Dyrt och smutsigt – så gick det när uran bröts i Sverige
Uran ska återigen brytas i Sverige DA reder ut hur det gick förra gången ”Tog 50 år”
Publicerad 2026-08-03, 03:00 Uppdaterad 2026-07-31, 16:26
Ännu en gång ska uran brytas i Sverige. Det har skett förr – för 60 år sedan i Ranstad.
DA reder ut hur uranbrytningsprocessen i Västergötland gick till för ett halvt sekel sedan.
Brytningen skedde i två dagbrott. De är idag vattenfyllda och bildar tillsammans den konstgjorda sjön Tranbärssjön.
En grovkross 60 meter under jord slog sönder malmen inför sovringen.
Med rullband fraktades materialet upp till en 62 meter hög silo. I materialet fanns då också kalksten som kommit med vid brytningen.

Genom att blanda vatten med ett magnetiskt järnmalmspulver, fick man en vätska som var tyngre än alunskiffer men lättare än kalk. Alunskiffret flöt alltså upp, medan kalken sjönk till botten och kunde sorteras bort.

Därefter maldes skiffern ner till cirka två millimeter. För stora bitar gick inte att laka ur medan mindre bitar och damm riskerade att störa flödet och skada utrustningen.

Det utsorterade materialet lades ut på marken för att ”mogna”. När malmen utsattes för luftens syre så blev uranet lösligt i vatten, vilket var nödvändigt för nästa steg i processen: lakning.
Fyra bassänger, 25×25 meter stora och 5 meter djupa. Här blev allt uran flytande med hjälp av svavelsyra. Lakresterna är det avfall som anses farligast för människa och miljö.
I jonbyteriet sköljdes vätskan från lakverket genom en ”jonbytarmassa”, som bestod av ett slags plastkulor som kunde suga åt sig just uran. Alla andra mineraler följde med vätskan ut på andra sidan. Kvar blev koncentrerat uran som sedan torkades. Slutprodukten blev ett gult pulver som bakades till en så kallad urankaka eller ”yellowcake”. Den packades i stålfat med den klassiska märkningen för radioaktivitet utanpå.
Resterna efter lakning och jonbyteri blev ett kemiskt aktivt och låggradigt radioaktivt slam som kallas ”tailings”. Allt täcktes med vatten i en stor damm strax öster om lakverket.
Uran är ett naturligt radioaktivt grundämne (U) som finns i berggrunden över hela världen. Uranet i svenska kärnkraftverk kommer främst från Kazakstan, Kanada och Australien.
Det finns flera former av uran. Alla atomer har 92 protoner, men antalet neutroner varierar och det är varianten U-235, med färre neutroner (143), som är klyvbar och kan användas som bränsle i kärnkraftverk eller i atomvapen.
Uran som bryts innehåller alltid 0,7 procent U-235 och 99,2 procent U-238. För att det ska fungera som kärnbränsle måste andelen U-235 öka till 3-5 procent. För atombomber gäller upp till 90 procent. Den processen kallas anrikning och är strikt kontrollerad av det internationella atomenergiorganet IAEA. Det är bara ett fåtal länder i världen som kan göra detta. I Europa finns anläggningar i Nederländerna och Frankrike.