”Arbetsgivarna gör en märklig analys”

Visst går det att höja lönerna. Trots att det är dåliga tider.
Veli-Pekka Säikkälä laddar för sin första avtalsrörelse som IF Metalls avtalssekreterare.

Semestern är slut och ett hektiskt år med avtalsförhandlingar väntar. Krisen ger arbetsgivarna övertag. Men Veli-Pekka Säikkälä försäkrar att IF Metall går in i avtalsrörelsen taggade och stridsberedda.

– Det första vi gör är att se över konfliktorganisationen. Vi måste ha beredskap om det blir skarpt läge.

40 avtal ska få nytt innehåll till den 1 april. Målet är: löneökningarna ska vara högre än prisökningarna. Då höjs reallönerna.

– Utrymmet för höjda löner finns, säger han.

– Det viktiga är att vi lägger oss på en nivå så att löneökningarna inte försvårar kampen mot arbetslösheten.

Vad räknar du med för nivå på arbetslösheten när ni börjar på allvar?
– Svårt att säga, men vi vet att varslen planat ut. I dag är 20 procent av våra medlemmar arbetslösa. Det motsvarar 57 000 människor och fler blir det.

Hur påverkar den höga arbetslösheten IF Metalls slagkraft?
– Naturligtvis försvagas vi om färre är i arbete. Men det förändrar inte vårt mål att ge medlemmarna reallöneökningar och samtidigt gynna sysselsättningen.

Hur påverkas motparten av arbetslösheten?
– De har gaskat upp sig. Under våren har vi kunnat se hur Teknikarbetsgivarna, Almega med flera åter börjat tala om lokal lönebildning. Precis som i början av 1990-talet.

Du låter förvånad?
– Ja, det är jag uppriktigt sagt. De gör en märklig analys. Man kan inte jämföra dagens situation med 1990-talet.

Varför?
– Då hade vi bakom oss en period med havererad lönebildning. Den fungerade inte. Med följd att kostnaderna steg snabbare än i omvärlden.

– Idag fungerar lönebildningen. Under Industriavtalets tio år har det varit ordning och reda. Varför ska vi då experimentera med en ny modell när vi inte har några problem med lönebildningen?

Likheten med 90-talet är väl att vi har en djup kris i dag också?
– Då hade vi en kostnadskris som bland annat orsakats av en lönebildning som inte fungerade. I dag har vi en global finanskris som spridit sig. Det är inte vår lönebildning som är i olag vilket också arbetsgivarna vet.

Varför tror du de då dammar av kravet på lokal lönebildning igen?
– Troligtvis bara av ideologiska skäl. De vet att de inte kan få igenom att lönerna skulle sättas på företagen under fredsplikt. Jag är heller inte säker på att alla arbetsgivare vill ta risken att byta ut en ordnad lönebildning mot att kasta sig ut i ett lokalt lönekaos.

Vad vill IF Metalls medlemmar ha ut av avtalsrörelsen?
– Av döma av vårens IF Metall-träffar så vill medlemmarna ha höjda reallöner, höjning av minimilönerna, bättre rehabilitering och möjlighet till kompetensutveckling.

Ni fick igenom höjda lägstalöner i högkonjunktur. Hur realistiskt är det att driva den frågan nu?
– Vi måste se till att lägstalönerna inte halkar efter igen. I dag ligger lägsta lönerna på runt 16 500 kronor. Vår erfarenhet är att nyanställda i regel går in på en betydligt högre lön, 18-19 000 kronor.

Höjda lägstalöner blev IF Metalls alternativ till LO:s jämställdhetspotter. Kan du i dag bevisa att er väg var bättre för IF Metalls medlemmar?
– Absolut. LO:s jämställdhetspott var felkonstruerad för våra medlemmar. Våra lågavlönade kvinnor skulle ha fått mindre eftersom de jobbar på avtalsområden med många män. Därför gagnades alla våra lågavlönade, kvinnor som män, mer av vår modell.

Om LO åter satsar på jämställdhetspotter – hoppar ni av LO-samordningen då?
– LO-samordningen bygger på en helhet som det gäller att sy ihop. För vår del bygger jämställdhetspotterna på en omöjlig teknik.

Hur vill ni främja jämställdheten då?
– Löneskillnaderna inom de flesta av våra avtalsområden är mindre än på resten av arbetsmarknaden. Men det räcker inte. Vi vill gå vidare. Och vi vet att tjejerna har sämre betalt därför att de har mindre kvalificerade arbetsuppgifter än männen.

– Därför måste vi förena jämställdhetsfrågorna med utbildningsfrågorna och satsa mer på kompetensutveckling.

– Sedan vill vi exempelvis fortsätta bygga ut föräldralönen som innebär att männen tar på sig större ansvar.

Vem ska gå först i avtalsförhandlingarna, tycker du?
– Normen ska sättas av den konkurrensutsatta sektorn.

Och den har blivit större med tanke på globaliseringen. Räknar du dit transporterna?
– Absolut, det är bara att titta på lastbilarna som rullar på våra vägar.

Det innebär att Transport skulle kunna gå före IF Metall?
– Ja teoretiskt. Men samtidigt måste det vara ett avtalsområde som är tillräckligt stort.

