Laddat läge på verkstadsgolvet

ANALYSScenen var verkligen annorlunda mot förra gången, 2010. Den gången låg den industrifackliga samordningen i spillror. Tjänstemännen kallade till presskonferens en vårsolig helg och arbetsgivarna firade triumfer.

Den gången hade arbetsgivarna inte bara splittrat den fackliga fronten utan dessutom för första gången fått in sifferlösa avtal i industrin. Låt vara i begränsad omfattning, men det var ändå ett genombrott.

Som om inte det var nog knakade samarbetet mellan de resterande förbunden när IF Metall gick i mål med en egen lösning på bemanningsfrågan. Några dagar senare sade arbetsgivarna upp hela industriavtalet.

Här skulle börjas från noll igen.

Nu står vi på det nya industriavtalets ruta ett och scenen är sannerligen annorlunda mot förra gången. Fem fack i gemensam presskonferens bakom ett gemensamt nej. Fem fack i takt.

Allt utspelades hos Svenskt Näringsliv med en rätt besynnerlig inramning med nåt event med snittar och bubbel och nån orkester som inte alls hörde till pressträffen med industrins förhandlare.

Ett tak hade brustit hemma hos Teknikföretagen och hela evenemanget fick flyttas till grannen Svenskt Näringsliv, på en adress där arbetsgivarnas informella samordning i realiteten huserar.

Teknikföretagen håller i arbetsgivarfrontens taktpinne och nu är det tvärstopp. Nu har de opartiska ordförandena sju dagar på sig att kalla till partsgemensamma överläggningar, en innovation med det nya industriavtalet.

Ute i Europa sägs att politikerna har max sju dagar på sig att rädda euron. Vad som kan hända efter det vet ingen.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe påminde om det ovissa Europa-perspektivet. Ett Europa dit tre fjärdedelar av exporten går. Ett Europa som saktar in, som kanske tvärstannar.

Därför sa arbetsgivarna ja till opos bud med 2,6 procent på tretton månader. Åke Svensson, Teknikföretagens nye vd, sa precis det som alla hans företrädare har sagt när de sagt ja till ett bud:

– Nivån är rimligt avvägd. Samtidigt är det högt. Men vi kan acceptera det. Industrin behöver arbetsro.

Avtalsuppgörelser är alltid för höga för arbetsgivarna och alltid för låga för de fackliga organisationerna. Varje avtal är en kompromiss, ett stillestånd i dragkampen mellan arbete och kapital.

Den här gången vill de anställda ha mer av överskottet och mer av de produktivitetsökningar som bär företagens konkurrenskraft – och som dessutom skapar ett utrymme för löneökningar utan att elda på inflationen.

Det är långt från ett pressrum på Svenskt Näringsliv till ett verkstadsgolv i säg Lindesberg. Den som bemödar sig att åka dit kan träffa verkstadsarbetare som utför avancerade svetsjobb åt världens mest lönsamma lastbilstillverkare och som tjänar några hundralappar över 20 000 kronor i månaden.

Där finns lönerörelsens subjekt. Det är dem det handlar om. Och den som bemödar sig att prata med dem märker rätt snart att det finns en lust att säga ifrån. Sätta ner klacken, som de ofta säger. Visa musklerna.

Om inget annat hjälper, vill säga.

– Man kan få intrycket att facket söker konflikt, sa Teknikföretagens Anders Weihe idag. De riskerar skicka svensk lönebildning in i kaos, varnade han.

Läget är allvarligt, sa Stefan Löfven, IF Metalls förbundsordförande.

De flesta ute i industrin har bara hört äldre kollegor tala om konflikt. Övertidsblockaderna i slutet på 80-talet och 1995. Storlockouten 1980 då arbetsgivarna ville ”investera i framtiden” och, som dåvarande arbetsgivargeneralen Curt Nicolin sa, ”sätta ner klacken”.

Det är ute på ett verkstadsgolv man kan hitta nerven i en lönerörelse. Människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop. Människor som är trötta på övertid. Som är trötta på att färre ska göra mer, utan att det riktigt märks i plånboken.

Många av dem gjorde dessutom frivilliga uppoffringar under finanskrisens härjningar. De stod tillbaka, tycker de. Fackens förhandlare har hört de åsikterna tillräckligt många gånger för att säga nej till ett bud som inte var mer än 65 procent av fackens utgångskrav.

Där ute bland dessa människor finns den laddning som riskerar att brisera om nu opo inte lyckas med sina partsammansatta överläggningar. Tiden är knapp. I fonden hörs mullret från Europa.

Om någon vecka eller två vet vi mer. Både om det ena och det andra.

Harald Gatu