”Låt inte den enskilde ta fler smällar”

Nej, det blir inget förlängt krisavtal.
– Den enskilde arbetaren har redan tagit sin del av smällen. Nu får arbetsgivarna gå till regeringen i stället.

Det säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä med anledning av att arbetsgivarna vill förlänga krisavtalen.

– Nu har industrins anställda ställt upp och tagit de smällar krisen fört med sig. De har gått ner i arbetstid och sänkt sina inkomster.

– Samtidigt har de som blivit arbetslösa drabbats av sämre a-kassa och otryggare trygghetssystem och dessutom mötts av en nedrustad vuxenutbildning. Därför har arbetarna, enligt Veli-Pekka Säikkälä, tagit sin beskärda del av krishanteringen. Arbetsgivarna borde kräva mer av regeringen i stället.

– I andra länder däremot har staten gått in och subventionerat olika typer av permitteringslöner. Men här hos oss rustar de ner trygghetssystemen.

– Och då kommer Svenskt Näringsliv och säger att den enskilde ska ta smällen även i fortsättningen. Det får bli slut på det snackat nu. Det finns andra exempel på hur krisen vältras över på den enskilde, säger Veli-Pekka Säikkälä.

Han tänker närmast på de arbetslösa Volvo-arbetarna i Göteborg som bildar bemanningsföretag för att få komma tillbaka till sitt gamla jobb.

– Vi riskerar att hamna i samma situation som i skogen för femton år sedan. Maskinförarna sades upp och de fick komma tillbaka med ett f-skattebevis i handen. De hade tvingats göra sig av med all den trygghet som fanns i anställningen och kollektivavtalet.

– Det vore livsfarligt för de anställda om vi stod inför en liknande utveckling inom industrin. Det är som om den lilla människan hela tiden ska ta smällen. Vi ställer inte upp på det.I förlängningen tvingas den svenska fackföreningsrörelsen in i ett mer europeiskt arbetssätt, befarar Veli-Pekka Säikkälä.

– I Sverige har vi alltid bejakat omvandlingen av näringslivet eftersom vi har kunnat erbjuda bra trygghetssystem när man inte har jobb. Men om folk kastas ut i otrygghet kommer acceptansen för omvandlingen att minska. I början på veckan presenterades förslaget till plattform för facken inom industrin. Bland annat sattes kravet på löneökningar till 2,6 procent. I slutet av månaden ska respektive förbund svara på förslaget. IF Metalls avtalsråd diskuterar plattformen den 19-20 november.

Reaktionen från arbetsgivarna var skarp efter det att förslaget presenterades i måndags. Arbetsgivarna ansåg att facken hotade själva grunden för Industriavtalet – att avtalet ska främja konkurrenskraften.

Hur kan ökade lönekostnader stärka industrins konkurrenskraft när vi fortfarande lever i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet?
– Syftet med Industriavtalet är att det ska främja konkurrenskraft som grund för en god löneutveckling och goda villkor för de anställda.

– Arbetsgivarna hotar att backa ur avtalet och inte erbjuda någonting i centrala påslag. Om de tror att de därigenom tar ansvar för lönebildningen så tror de fel. Det är helt och hållet på tvärs med andemeningen i Industriavtalet.Hur tar ni ansvar för Industriavtalet då?
– Vi tar vårt ansvar genom att lägga lönekravet lågt. Det gäller att hålla sig på vägen och inte köra i diket.

– Men det finns ett till dike på andra sidan vägen också. Där hamnar man om man inte har några löneökningar alls. Då stannar efterfrågan av och då fördjupas krisen.

Hur bedömer du svensk industris konkurrenskraft framöver?
– Förhållandevis god. Det börjar rulla på igen och genom alla uppsägningar har företagen pressat ner lönekostnaderna. Där har de svenska företagen en fördel framför konkurrenterna i andra länder där arbetskraften behållits under krisen, bland annat genom att staten gick in och finansierade permitteringslöner.Men vänta, ni har tidigare sagt att det varit en konkurrensfördel för de europeiska företagen som kunnat ha sin arbetskraft tillgänglig när konjunkturen vänder. Nu är det plötsligt en nackdel?
– Kostnaderna är naturligtvis en fördel för de svenska företagen som gjort sig av med mycket personal. De har rationaliserat hårt och kan nu snabbt öka produktiviteten när efterfrågan ökar.