Transportavtalet med åkerierna omfattar 31 000 medlemmar och en nyckelfaktor i ett ”just in time”-samhälle. Tillräckligt stort?
– Det viktiga för oss att det avtalet som går först blir rätt och att det sätter normen för resten. Vem som helst skulle kunna gå först bara det blir rätt. Nu tror jag inte det är troligt att Transport går först, men visst, rent teoretiskt.

– De som träffar det första avtalet har stort inflytande på lönebildningsnivån på hela arbetsmarknaden.

– Det innebär att om industrin vill normera så krävs det att båda parter träffar avtal i ett tidigt skede.

Ungdomsarbetslösheten beror på för höga ingångslöner, enligt arbetsgivarna. Är det för dyrt?
– Jag ställer inte upp på resonemanget om att det är för dyrt att anställa ungdomar. Ungdomsarbetslösheten är ett stort problem att ta på fullaste allvar.

– Redan är i dag är ungdomarna billigare. De börjar på en lägre lönenivå, de har en lägre arbetsgivaravgift. Flera av bestämmelserna i våra avtal gäller först efter en tids anställning. Som semesterlön och insättning av avtalspension.

– Men vi är beredda att införa en slags kvalificerade praktikplatser. Det vill vi diskutera med arbetsgivarna.

Och ersättningen?
– Den kan vara lägre i början, men det förutsätter att arbetsgivaren verkligen ser till att praktikplatserna fungerar som en bra introduktion till jobb i industrin. Detta borde intressera arbetsgivarna som behöver kvalificerad arbetskraft.

– Vi kan också tänka oss att bygga på teknikcollege med ett fjärde praktikår. Då vet den som söker till teknikcolleget att det finns goda utsikter till jobb efter studierna. Arbetsgivarna får å sin sida chans att anställa ungdomar som har chans att bli duktiga yrkesarbetare.

Även Lagen om anställningsskydd (Las) stänger ungdomarna ute, enligt arbetsgivarna.
– Man ska ta ungdomsarbetslösheten på allvar. Men man löser ingenting med att låta arbetsgivarna godtyckligt ska kunna säga upp äldre. Vad löser man med det?

– De jobb som ungdomar får är visstidsanställningar. Det är en av anställningsform som ökat explosionsartat. Inom industrin har de trefaldigats så att nästan var tionde anställning är visstidare. Inom hotell- och restaurang är det så många som hälften.

– Enligt Las kan man faktiskt i praktiken visstidsanställa en och samma person hur länge som helst.

Blir anställningstryggheten en avtalsfråga?
– Ja, det verkar så. Vi är oroliga att företagen väljer att ta in bemanningsföretag i stället för att återanställa de som sagts upp. På så vis kan företagen runda återanställningsrätten i Las.

Enligt den senaste rapporten från Facken inom industrin har tjänstemännens reallöner ökat med 16 procent mot 12 för arbetarna. Acceptabelt?
– Nej, inte alls. Samtidigt har jag sett andra rapporter som visat att arbetarna tagit in på tjänstemännens löner inom industrin. Men vi måste analysera de där siffrorna och ser vad de beror på. De är besvärande, absolut.

Vid de senaste avtalsrörelserna har det funnits ett missnöje inom IF Metall med att lönefrågorna tycks hänskjutas till de opartiska ordförandena (Opo). Ni kommer aldrig in i någon riktig förhandlingssituation om löneutrymmet, sägs det. Stämmer det?
– Det är en missuppfattning. Att vi blir klara med andra frågor först beror på att just dessa frågor är lättare att komma överens om.

– Vi börjar förhandla om lönerna med motparten långt innan Opo kommer in i bilden. Så är det.

En annan kritik kommer från avtalsrådet där många klagar på att rådet saknar inflytande. Avtalskraven är spikade innan rådet sagt sitt. Är det så?
– Alltså, innan avtalsrådet får säga sitt har förbundsstyrelsen, det högsta organet mellan kongresserna satt en siffra. Sedan har vi fortlöpande diskussioner med 14 andra LO-förbund och två tjänstemannaförbund.

– Det är klart att vi skulle kunna gå till avtalsrådet med ett blankt papper och låta ledamöterna rösta fram en siffra. Men då får vi ta konsekvenserna av det och låta de andra sexton förbunden göra likadant. Det här är lite av priset vi betalar för att samordna oss med andra och på så sätt få maximal slagstyrka mot arbetsgivaren. För oss är det viktigare att hålla ihop än att vi kan ändra på sifferkravet med en tiondel upp eller ner.

Kan ni inte tänka er att öka inflytandet sedan när avtalet är påskrivet genom medlemsomröstning som i Norge?
– Där har de inget avtalsråd. Vi har valt vår modell med avtalsråd och förhandlingsdelegationer.

Men hur många medlemmar träffar en ledamot av avtalsrådet eller förhandlingsdelegationer?
– De som åker till avtalsrådet har en skyldighet att diskutera avtalskraven med medlemmarna. Det är det som är representativ demokrati. Det innebär också att de lokala fackliga företrädarna ska läsa in sig på avtalet, förstå avtalet för att sedan kunna diskutera innehållet med medlemmarna.

Skulle en omröstning inte kunna öka delaktigheten?
– Det vore ju sorgligt om delaktigheten reducerades till att lägga en röst vart tredje år. Kontakten mellan förtroendevalda och medlemmar måste vara daglig. Det finns många sätt att vara delaktig i en facklig organisation.

Harald Gatu