Industriarbetarnas tidning

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

26 februari, 2013

Skrivet av

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Antifascister fängslades

  • Boken … faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880–1950 porträtterar politiska fångar – från demokratins genombrott, Ådalshändelserna 1931 och andra världskriget då antifascister spärrades in.

Den 8 mars 1910 var en kulen dag. I Stockholm kändes den råa senvinterkylan som mest motbjudande nere vid det öppna vattnet.

Vid Tegelbacken, inte långt från Stadshuset och Centralstationen, avgick färjan till Långholmen. Där, på den långsmala ön, fanns Centralfängelset. Dit skulle 27-årige Hjalmar Gustafson. Dömd till två månaders straffarbete för uppmaning till brott.

Vid färjan mötte han sin fångvaktare, ”en gammal butter och tråkig typ” som i Gustafsons tankar ”nog i sin enfald jämförde mig med tjuvar och banditer”.

Själv såg sig Gustafson som en politisk fånge. En förkämpe för demokratin och för arbetarrörelsens rättigheter.

Hans brott bestod i att läsa upp en resolution inför 40 000 människor i Lill-Jansskogen under storstrejken året innan. Vad var det han hade sagt? Var det för farliga ord som fick staten att kasta honom i fängelse?

Vänta nu. Storstrejk. 1909. Året för den första riktigt stora kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige.

Då krävde arbetsgivarna ett femårigt avtal med lönesänkningar och längre arbetstider. Arbetarna krävde vad de saknade: rätten att rösta i val, organisera sig i fackföreningar och förhandla om löner, slippa strejkbrytare.

Hjalmar Gustafson visste vad den fackliga kampen handlade om. Han hade börjat arbeta som femtonåring på LM Ericsson. Först som springpojke, sedan på telefonfabriken och lackeringsverkstan.

Han började jobba samma år som revolversvarvarna på företaget tagit initiativ till en verkstadsklubb. Inte utan risk. Många arbetare på den tiden fick sparken om de visade att de ville bilda fackförening.

Han beskrevs som en ”stridsglad”, utåtriktad yngling. Kvick, humoristisk, sjöng gärna kupletter, imiterade, spelade dragspel, skrev dikter. Och han sögs in i den politiska rörelse som krävde sin rätt. Som 19-åring skickades han till Morgongåva för att hålla 1 maj-tal.

I samband med storstrejken 1909 valdes Hjalmar Gustafson in i den strejkkommitté som skulle samordna aktiviteterna i Stockholm. Bland det första kommitten gjorde var att kalla till ett opinionsmöte i Lill-Jans-skogen. Tiotusentals strömmade till.

Hjalmar Gustafson hade fått på sin lott att läsa upp en resolution som uppmanade typografer och järnvägsanställda att ansluta sig till storstrejken. Detta ”för att höja stridens effektivitet”.

– Må tågen stanna. Må tidningarna upphöra att utkomma, arbetareklassens samfällda aktion kräver detta!

Ett par dagar senare kunde stockholmarna läsa på Dagens Nyheters löpsedel: ”Lill-Jans-talaren Gustafson åtalad.”

Åklagaren yrkade på två års straffarbete. Gustafsons strejkuppmaning riskerade att ”framkalla oroligheter”. Lugnet och den allmänna säkerheten i landet skulle äventyras, menade åklagaren.

Typograferna anslöt sig till storstrejken, men inte de järnvägsanställda.

Åklagaren varnade för de unga socialistiska agitatorerna och liknade dem vid skadedjur som måste oskadliggöras. Rätten stannade vid två månaders straffarbete för uppmaning till brott.

Hjalmar Gustafson var bara en av många socialistiska agitatorer som hamnade på Långholmen vid denna tid. Centralfängelset stod färdigt 1880, lagom till att arbetarrörelsen hunnit organisera sig.

Den unga arbetarrörelsen träffades av det ”åtalsraseri” som rättsväsendet släppte lös för att försvara det borgerliga samhället. Lagstiftningen skärptes, säkerhetspolisen rustades och domstolarna agerade politiskt, enligt historikern Lars Ekdahl i förordet till boken … faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880–1950.

Den förre metallarbetaren Hjalmar Gustafson steg ombord på Tegelbacksfärjan den där ruggiga marsdagen 1910.

Kvällen innan hade han firats av med en bättre middag på restaurang Royal tillsammans med bland andra Zäta Höglund, som några år senare också skulle hamna på Långholmen för stämpling till landsförräderi.

Det skulle dröja några månader innan Hjalmar Gustafson fick äta ordentligt igen. I cellen gick han ständigt hungrig och han drömde om en enda sak: en rejäl biffstek. Vägglössen i skummjölkstallriken var knappast någon aptitretare.

Han tilläts inte ha någon penna eller almanacka. Med en liten glasbit markerade han dag för dag i bordsskivan. I maj mötte han friheten igen. Och vännerna som tog honom med till Stallmästargården. Där väntade en rejäl biffstek.

Fotnot: Texten bygger på Bjarne Isacsons kapitel Från strejkagitator till rusdrycksförbudsbekämpare: Hjalmar Gustafson i boken om de politiska fångarna på Långholmen.

Du kanske också vill läsa…

Visst låg man mer förr

Visst låg man mer förr

DA:s Marcus Derland läste boken ”Alla tiders sex” och fick fördomar bekräftade – men också en och annan överraskning.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

”Se på mattorna, det är jag”

”Se på mattorna, det är jag”

Märta Måås-Fjetterström anade inte att hon skulle bli en av landets främsta textil­konstnärer. Hon visste bara att hon var tvungen att gå över gränsen

Brunnsvik har fått tillbaka sin bokstuga

Brunnsvik har fått tillbaka sin bokstuga

När LO för sju år sedan stängde Brunnsviks folkhögskola slängdes bibliotekets unika boksamling i containrar. Men nu är en av arbetarrörelsens mest omskrivna kulturskatter tillbaka.

Mormors liv i bomullsfabriken

Mormors liv i bomullsfabriken

Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

En eldig svensk historia

En eldig svensk historia

Vedspisar och pinnstolar. De fanns där i stugorna, till synes självklara inslag bland trasmattor och kopparkittlar. Ingen har berättat deras historia – förrän nu.

”Jag ville ut på gatorna och föra liv”

”Jag ville ut på gatorna och föra liv”

Möt sångaren och aktivisten Anne Feeney. Inspiration hittar hon bland vanligt folk, sin farfar – och Joe Hill. I dagarna är det 100 år sedan arbetargrabben från Gävle avrättades i USA.

Orden som tar plats

Orden som tar plats

När blev fisken fiskpinne? Visste du att det 
varit möjligt att stå i bostadskö ända sedan 1956? 
Dagens Arbete guidar genom de svenska 
nyorden från atombomb till överklassafari.

Med ny blick på nostalgiskt  landskap

Med ny blick på nostalgiskt landskap

Indianer och cowboys. Vildhästar och poesi. Tre svenska gringos guidar dig till dagens vilda västern.

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

Dikter, kallskuret och facklig kamp. Där har ni Dagens Arbetes nya krönikör Jenny Wrangborg.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.