Tom Joads spöke mitt ibland oss

När det ofattbara skett fanns gemenskap i böckerna. En gestalt dyker upp gång på gång och berättar om vår tid.

Det kom ett mail till redaktionen. Ett mail från Lennart Jonasson, eldare på Billingsfors bruk. Han finns med i Göran Widerbergs reportage i Dagens Arbetes februarinummer, Natt över Billingsfors.

Skildringen om dödsolyckan på sulfatfabriken lämnade ingen läsare oberörd.

Lennart skrev:

I dag pratade jag med en kille som jobbar på arbetsförmedlingen i Bengtsfors.
Han berättade att på fikarasten gick artikeln runt bland de närvarande så de fick läsa den.
Den normalt högljudda och pratsamma samtalsnivån förbyttes i tystnad och eftertänksamhet alltefter artikeln gick runt.
Det är flera som har förmedlat samma känsla. Det finns folk som gråter när de läst och får en otäck känsla i magen.
Artikeln berör alla som läser den!
Fyra personer har efter de berättat om artikeln frågat om boken Vredens druvor.

I reportaget nämns den förolyckade Kent Karlssons intresse för böcker. Lennart och Kent utväxlade boktips och Lennart hade tipsat om Vredens druvor. Den boken gjorde Kent ”rejält upprörd över livets orättvisor”.

I mailet till redaktionen nämns Tom Joad.
Tom Joad spökar igen.
Tom Joad, huvudpersonen i John Steinbecks roman Vredens druvor från 1939.
En bok som inte glömts bort i första taget.

Man kan säga att avståndet är långt mellan 1930-talets Oklahoma och Sverige 2012. Långt mellan å ena sidan utfattiga arrendebönder på jakt efter tillfällighetsjobb under den amerikanska depressionen – och å andra sidan dalsländska sulfatkokare.

Tom Joad förenar dem.

I Vredens druvor är Tom Joad en yngling som just släppts ur fängelset och som återvänder till ett övergivet hem, ett litet arrendejordbruk i utkanterna av det torra Oklahoma.

Det är trettiotal, depression, sandstormarna fördärvar jorden och småbrukarna klarar inte arrendena. Bankerna driver arrendatorerna på flykt, en halv miljon människor tvingas lämna sina jordlotter och beger sig västerut mot det mer löftesrika Kalifornien med dess fruktodlingar.

Joad hinner ifatt sin familj. De hamnar i ett av alla de leriga arbetsläger, där människor hungrar och lever under ständig fruktan. Där föds också den fackliga organiseringen. Och just där finns Tom Joad.

Författaren John Steinbeck såg detta på nära håll i sin hemstad, Salinas. Tusentals människor bodde i lägren, vaktade av fascistliknande, uniformerade beväpnade gäng betalda av bolagen. I september 1936 utbryter blodiga kravaller mellan tre tusen väktare och strejkande salladsplockare. Väktarnas våld chockar USA. Steinbeck börjar skriva sin bok.

Tom Joad är inte bara är en gestalt i Steinbecks roman utan även på Woody Guthries album Dust Bowl Ballads.

Woody Guthrie var en kringluffande folksångare från just Oklahoma. Ofta anlitad av den gryende fackföreningsrörelsen. Han kom att bli förebild för Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Guthrie fick i uppdrag att skriva musiken i anslutning till filmatiseringen av Vredens druvor. På tillfälligt besök i New York får han låna en skrivmaskin av en bekant. På kvällen tar han fram gitarren, en flaska vin och börjar skriva. Nästa morgon hittas han sovande på golvet, vinflaskan är urdrucken och i skrivmaskinen sitter 17 verser till låten som heter just Tom Joad.

Ett drygt halvsekel senare låter Bruce Springsteen Tom Joad spöka.

Springsteen hade själv läst Vredens druvor  när han spelade in albumet Darkness on the Edge of Town . Femton år senare, en bit in på nittiotalet läser han en annan bok som gör starkt intryck. Journey to Nowhere: The Saga of the New Underclass av Dale Maharidge och Michael Williamson berättar om Amerikas nya underklass: utbytbara, lågavlönade arbetare utan trygghet i jakt på tillfälliga servicejobb, ständigt på resande fot.

Resultatet blev albumet The Ghost of Tom Joad.

Likheterna med förlagan är uppenbara. Steinbecks Tom Joad förklarar för sin bekymrade mor:

Överallt där det blir strid för att hungrande ska få äta, där ska jag finnas med. Överallt där en byling klår opp en stackare, där ska jag finnas med (…) och jag ska vara med i själva sättet som karlarna skriker på när de är förbannade och … i sättet som barna skrattar på när de är hungriga och vet att maten är färdig.

I Springsteens låt vänder sig också Tom Joad till sin mor: Överallt där snuten spöar en oskyldig, överallt där hungrande spädbarn hörs gråta, överallt där det kämpas mot blodsutgjutelse och hat, där mamma kommer jag att befinna mig. Överallt där en människa kämpar att få ro, få ett jobb eller en hjälpande hand, överallt där människor kämpar för sin frihet, där mamma kommer jag att befinna mig.

På Guthries tid gick flyttlassen från Oklahomas torra slätter till Kaliforniens fruktodlingar. Nu kommer strömmarna söderifrån, från Mexiko. I boken Songs jämför Springsteen de nya invandrarna med trettiotalsdepressionens hundratusentals Oklahoma-bor: ”Deras hud är mörkare och språket annorlunda men de här människorna är fångna i samma brutala förhållanden.”

Vägen sjuder av liv i kväll sjunger Springsteen, ”the highway is alive tonight”, många är på väg, men vart? Vägen leder ingenstans.

Tom Joad-skivan ska enligt Springsteen själv ses som en sångcykel där låtarna hakar i varandra. Den arbetslöse stålverksarbetaren från Youngstown – som förlorat drömmarna, stoltheten, yrkeskunskapen – blir en symbol för den nya tiden. En kringflackande arbetslös från stålstaten Pennsylvania hänvisad till lågbetalda påhugg i servicesektorn och som träffar en äldre luffare som binder ihop den nya arbetslösheten med den gamla från depressionsåren.

I efterdyningarna till dagens finanskris tvingas de fattiga att lämna sina hem i USA. Precis som trettiotalets Oklahoma-bor. På vägarna kan de ses på drift mot något bättre, något mera hoppfullt. The highway is alive tonight.

Inte undra på att Tom Joad fortfarande spökar.

Och inte undra på att han stiger fram ur minnet hos läsare som just skakats av en text om en dödsolycka på Billingsfors bruk.

Tom Joad vill ju finnas överallt där arbetarna befinner sig.

Harald Gatu