Nedväxling, sa facket

DA ANALYS Två plattformar och ett lönekrav. Facket hoppas att 2,8 procent kan ge plus i plånboken. Nedväxling var ordet för dagen. Välkommen till en avtalsrörelse i kristid.

Avtal har slutits förr i krisiga tider. Det blev pengar då också.

1992 – när den svenska nittiotalskrisen var som mörkast drog avtalsrörelsen igång och arbetsgivarna samlade sig till systemskifte med enbart lokal, företagsbaserad lönebildning. Det blev ingenting av det.

1998 – det första Industriavtalet tecknades i skuggan av Asienkrisen och skuldkriserna i Mexiko och Ryssland. Alltså finanskriser som höll på att sätta världsekonomin i brand – då också. Det blev reallöneökningar och förkortad arbetstid.

2001 – andra rundan för Industriavtalet slöts när it-bubblan skakade ekonomin och fick den dittills så framgångsrika svenska telekomindustrin på fall. Realöneökningar och förkortad arbetstid då också.

2010 –  i sviterna av finanskris och sjuttiotusen förlorade industrijobb fick löntagarna ett 22-månadersavtal på 3,2 procent.

Och nu en ny kris som rasar just nu med nya varsel varje vecka. 

I fjol den här tiden krävde Facken inom industrin 3,7 procent på ett år. 

I dag: 2,8 procent.

En konjunkturbarometer bara det.

Få vågar spå något om utvecklingen i omvärlden. Men ska man tro marknaden så är vi längre från en allvarlig kris än bara för ett halvår sedan. Räntorna för tioåriga statsobligationer i Europas krisländer har sjunkit de senaste månaderna – ett tecken på att investerarna tror att det värsta ligger bakom oss.

Investerare har haft fel förr, men är det några som brukar tro på marknaden så är det arbetsgivarna.

Dessutom: industriproduktionen inom EU stiger igen efter att ha sjunkit under ett års tid. Ingen stark uppgång visserligen, men även svaga uppgångar är uppgångar.

Inget tvivel om att vi just nu befinner oss i en lågkonjunktur och att varselsiffrorna skvallrar om låg efterfrågan och tunnare orderböcker. Men inget tyder på fritt fall.

Därför blir det pengar den här gången också.

Ingen ska ha mindre än 430 kronor mer i månaden, kräver industrifacken i så kallad individgaranti. Ett  smått förhatligt begrepp i arbetsgivarnas ögon. Men som i ett avtalshistoriskt perspektiv knappast ter sig som något fantasikrav.

2001 – alltså mitt i telekomkrisen – förhandlade facken fram en individgaranti i två steg på 700 kronor. Och 2010 – i sviterna av finanskrisen – stannade individgarantin på 392 kronor.

Förhandlingarna kör igång efter jul och når sin höjdpunkt i mars. Då vet vi om konjunkturnedgången ebbat ut och om en ljusning kan skönjas. Eller om Europas kris gått in i ett nytt och allvarligare skede.

Avtalet löper ut sista mars och mycket hinner hända fram till dess.

Om dagens inflationstakt på 0,4 procent skulle gälla framöver så vore det inget problem för facken att räkna hem reallöneökningar för sina medlemmar. Men den låga inflationstakten är knappast ett friskhetstecken utan snarare en vink om knackig ekonomi och hög arbetslöshet.

Facken utgår i stället för att inflationstakten hamnar på det mål som Riksbanken har: 2 procent.

Högre inflation är ett bra smörjmedel för ekonomin, sa LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson idag och efterlyste därmed en riksbank som gasar i stället för bromsar. Vi räknar med att Riksbanken gör sitt jobb, sa facken och skickade därmed en signal till Riksbankens direktion där oenigheten om räntenivån tycks vara cementerad.

Var det några uttryck som förekom ofta från de fackliga presskonferenserna idag så var det ord som ”långsiktighet” och det modeord som nu också berikar avtalssvenskan: ”hållbarhet”.

Facken återkommer gärna till facit av femton års Industriavtal: jämna löneökningar, ökad produktivitet  – och framför allt stärkt konkurrenskraft för företagen.

Den som jämrar sig över svensk exportindustri bör ta en titt på vad som hänt med konkurrenskraften mätt i ”relativ arbetskraftskostnad per producerad enhet”. En 40-procentig förstärkning i förhållande till konkurrentländerna de senaste femton åren.

Det där kan sägas vara historia. Men det är en historia som parterna valt att fortsätta.

Nu ska respektive förbunds avtalsråd säga sitt och i december formuleras kraven på respektive avtalsområde. Sedan överlämnas kraven till arbetsgivarna strax före jul. 

Harald Gatu