Facket, räntan och ansvaret för 376 000 arbetslösa

ANALYS Inför varje avtalsrörelse åläggs fackföreningarna ansvaret att hålla inflationen nere genom låga löneökningar. Annars ökar arbetslösheten, sägs det. En guldmedalj i dag påminner om att ansvaret inte minst finns på annat håll.

I dag fick vice riksbankschefen Lars E O Svensson Ingenjörsvetenskapsakademins stora guldmedalj.

En intressant utmärkelse, eftersom Svensson hamnat på tvärs med Riksbankens majoritet om inflationsbekämpningen. En kamp som kostar i arbetslöshet.

Notan för inflationsbekämpningen hamnar i arbetslöshetskön. Där står i dag 376 000 personer i arbetsför ålder. Eller 7,8 procent av arbetskraften.

Onödigt många, anser Lars E O Svensson. Och det beror på Riksbanken.

Riksbankens uppgift är att se till att kronan håller ett stabilt värde. Inflationen – den allmänna höjningen av prisnivån – får vara max 2 procent. Riksbankens vapen att hålla prisökningarna i schack är att höja räntan.

När Riksbanken höjer räntan bromsar ekonomin in. När Riksbanken sänker räntan är det tvärtom som att trampa på gasen.

Riksbanken trampar för mycket på bromsen, enligt Lars E O Svensson.

Det har kostat 40 000 jobb, sa han nyligen i en intervju i Dagens Nyheter.

Han är ingen vanlig Svensson. Lars E O Svensson är kanske den svenske nationalekonom som är mest känd utomlands, just för sin forskning kring den räntepolitik som centralbankerna har ansvar för. Professor vid presitigefyllda Princetonuniversitetet. Han har anlitats av såväl Internationella valutafonden IMF som den amerikanska centralbanken Federal Reserve.

Men i Riksbankens styrelse har han hamnat i minoritet.

En lägre ränta som skulle ge en inflation på närmare 2 procent leder till en arbetslöshet på ”en mer hållbar nivå” brukar Svensson hävda när han reserverar sig mot Riksbanksmajoritetens beslut.

Just nu är inflationstakten 0,4 procent. En extremt låg nivå.

Riksbanken fick sitt uppdrag att hålla inflationen kring 2 procent 1995. Alltså några år efter det misslyckade experimentet med att låsa kronans värde kring en fast växelkurs.

Sedan slutet av 1990-talet har inflationstakten varit betydligt lägre än 2 procent. Bengt Assarsson, docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet, visade i fjol i en uppsats i Ekonomisk debatt att inflationen sedan 1995 varit 1,3 procent. Alltså 0,7 procent under inflationsmålet.

Hans slutsats var att Riksbanken hade bromsat ekonomin för mycket genom en alltför hög ränta. Pris: lägre tillväxt och högre arbetslöshet.

En lägre ränta och en något högre inflation ”hade inneburit högre produktion och sysselsättning, att inflationen kommit närmare målet, lägre arbetslöshet och en förmodligen betydligt högre välfärd för konsumenterna” skrev Assarsson.

Assarssons bild av den låga inflationstakten bekräftades igår i den rapport som Industrins ekonomiska råd presenterade inför avtalsrörelsen.

Sedan Industriavtalet trädde i kraft för snart femton år sedan har inflationstakten varit 1,4 procent.

Den låga inflationen har visserligen gett reallöneökningar, men också kostat i onödigt hög arbetslöshet, om man får tro ekonomer som Svensson och Assarsson.

En amerikansk nationalekonom, George Akerlof – nobelpristagare 2001 – brukar säga att en stabil inflationstakt på 3-4 procent ger mest jobb. Om världsekonomin skulle tillåta sig den nivån på inflationen skulle betydligt fler ha arbete än idag, enligt Akerlof.

Förr hette det att de fackliga lönekraven och de avtalade löneökningarna bar huvudansvaret för stigande inflation och arbetslöshet.

De senaste femton-tjugo åren har löneökningarna varit måttliga och gett ökade reallöner. Inflationen har knäckts, men inte arbetslösheten.

Vem bär huvudansvaret för att 376 000 går utan arbete? Den som svarar löntagarna har något att bevisa.

Harald Gatu