”Äntligen måste migrationen ses som en möjlighet”
5 oktober, 2016
Flyktingkrisen i har både i Sverige och EU framställts som en dyr börda som kostar. Men den har ökat tillväxten och visat att det finns alternativ till åtstramningspolitiken, säger Peo Hansen.
Peo Hansen, professor i statsvetenskap vid Linköpings universitet ställer sig mycket kritisk mot EU:s flyktingpolitik. Enligt honom har EU:s flyktingpolitiska samarbete aldrig haft som syfte att ta emot flyktingar eller att främja mänskliga rättigheter eller demokrati.
– De har spelat mindre roll när det handlar om att stoppa flyktingarna.
Det visade sig åter igen i flyktingkrisen som nådde sin kulmen förra hösten och EU ingick ett flyktingavtal med Turkiet, trots problemen med bland annat demokrati i landet.
– EU:s flyktingpolitik har varit inriktad på att hitta externa lösningar och att flyktingarna ska hållas utanför EU, säger Hansen
Då flyktingkrisen nådde sin kulmen förra hösten ändrades tongångarna kring det rekordhöga antalet flyktingar. I till exempel Tyskland och Sverige började man tala om flyktingkrisen som en börda som kostar mycket. Däremot har de positiva effekterna inte alls fått lika stor uppmärksamhet. Tysklands budgetöverskott var rekordstort för år 2015 samtidigt som tillväxten och sysselsättningen ökat. Likaså har Sveriges BNP växt.
Bakom detta ligger bland annat flyktingvågen, menar Hansen.
När länderna under en kort tid valde det han kallar en ansvarsfull flyktingpolitik, så gav de också plats för de nödvändiga budgetjusteringarna och ökade de offentliga utgifterna. Det gav en puff åt tillväxten, förklarar Hansen.
– Äntligen måste man se migrationen som en möjlighet.
Hansen ser en ironi att det krävdes en flyktingkris för att rubba den ekonomiska åtstramningspolitiken som härskar i Sverige och EU. En generös asylpolitik leder till offentliga satsningar på kort sikt, till exempel skolor och bostäder. Flyktingkeynesianism kallar Hansen det. Det skapar sysselsättning och högre tillväxt på lång sikt, vilket i sin tur generar skatteintäkter. Dessutom har den också kastat ljus på samhällets behov av planering.
Det gäller frågor som offentliga investeringar, bostäder, utbildning och inte minst arbetsmarknadspolitik. Samtidigt har krisen bidragit till att upptäcka marknadens begränsningar och inte minst behovet av en stark arbetsmarknadspolitik, hävdar Peo Hansen.
– Migrationen var kärnan i hela Brexit-debatten, konstaterar Hansen.
Det var den debatten som sist och slutligen ledde till att Stor-Britannien valde att lämna EU.
Redan före Brexit började man tala om inskränkningar i den fria rörligheten och att omdefiniera den fria rörligheten, konstaterar Hansen.
För tillfället rör sig arbetskraften från de fattigare EU-länderna till de rikare. Det innebär att till exempel Bulgarien och Rumänien i dag har en skriande läkarbrist.
De högutbildade migranterna är viktiga för de rikare mottagarländerna. Likaså är också billig arbetskraft en viktig faktor för de rikare länderna – samma länder som kritiserar EU-migrationen.
– Det är ett fenomen som måste upp på agendan.
