Avtalsstart med hög temp

DA-ANALYS

Pappers sa nej, Livs sa ja. Konjunkturinstitutet sa max 3,1 procent, Löfven krävde ”payback time”. Unionen och arbetsgivarna talade med en och samma röst om tjänstemännens tyngd. Det här var veckan då 2011 års avtalsrörelse tog fart.

Nu på torsdag samlas IF Metalls avtalsråd för att säga ja eller nej till det nya Industriavtalet. Följa Livs eller följa Pappers?

Gårdagens nej från Pappers var kanske ingen större överraskning med tanke på den skepsis förbundets avtalssekreterare Matts Jutterström tidigare gett uttryck för i en DA-intervju.

Men nog innebar torsdagens nej att avtalsrörelsens upptakt fått en högre temp än förväntat.

Pappers kritik riktar bland annat in sig på att det nya Industriavtalet ska stå över alla andra avtal.

Förslaget till det nya Industriavtalet skärper den konkurrensutsatta industrins ledande roll jämfört med skrivningarna i det gamla Industriavtalet.

Bland annat har två tuffare formuleringar tillkommit:

Den ena lyder så här: Förbundsavtalen inom industrin utgör kostnadsnorm och vägledning för arbetskraftskostnader på svensk arbetsmarknad.

Den andra: Parterna inom industrin åtar sig att verka för att ”kostnadsmärket” inom industrin är den norm inom vilken övriga parter på arbetsmarknaden ska hålla sig.

Går det då att samordna sig med resten av LO och gemensamt slåss för de lågavlönade? Ja, säger Livs och får medhåll av både GS-ledningen och IF Metalls förbundsstyrelse. Och faktiskt även LO:s styrelse. Nej, sa alltså Pappers förbundsårsmöte igår.

Just industrifackens allians med resten av LO-förbunden var det som fick Teknikföretagen att lägga det gamla Industriavtalet i brasan dagen före Valborgsmässoafton i fjol. Att industrins LO-förbund gemensamt slogs för låglönesatsningar med andra LO-förbund var som ett rött skynke för verkstadsindustrins arbetsgivare.

Arbetsgivarnas syfte var att förhandla fram en ny, stramare förhandlingsordning som samtidigt de fackliga motparterna kunde acceptera. En balanssakt som vi ännu inte vet utgången av.

Med Pappers nej väntas tjänstemännens tyngd ytterligare att öka bland industrifacken. Unionen, som ser sig själva som ”världens största tjänstemannafack”, gör ingen hemlighet av att man vill inta tätpositionen i avtalsrörelsen.

I veckan framträdde Unionen i armkrok med arbetsgivarorganisationerna Almega och Teknikföretagen. I en gemensam rapport betonade de tjänstemännens vikt på arbetsmarknaden och i synnerhet inom den konkurrensutsatta industrin.

Nu var det lite si och så med underlaget till slutsatserna. Stål- och metallindustrin med gruvorna var exempelvis inte medräknat. Från arbetarsidan påstods att arbetarna visst var i majoritet. Låt vara att tjänstemännen står för större delen av lönesumman inom industrin.

Det viktiga kanske inte var sifferexcersisen, det intressanta var istället tjänstemännens självmedvetna attityd. Unionen är ett helt annat förbund än gamla Sif. Större och med högre svansföring än vad både gamla Sif eller för den delen HTF på egen hand mäktade med.

I fjol valde de och Sveriges ingenjörer att göra upp ensamma med Teknikföretagen och ställa industrins LO-förbund inför fullbordat faktum. En uppgörelse som dessutom öppnade för – begränsade – sifferlösa avtal.

På presskonferensen med Unionen, Almega och Teknikföretagen fick tjänstemannafackets chefsekonom Daniel Lind frågan om det var dags för ”payback time” nu. Detta med anledning av att IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven krävde just detta på Dagens Industris förstasida just denna dag.

Lind svarade att han inte tänkte i termer av återbetalning.

– Nej, vi ser varje avtalsrörelse för sig.

Men några dagar senare sa en annan Unionen-företrädare att det nu faktiskt var ”payback time”. Dags att skörda. Men då hade Konjunkturinstitutet just gett ut sin prognos om att det krävs ett löneökningstak på max 3,1 per år de kommande två åren – om arbetslösheten ska kunna pressas ned till 5 procent.

KI:s precisa decimal-angivelse retade upp facken. De hade helst sett att KI, som inför förra avtalsrörelsen, istället angav ett mer oprecist spann för löneökningarna.

Om facken håller tillbaka lönekraven sjunker arbetslösheten och reallönerna stiger, enligt KI. Konjunkturinstitutets logik är följande: mindre lönekrav ger högre vinster som ger mer investeringar och stigande produktion som i slutändan skapar utrymme för stigande reallöner.

Vinsterna stiger redan nu. Företagen hade inga större problem att snabbt kunna fixa sina negativa kassaflöden under katastrofåret 2009. Massuppsägningar eller krisavtal minskade lönekostnaderna och inte bara räddade driften. Många företag kom ur krisen slimmade och låter nu de fast anställda och inhyrda slita övertid när efterfrågan rusar.

Inom verkstadsindustrin försvann 70 000 jobb med krisen. Bara 10 000 av de jobben har kommit tillbaka. Men produktionen börjar närma sig den nivå som rådde före finanskrisen.

Stigande produktion på färre människor innebär ökad produktivitet. I fjol steg produktiviteten inom industrin drygt 13 procent. Det är i den ökningen som facken kan hämta pengarna. De löneökningar som ryms inom stigande produktivitet är aldrig inflationsdrivande.

Utöver den fackliga sammanhållningen och samordningen kommer diskussionen framöver att handla om hur arbetslösheten kan pressas ned från dagens höga nivå. Och vem som har det största ansvaret för den uppgiften.

Kruxet är att den samhällskraft som orsakade den senaste arbetslöshetschocken – finansmarknaden – inte kommer att rätta till problemet.

Harald Gatu