– Sedan hade det varit en fördel om de hade kunnat ha kvar sin kompetenta personal. I en sådan situation hade vi fått acceptera att löneökningsutrymmet hade varit än mer begränsat. Men den situationen har vi inte nu.

– Vårt problem jämfört med konkurrenterna är att då de har behållit personalen att de ökade produktionsvolymerna hamnar där i stället för de svenska fabrikerna.Nu pekar ekonomin försiktigt uppåt igen – tror du verkligen att krisen är över?
– Inte alls. Det finns risk för bakslag, att vi råkar ut för en double dip, en ny nedgång. Men jämfört med för ett år sedan ser det betydligt bättre ut. Vi kan i dag se hur gruvorna börjar köra för fullt och de ligger alltid tidigt i en uppgång. När gruvorna kommer igång innebär det mer jobb på exempelvis Sandvik och Atlas Copco. Och de drar med sig andra sektorer inom verkstadsindustrin.Men samtidigt fortsätter fordonsindustrin att gå på knä. Är inte det ett problem?
– Asbolut. Men det fria fallet är över och bortfallet i efterfrågan är mindre än bara för ett halvår sedan.

– De slutsatser vi drar av detta är att lägga lönekraven på en ovanligt låg nivå. Varför just 2,6 procent?
– Vi har sett att vi hamnat på i snitt 3,4 per år i uppmätt löneökning under Industriavtalets tio år. Det skiljer 0,8 procent upp och lika mycket ner. Men i snitt har det varit 3,4 procent. Vi har lagt vårt krav i den nedersta delen av det spannet. Det blir 2,6 procent.

– Situationen är sämre nu än någonsin under industriavtalets tid. Industrins konkurrenskraft är dock bättre nu än under 90-talskrisen. Därför har vi lagt ett balanserat bud.

– Sedan återstår att förhandla om löneökningen och därefter kan vi mäta vad den egentliga löneökningen blev till slut.Tidigare har svensk fackföreningsrörelse sagt att löneökningar påskyndar strukturomvandlingen. Ökade kostnader tvingar företagen att rationalisera, de som inte förmår slås ut och på så vis stärks konkurrenskraften. Det nya är att hela det senaste året har IF Metall sagt att nu hotas även livskraftiga företag. På grund av det globala efterfrågebortfallet. De livskraftiga företag som inte har råd att betala de 2,6 procenten – vad ska de göra?
– De som inte fixar det är inte konkurrenskraftiga. Vi har satt vårt krav så att livskraftiga företag klarar den kostnadsökningen

– När vi kom överens om krisavtalet befann sig ekonomin i fritt fall. Det gör den inte längre. Ekonomin ser inte bra ut, det där därför våra lönekrav är så lågt ställda. Men vi befinner oss definitivt inte i den djupa svacka som i vintras. I Sverige har företagen anpassat sina kostnader genom att ha gjort sig av med anställda. Därmed har kostnaderna anpassats. Företagen står starka inför uppgången. Arbetsgivarna säger nej till lönehöjningar, bara till lokal lönebildning. En repris av 1993 års avtalsrörelse?
– Ja, kanske det. Även då utspelade sig avtalsrörelsen i skuggan av en djup ekonomisk kris. Men inte som nu.

– Den gången hade vi en kostnadskris i Sverige där vi tvingades växla ner våra kostnader i jämförelse med omvärldens. Då fanns en efterfrågan internationellt.

– Nu däremot har alla drabbats av en global kollaps. Krisen är inte specifikt svensk. Samtidigt kan vi se tecken på att det börjar rulla igång och att efterfrågan stiger.

– Då, 1993 hade vi också en statsfinansiell kris som ledde till höga räntor som plågade företagen. Det problemet har vi inte idag.Och det blev löneökningar den gången, trots krisen.
– Precis. Mitt i värsta krisen tecknade Metall ett tvåårsavtal med dåvarande Verkstadsföreningen. Det gav motsvarande 0,8 procent första året och 2,6 det andra.Vad vill du säga med det?
– Att det blir löneökningar även denna gång.

Harald Gatu