Nisse Hellberg går sin egen väg

Efter mer än 25 år tillsammans med Wilmer X fick det vara nog. Nisse Hellberg lämnade bandet bakom sig, startade en solokarriär och hittade tillbaka till sina punkideal. – Jag gör allt som tidigare, men nu bestämmer jag också allt, säger han.

Rotmusik: rock ’n’ roll som den spelades av Elvis när han var 20 och på Sun Records i Memphis, eller blues så som den spelades av Muddy Waters i Chicago, eller country i dess rena, råa, och oförfalskade form i Hank Williams skepnad.

Vill du ha musik av det slaget, ja, då finns det bara en artist i Sverige att vända sig till.

Nisse Hellberg.

– När det ska rockas ordentligt kan jag få jobbet gjort, säger han till mig i logen en kvart efter giget på Bluesfestivalen i Östersund.

Nyss var det fullsatt i salongen, ja, halva festivalpubliken fick nöja sig med att se Nisse på storbilds-tv i Storsjöteaterns lobby.

Han har rätt att vara kaxig och är det också, men samtidigt blygsam. Eller kalla det en realistisk självbild. Han vet sin plats i hierarkin.

– Jag försöker göra så gott jag kan och jag tycker att jag gör det ganska bra. Framför allt tycker jag att alla andra gör det så mycket sämre, artister som får stor framgång. Jag har mina punkideal. Vi ska rocka och vi ska göra det i låtar som är fyra minuter långa. Det är utmaningen.

Och i nästa sekund säger han:

– Jämfört med mina idoler, Rolling Stones, Ramones, John Fogerty, AC/DC, är jag bara en hantverkare och inget mer. I förhållande till dem är jag på ankelnivå, ja, inte ens det.

Ett uttalande som säger så mycket: Nisse kan sin musikhistoria och han ser på den med stor vördnad och respekt.

Efter 26 album mellan 1981 och 2005 och en rad klassiska låtar som För dum för pop, Gå hela vägen, Jag är bara lycklig när jag dricker, Teknikens under, Blod eller guld, var rock ’n’ roll-sagan Wilmer X plötsligt över. Nisse stod på egna ben.

Det var inte planerat. Omständigheterna tvingade fram att han blev sin egen.

Saker och ting hade ackumulerat under i alla fall 15 år. Till att börja med var Wilmer X från och med skiftet 1980- och 1990-tal Nisse Hellbergs soloshow i allt utom till namnet.

Det födde en konflikt i det att Nisse verkligen skrev varenda ton och frontade bandet både på scen och vid sidan av den, i intervjuer och så vidare, och skötte mellanhavandena med övriga aktörer, skivbolag, konsertarrangörer, men likväl befann sig i en gruppdemokrati.

– Förutom min fru och mina barn är Wilmer X det största som hänt i mitt liv, att få växa upp i ett band, att bilda ett band innan vi egentligen kunde spela … Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det. Så jag vill inte kasta skit på nån. Men till slut blev det som ett gammalt äktenskap. Det blev mest en plåga att ha med de andra att göra.

Men det, att ha med de andra att göra, var ju nåt han inte kunde slippa i från.

– Jag gjorde alla låtarna men var ändå tvungen att gå och fråga: Vad tycker ni? Det blev en obalans. Jag hade fullt fokus på musiken, de andra hade vanliga jobb vid sidan om. Vi hade inte alls samma engagemang, gruppdynamiken blev skev, säger Nisse.

Det fungerade ändå bra när Wilmer X var på kommersiell topp. Men vid 2000-talets början dippade försäljningen. Bandets trummis och pianist tyckte så illa om varandra att de inte kunde prata med varandra. Gitarristen Pelle Ossler, som på senare år varit Thåströms högra hand på skiva och scen, hade skaffat sig musikideal som var på kollisionskurs med allt vad Nisse stod för.

Det funkade varken ekonomiskt, socialt eller musikaliskt.

– Första åren på 2000-talet var tunga. Plötsligt tjänade jag inga pengar. Jag har ingen utbildning att falla tillbaka på. För mig är det musiken – eller ingenting. När avräkningarna kom från Stim (Svenska tonsättares internationella musikbyrå) var det bara: Det här kan jag inte leva på!

