Avtalsdilemmat: Ska då, nu eller framtiden avgöra lönen?

DA ANALYS Europa bröt inte samman förra veckan heller. Den manodepressiva börsen åker upp och ner och konjunkturen bromsar in. Ingen vet ett skvatt vad som väntar. Så, vad ska löneförhandlarna ta fasta på: det som varit, det som är för stunden – eller den okända framtiden?

En vecka, en dag eller rent av en timme känns som en evighet i den ekonomiska osäkerhet som råder just nu.

Regeringar faller och expertministärer tar vid. Euron vacklar. Och i utkanten av stormen sitter den svenska arbetsmarknadens parter och förhandlar om din lön.

Vad ska de utgå ifrån när löneutrymmet diskuteras? Det förgångna – vad nu det är värt i dag? Framtiden – hur nu den ser ut? Eller dagsläget – hur länge det nu varar?

Arbetsgivarna tittar framåt och betonar osäkerheten.

Knappast överraskande. Skuldkrisen, den sviktande euron och den skakiga världsekonomin bildar en fond av obehaglig ovisshet som arbetsgivarna ofta påminner om.

För två månader sedan när avtalskraven utväxlades sa arbetsgivarna: ”De ekonomiska utsikterna är ovanligt svåra att förutse. Skuldkrisen inom eurozonen och stora obalanser i den amerikanska ekonomin har ökat osäkerheten och risken för en recession. Vi ser redan tydliga tecken på att konjunkturen är på väg nedåt i Sverige.”

Utifrån vad som kan hända finns inget utrymme för löneökningar. På sin höjd ett begränsat utrymme, men bara lokalt.

Inför förra valrörelsen valde arbetsgivarna ett annat tempus när de formulerade sig: Dåtid.

Veckan före jul 2009 – precis när avtalskraven utväxlats – påminde arbetsgivarna om det som just hade hänt och som vi inte riktigt lämnat.

Pressmeddelandet från Teknikföretagen slog fast att företagen

”genomgår sedan ett drygt år tillbaka sin svåraste kris sedan 1930-talet. Efterfrågan på företagens produkter och tjänster har rasat och i snitt ligger kapacitetsutnyttjandet 30 procent lägre än före krisen. Spännvidden mellan företagen är stor och det finns världsledande verksamheter som tappat det dubbla. Som en följd av detta har antalet anställda hos våra medlemsföretag minskat kraftigt. Drygt 50 000 personer har förlorat sina jobb under krisen och det hade blivit än värre om inte parterna tagit sitt ansvar genom de s.k. krisöverenskommelserna.”

Utifrån vad som hänt fanns inget utrymme för löneökningar.

Men det blev löneökningar den gången också.

Teknikföretagens senaste konjunkturprognos talar om att vi närmar oss en lågkonjunktur och att Sverige bromsar in. Produktionen minskar med två procent efter två år av hög tillväxt.

Två år av hög tillväxt, alltså. Så blev alltså verkligheten efter de darriga framtidsutsikterna från veckan innan julen 2009.

De två åren återgav företagen en hyfsad lönsamhet. I alla fall om man får tro en rapport från Teknikföretagen – Lönsamhet och andra ekonomiska nyckeltal för teknikföretag 2010.

Visserligen har man inte återkommit till vinstnivåerna från det febriga högkonjunkturåret 2007. Men nästan. Avkastningen på eget kapital har ökat till i genomsnitt 19,5 procent. Förr ansågs det vara en rätt hög avkastning.

I maskinindustrin uppgick avkastningen till 30 procent. Leverantörerna till maskinindustrin hade en avkastning på 26 procent medan leverantörerna till byggindustrin nådde hela 36 procent.

Hyfsat klirr in kassan, alltså.

Men vad betyder de pengarna när Europa bromsar in?

Europa kommer att bromsa in mer än vad det hittills har gjort. Världsekonomin bromsar in. Men inbromsningen kommer inte att vara för evigt.

Frågan är hur mycket inbromsningen ska inverka på löneutrymmet.

Visst, lönerna följer alltid konjunkturen. I begränsad utsträckning.

Om det är högtryck i ekonomin, vinsterna höga och brist på arbetskraft – då blir lönekraven högre än vid sämre tider.

Men i ett långsiktigt perspektiv följer inte lönerna konjunkturen fullt ut.

Om lönerna följt konjunktursvängningarna fullt ut de senaste tjugo åren skulle vi haft noll vissa år, minus några enstaka år och andra år med kanske 10-procentiga lyft.

Medan exporten och orderingången gått upp och ned har löneökningarna varit rätt stabila.

Medan arbetsgivarna betonar osäkerheten väljer facken att tala om långsiktighet. Några procents löneökning per år har hittills inte skadat företagens konkurrenskraft eller samhällsekonomin.

Tvärtom har den svenska industrins slagkraft gentemot konkurrenterna stärkts de senaste två årtiondena.

För det har ju gått ganska hyfsat, trots allt. Ett sätt att mäta hur industrin mår är att titta på det som kallas arbetskraftskostnad per producerad enhet. När den kostnaden sjunker stärks företagens konkurrenskraft. Mellan 1993 och 2009 sjönk den kostnaden med över 20 procent i Sverige jämfört med de andra industriländerna inom OECD. Och ännu mer om man jämför med de andra EU-länderna. Det är också ett perspektiv.

Frågan är vilket genomslag denna långsiktighet får när facken och arbetsgivarna kommer fram till vilka löneökningar som ska gälla den närmaste tiden.

Om nu inte euron kraschar. För då handlar det inte längre om någon förutsägbar inbromsning.

Harald Gatu