pyssel.

Har du något emot bävrar?

– Nej, inte alls, men de får inte förstöra diket. Det måste fungera som det ska.

Mycket av det farligaste materialet ligger nergrävt här, men inte allt, berättar Veronica.

– Väldigt mycket gick till Kumla. Det är där de lägger sådant farligt avfall.

”Då reagerade CIA”

I Kvarntorp i Kumla finns det nämligen rester från annan uranproduktion. Under 40- och 50-talen utvanns några få ton som biprodukt när man producerade syntetisk olja ur alunskiffer. Kvarntorp har därefter tagit emot farligt avfall från stora delar av Mellansverige. Kemiska processer gör att det fortfarande är upp till 700 grader i delar av Kvarntorpshögen. Och där hamnade alltså delar av de farligaste resterna från Ranstad.

Under 70-talet lanserades nya planer på brytning i Ranstad. Uranpriset hade skjutit i höjden efter oljekrisen och bolagen Atomenergi och LKAB såg möjligheter att bryta också kol, vanadin och molybden, vilket skulle göra projektet lönsamt. Planerna skrotades efter stora protester. 1977 samlades 8 000 personer utanför Ranstadverken i en av de största miljömanifestationerna i Sverige dittills. Det sammanföll med att uranpriset också började sjunka kraftigt.

Men verksamheten upphörde inte helt. Under 80-talet började Ranstadprojektets forskningschef Bengt Lillhja med återvinning av uran från Asea Atoms produktion av bränslestavar i Västerås. Resultatet var blygsamt, totalt 11 ton uran under drygt 25 år. Men projektet drog till sig storpolitiskt intresse.

2004 upptäcktes att mängden uran som Asea skickade till Ranstad var betydligt större än det som lämnade anläggningen. Det rörde sig om ett oförklarat ”svinn” på flera hundra kilo. Samtidigt avslöjades det att det funnits ”atomforskare” från Syrien på anläggningen.

– Då reagerade CIA. De undrade varför syrierna var här och på vems uppdrag och så blir det direkt ”terrorist” bara för att det finns lite svinn i siffrorna, berättar Veronica.

CIA kallade Ranstad en säkerhetsrisk och krävde ett stopp för verksamheten.

Bengt Lillhja har i efterhand förklarat att det uran som kom från Asea Atom var en överdriven uppskattning och att de syriska ingenjörerna varit på Ranstad på 80-talet på det internationella atomenergiorganet IAEA:s initiativ. Och Syrien var på den tiden inte föremål för några FN-sanktioner.

– För Bengt var det bara en rolig anekdot, säger Veronica. Det är inte alla som får CIA på halsen.

Bengt Lillhja har tackat nej till en egen intervju med Dagens Arbete av hälsoskäl.

Artiklar om ”spionskandalen” sitter fortfarande kvar på väggarna i kontorshuset.

– Ni vill väl ha lite känsla av Tjernobyl, säger Veronica och tar oss med nerför en trappa till ”arkivet”.

Längs väggarna finns hundratals pärmar med räkenskaper och korrespondens. En del har hamnat på golvet och det står byggfläktar lite överallt.

– Det är byggt som ett valvutrymme egentligen, men det är inte optimalt. Jag har haft problem med fukt här länge. Vi försöker hålla det torrt, skydda materialet så gott vi kan. Men det är svårt. Det är inte bara papper som tar stryk.

Veronica har rätt. Atmosfären är Tjernobyllik. Det känns som att tiden stått stilla sedan någon gång på 80-talet. Som ett museum där tentaklerna från det kalla kriget trängt in.

Konflikten kring Ranstadsverken är fortfarande aktuell

Det finns mycket uran i Sverige. Men uranet finns i alunskiffer och halterna är mycket låga, max 0,03 procent. Det kan jämföras med Australien där halterna kan vara tio gånger så höga. I Kanada finns gruvor med upp till 20 procent uran. Det är 600 gånger mer än här i Ranstad.

Det gör att ett gruvbolag i Sverige måste bryta väldigt mycket malm för varje ton uran. Ranstad är ett bra exempel. Under fyra år bröts 1,5 miljoner ton malm, vilket endast gav 215 ton uran. Ny uranbrytning i Sverige måste därför av nödvändighet bli storskalig.

I Ovikenområdet i Jämtland, där diskussionen om uranbrytning är hetast i dag, talar prospekteringsföretagen District Mineral och Aura Energy om brytning av miljarder snarare än miljoner ton malm. Alltså tusen gånger mer än vad som bröts i Ranstad.

Läs också

”Gruvan är en pest!”

✓Den gröna framtiden sägs gömma sig i Jämtland ✓Men en planerad urangruva splittrar samhället i Oviken ✓”Det är bara att se på Northvolt”

En konflikt kring Ranstadverken är fortfarande aktuell. Den handlar om vem som ska ha ansvaret för anläggningen, inklusive lakresterna i miljöriskområdet. Myndigheterna SGU (Sveriges Geologiska Undersökning), Strålsäkerhetsmyndigheten och Länsstyrelsen har alla föreslagit att staten, genom SGU, ska ta över det ansvaret, eftersom det var staten som tog initiativ till verksamheten från början.

Men i april förra året sa regeringen nej med motiveringen att staten inte ska ta ansvar för gammal gruvverksamhet.

I stället är det Bengt Lillhja, 83, som har ansvaret, då han är ensam ägare till Ranstad Industricentrum. Bengt Lillhja har syrligt konstaterat att han nog är världens enda privatperson som är ägare till en kärnteknisk anläggning.

– Det är ju helt uppåt väggarna, säger Veronica Nyman. Alla instanser är överens om att det långsiktiga ansvaret ska säkras med SGU som ägare. Nu blir det i stället hängande i luften. Det är vansinne och extra provocerande när man i nästa andetag börjar prata om ny uranbrytning i Sverige.

Ranstad lyfts i dag fram som ett lyckat exempel på hur ett gruvområde kan återställas när verksamheten avslutas. Samtidigt lyfts Ranstad fram som ett skräckexempel. Ett exempel som visar att ny uranbrytning, i betydligt större skala, kommer att bli kostsam och förenad med stora risker för miljön.

Veronika Nyman tittar in bland de små björkarna i miljöriskområdet. Hon tror inte att uranbrytning i Ranstad kommer att bli aktuellt igen, även om det nu blivit tillåtet.

– Här går det inte. Det finns ingen ekonomisk bärighet. Och eftersom halten uran per ton är så låg måste man ta upp enorma mängder berg. Man skulle behöva gräva upp hela Skövde, Falköping och halva trakten. Det är inte rimligt.

Andreas Rocksén