De obefintliga inkomsterna, pengarna som låtskrivare undantagna, som självklart gick direkt till Nisse, skulle dessutom delas lika inom gruppen. En ekonomisk kris.

Då kom sista spiken i kistan: Jalle Lorensson, munspelaren och det publika blickfånget vid sidan av Nisse – vid denna tid den ende i bandet som verkligen hade varit med från den första tonen, när bandet för en kort stund hette Wilmer Pitt – ville av familjeskäl inte turnera längre.

– Jalle satte stopp för Wilmer X. Men då tänkte jag: Fan, nu kan jag göra en soloplatta!

Det blev Snackbar blues (2006).

Med facit i hand var nedläggningen av Wilmer X en välsignelse i förklädnad. Albumet blev en jättesuccé och prenumererade under lång tid på en plats på försäljningslistan.

Att den gamla gruppdemokratin inte varit av godo, bevisades av att plattans hitlåt, Tufft jobb, tolv år tidigare hade refuserats av de andra i Wilmer X. Nu kom samma låt att leva ett långt liv på Svensktoppen.

– Ja, och på den vägen är det. Det är skitkul. Helt klart en nytändning. Allt känns lättare. Jag har ett kanonband. Gitarristen Janne Lindén är ju ett under, den bästa jag spelat med. Och just det här att jag slipper fråga: Tycker du att det här är en bra låt, Jalle? Jag gör allt som tidigare, men nu bestämmer jag också allt. Krasst ekonomiskt betyder det mycket, i dag går alla pengar till mig, säger Nisse Hellberg.

Hans aktuella platta Flod av eld  är tolv nya låtar av rotmusik. Musik som tar fågelvägen mot oemotståndliga refränger. Som aldrig trampar vatten. Men just de tydliga rötterna och de lättillgängliga melodierna gör att många, inte minst recensenter, missar vad som döljer sig under ytan.

I Pil av silver skildrar Nisse bottenlös ångest. I Tabu Café står han upp för det mångkulturella samhället och mot rasism. I 99 och bara en kvar firar han vad som har hänt i arabvärlden på senare tid, att de grymma despoterna fallit en efter en.

– Det är lustigt, för vi sa till varandra när vi spelade in låten: Fan, nu är det bara Khadaffi kvar. Eller, ja, inte bara. Men du fattar. Och sen föll han också. Skriva politiska låtar utan pekpinnar är en utmaning. Men jag lyckas på nya plattan. Ändå står det i recensionerna: ”Nisses gamla vanliga gubbrock.” Då blir man sur. För så enkelt är det inte. Det finns mer att hämta i mina låtar.

Oförmågan att se de djupare dimensionerna beror säkert på att Nisse aldrig klär själva musiken i sot och aska. När, säg, Thåström skriver en depplåt låter också musiken i sig som ett självmord, men Nisse vägrar det. Det är en fråga om ideologi.

– Det är den traditionen jag bekänner mig till. Pil av silver är sprungen ur djup ångest, ja, men jag vill ändå tackla det i en poplåt. Som mina hjältar Hank Williams och Lefty Frizzell. Den ende i Sverige som jag över huvud taget kan känna ett släktskap till i mitt synsätt är Cornelis.

Nisses artistliv är på topp och numera lever han i de bästa TVÅ världarna. Wilmer X är tillbaka, om än bara då och då, om än bara som liveakt. Nisse lyckas med det omöjliga: äta upp kakan och ha den kvar.

Han står, för att citera två låttitlar på nya albumet, ren och rak och får jobbet gjort.

Utan att sälja ut sig till andra sammanhang. Räkna inte med att se Nisse i program som Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre, och så vidare. Program nästan ingen vågar tacka nej till nu när skivbranschen krisar.

– Jag älskar Plura och Eldkvarn. Men det är bloggande, matlagningsprogram, Så mycket bättre … Jag kan känna att det är lite att sälja ut sig själv. För medierna skriker efter artister som vill bjuda på mer än sin musik. Det räcker inte att spela en låt, man ska också, säg, berätta om att man blev påsatt av sin styvfar som barn. Jag tycker att artister som Plura, som ju spelar i mitt lag, borde hålla en enad front mot den här skiten.

Tore S Börjesson