IF Metall spelar högt

DA-ANALYS: Det här var veckan som skakade facket. Frågan är vad IF Metalls krisavtal innebär, egentligen. Och vad det kan leda till. Avtalet visar på ett kortsiktigt och ett långsiktigt problem för IF Metall.

Inte många minuter hade förflutit av förbundsordförande Stefan Löfvens och avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkäläs presskonferens förrän ordet lönesänkning kablades ut.

IF Metall öppnar för lönesänkningar. Så rubricerades rapporterna från presskonferensen på Olof Palmes gata i Stockholm.

Frågan är om rubriksättningen hade blivit annorlunda om Löfven och Säikkälä med större eftertryck förklarat följande:

– Vi har tecknat ett ramavtal som gör det möjligt att träffa lokala överenskommelser om kollektiv deltid.

För det är ju precis det som är innebörden i krisavtalet. Varken mer eller mindre.

I stället devalverades ordet lönesänkning på sin verkliga och betydligt mer dramatiska innebörd.

Att öppna för kollektiv deltid innebär mindre i plånboken för dem som jobbar. Mindre i inkomst, men inte sänkt lön om man med lön menar priset för utfört arbete.

Det kan tyckas som en semantisk fråga. Men i själva verket rör den kärnan i kollektivavtalet: priset på arbetet.

De Volvoarbetare som i höstas gick från treskift till tvåskift fick också mindre i plånboken. De ändrade skiftform, de fick andra arbetstider men de sänkte inte sina löner. Priset på utfört arbete är detsamma.

Om IF Metall verkligen gått med på att sänka priset på arbetet hade krisavtalet haft en helt annan dramatisk innebörd. Då hade förbundet verkligen gått med på lönesänkning. Och det hade varit en historisk och betydligt mer långtgående eftergift med drastiska konsekvenser för svensk arbetsmarknad.

Nu gick IF Metall med på att mängden arbete – inte priset på arbetet – kan sänkas. En slags konjunkturanpassning som i sig är ett nytt inslag och som många anser är fel väg att gå. Det anser många av de andra LO-förbunden, även inom Facken inom industrin. Och naturligtvis är den inslagna vägen kontroversiell och hett debatterad även inom IF Metall.

Nu väntas en mängd lokala krisavtal där de anställda kommer att jobba mindre och tjäna mindre. En del klubbar kommer att pressas av sina arbetsgivare: skriv på annars varslar vi.

Andra klubbar kan dra en lättnadens suck och hänvisa till en central uppgörelse i stället för att i smyg göra lokala avsteg från kollektivavtalet. För det var precis det som höll på att hända: en mängd lokala lösningar med gratisarbete, ofrivilliga tjänstledigheter, påtvingade semestrar och så vidare. Auktoriteten för kollektivavtalet höll på att hotas.

Inte desto mindre rymmer krisavtalet ett par allvarliga problem.

Det första problemet är kortsiktigt. Har IF Metall spelat bort ett trumfkort mot arbetsgivare och framför allt regeringen genom att låta enbart den enskilde ta smällen med konjunkturanpassad arbetstid och mindre i plånboken?

Det är inte svårt att se vem som bär bördorna i krisavtalet.

IF Metall har under hela hösten och vintern ropat på utbildningssatsningar i industrin för att hejda den varselvåg som snart gör var fjärde metallarbetare arbetslös. Månader av rop i öknen gjorde trumfkortet obrukbart. Det tycktes inte spela någon roll. Regeringen brydde sig inte.

Krisavtalet har inte gett något politiskt i utbyte. Regeringen säger att det är bra att parterna tagit sitt ansvar. Sedan är regeringen tyst.

En tystnad kan tolkas på flera sätt. Antingen vittnar tystnaden om ointresse. Det finns ett och annat som stärker den bilden. Inga utbildningssatsningar som håller kvar folk på jobbet. Penningpåsen med 28 miljarder kronor till bilindustrin är ännu orörd och Saab förväntas kunna ställa om från produktion av bilar till vindkraftverk, trots tom kassa.

Eller också är tystnaden ett tecken på oenighet inom regeringen. Måhända finns det krafter som vill stötta industrin med statliga utbildningssatsningar. Ungefär som de europeiska regeringskollegorna gör.

Bollen ligger ändå hos regeringen. Och industrins arbetsgivare. Det är ju, trots allt, deras regering som sitter vid makten och är det några som skulle kunna pressa fram statliga utbildningssatsningar är det samma arbetsgivare som skrivit under krisavtalet.

Det andra problemet för IF Metall är långsiktigt. Har krisavtalet minskat stabiliteten i IF Metalls avtal? Utgången av den kommande avtalsrörelsen ger svar på den frågan.

I förra avtalsrörelsen lanserade Teknikarbetsgivarna idén om öppningsklausuler. Lokala avsteg från kollektivavtalet skulle tillfälligt kunna göras i företag med ekonomiska bekymmer.

Krisavtalet innebär inte att några avsteg från kollektivavtalet kan göras. Men krisavtalet erkänner behovet av ökad lokal anpassning. Det kan teknikarbetsgivarna peka på i den kommande avtalsrörelsen. ”Ni gick ju med på ett krisavtal, varför då inte göra riksavtalet mer flexibelt och tillåta öppningsklausuler?”

Teknikarbetsgivarna skulle ha lanserat öppningsklausuler oavsett krisavtalet eller inte. Strategin har legat klar i flera år. Men hur ska IF Metall kunna argumentera mot öppningsklausulerna när de nu erkänt behovet av ökad lokal flexibilitet?

IF Metall spelar högt. De kan tänkas möta arbetsgivarna så här: ”Krisavtalet visar att öppningsklausuler inte behövs. Krisavtalet visar att vi är beredda att diskutera ökad lokal flexibilitet i kristider”. Går den argumentationen hem har förbundet lyckats avstyra öppningsklausulerna.

Och varför skulle arbetsgivarna lägga ner krut på att driva igenom öppningsklausuler och bryta upp kollektivavtalet när de ändå vet att IF Metall visat sig vara beredda att teckna krisavtal?

Eller har arbetsgivarna nu fått blodad tand – och vill ha mer?

Inget avgör en facklig organisations slagstyrka som tillgången och efterfrågan på arbetskraft.

I kristid, när efterfrågan på arbetskraft är svag, stärks arbetsgivaren. Nu rasar krisen med oförminskad styrka. Företag slås ut, arbetslösheten stiger och med den a-kasseavgiften.

Och i går gick en av Europas största underleverantörer till bilindustrin i konkurs, svenska Plastal. Som om vi vant oss vid krisens omfattning. Av tystnaden att döma.

Harald Gatu