Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Den 8 mars 1910 var en kulen dag. I Stockholm kändes den råa senvinterkylan som mest motbjudande nere vid det öppna vattnet.

Vid Tegelbacken, inte långt från Stadshuset och Centralstationen, avgick färjan till Långholmen. Där, på den långsmala ön, fanns Centralfängelset. Dit skulle 27-årige Hjalmar Gustafson. Dömd till två månaders straffarbete för uppmaning till brott.

Vid färjan mötte han sin fångvaktare, ”en gammal butter och tråkig typ” som i Gustafsons tankar ”nog i sin enfald jämförde mig med tjuvar och banditer”.

Själv såg sig Gustafson som en politisk fånge. En förkämpe för demokratin och för arbetarrörelsens rättigheter.

Hans brott bestod i att läsa upp en resolution inför 40 000 människor i Lill-Jansskogen under storstrejken året innan. Vad var det han hade sagt? Var det för farliga ord som fick staten att kasta honom i fängelse?

Vänta nu. Storstrejk. 1909. Året för den första riktigt stora kraftmätningen mellan arbete och kapital i Sverige.

Då krävde arbetsgivarna ett femårigt avtal med lönesänkningar och längre arbetstider. Arbetarna krävde vad de saknade: rätten att rösta i val, organisera sig i fackföreningar och förhandla om löner, slippa strejkbrytare.

Hjalmar Gustafson visste vad den fackliga kampen handlade om. Han hade börjat arbeta som femtonåring på LM Ericsson. Först som springpojke, sedan på telefonfabriken och lackeringsverkstan.

Han började jobba samma år som revolversvarvarna på företaget tagit initiativ till en verkstadsklubb. Inte utan risk. Många arbetare på den tiden fick sparken om de visade att de ville bilda fackförening.

Han beskrevs som en ”stridsglad”, utåtriktad yngling. Kvick, humoristisk, sjöng gärna kupletter, imiterade, spelade dragspel, skrev dikter. Och han sögs in i den politiska rörelse som krävde sin rätt. Som 19-åring skickades han till Morgongåva för att hålla 1 maj-tal.

I samband med storstrejken 1909 valdes Hjalmar Gustafson in i den strejkkommitté som skulle samordna aktiviteterna i Stockholm. Bland det första kommitten gjorde var att kalla till ett opinionsmöte i Lill-Jans-skogen. Tiotusentals strömmade till.

Hjalmar Gustafson hade fått på sin lott att läsa upp en resolution som uppmanade typografer och järnvägsanställda att ansluta sig till storstrejken. Detta ”för att höja stridens effektivitet”.

– Må tågen stanna. Må tidningarna upphöra att utkomma, arbetareklassens samfällda aktion kräver detta!

Ett par dagar senare kunde stockholmarna läsa på Dagens Nyheters löpsedel: ”Lill-Jans-talaren Gustafson åtalad.”

Åklagaren yrkade på två års straffarbete. Gustafsons strejkuppmaning riskerade att ”framkalla oroligheter”. Lugnet och den allmänna säkerheten i landet skulle äventyras, menade åklagaren.

Typograferna anslöt sig till storstrejken, men inte de järnvägsanställda.

Åklagaren varnade för de unga socialistiska agitatorerna och liknade dem vid skadedjur som måste oskadliggöras. Rätten stannade vid två månaders straffarbete för uppmaning till brott.

Hjalmar Gustafson var bara en av många socialistiska agitatorer som hamnade på Långholmen vid denna tid. Centralfängelset stod färdigt 1880, lagom till att arbetarrörelsen hunnit organisera sig.

Den unga arbetarrörelsen träffades av det ”åtalsraseri” som rättsväsendet släppte lös för att försvara det borgerliga samhället. Lagstiftningen skärptes, säkerhetspolisen rustades och domstolarna agerade politiskt, enligt historikern Lars Ekdahl i förordet till boken … faror för staten av svåraste slag – Politiska fångar på Långholmen 1880–1950.

Den förre metallarbetaren Hjalmar Gustafson steg ombord på Tegelbacksfärjan den där ruggiga marsdagen 1910.

Kvällen innan hade han firats av med en bättre middag på restaurang Royal tillsammans med bland andra Zäta Höglund, som några år senare också skulle hamna på Långholmen för stämpling till landsförräderi.

Det skulle dröja några månader innan Hjalmar Gustafson fick äta ordentligt igen. I cellen gick han ständigt hungrig och han drömde om en enda sak: en rejäl biffstek. Vägglössen i skummjölkstallriken var knappast någon aptitretare.

Han tilläts inte ha någon penna eller almanacka. Med en liten glasbit markerade han dag för dag i bordsskivan. I maj mötte han friheten igen. Och vännerna som tog honom med till Stallmästargården. Där väntade en rejäl biffstek.

Fotnot: Texten bygger på Bjarne Isacsons kapitel Från strejkagitator till rusdrycksförbudsbekämpare: Hjalmar Gustafson i boken om de politiska fångarna på Långholmen.

Harald Gatu