Avtalsfinalen är fördröjd

ANALYSVälkommen till avtalsrörelsens sista och avgörande slutspelsvecka. Nu är det spel på många planer. Minst tre. Och finalen är fördröjd.

Egentligen skulle det ha kommit ett slutbud – en slutlig hemställan – till helgen. Men de opartiska ordförandena, som just nu leder förhandlingarna inom industrin, lyckades inte få ihop det som måste fås ihop om det ska bli något avtal.

I påskhelgen går tiden ut. Och många står i kö. Tiden börjar bli knapp för industrin om den vill vara först ut.

Det finns för närvarande tre komplikationer som gör att upplösningen dröjer.

1. Nivåerna. Det första bud som opo la fram innehöll 5,5 procents lönehöjningar på tre år. Arbetsgivarna sa ja. Facket sa nej. Opo-förslaget innebar 1,8 procent första året, 1,8 procent det andra och slutligen 1,9 det tredje året.

Med de nivåerna klarar inte facken sitt viktigaste mål: att säkra reallönerna. I alla fall inte enligt sitt eget resonemang.

Visserligen är inflationstakten i stort sett obefintlig för tillfället. Men vad vet vi om takten i prisökningarna när ekonomin tar fart igen?

Facken utgår från att Riksbanken ”gör sitt jobb”. Med andra ord: att Riksbanken för en lågräntepolitik som siktar på 2 procents inflation. Det skulle vara en fördel inte minst ur sysselsättningssynpunkt.

En onödigt hög ränta som pressar ner inflationen till närmast noll-nivå trycker inte bara upp kronans värde utan även arbetslösheten.

För låga nivåer, säger facket. Men historiskt har första budets nivåer inte avvikit särskilt mycket från de siffror som hamnar i slutbudet. Om opo höjer nivåerna så att det märks – vad kommer de då att bjuda arbetsgivarna på?

2. Föräldratillägget i avtalsförsäkringarna. Den måste vara på plats innan det kan bli något avtal. Förhandlingarna sker mellan LO och Svenskt Näringsliv. I förra veckan gick förhandlingarna i stå. Därför att Teknikföretagen drog i bromsen, enligt facket.

Facken vill ha en föräldralön på sex månader, delat på bägge föräldrarna. IF Metall har redan fem månader inskrivna i flera av sina avtal.  Att gå med på ett nytt avtal utan den sjätte månaden blir nog knepigt för förbundet.  

3. Elektrikerkonflikten. I helgen spillde konfrontationen mellan Elektrikerförbundet och arbetsgivarna i EIO över på teknikavtalates område. Elektrikerna varslade om strejk och blockad i fredags som ett svar på EIO:s lockoutvarsel några dagar tidigare.

Stridsåtgärderna berör den spelplan där opo just nu försöker sy ihop ett avtal som ska normera lönebildningen för resten av arbetsmarknaden: verkstadsindustrin. Att Teknikföretagen var irriterade märktes inte minst på den illa maskerade ilskan i arbetsgivarnas pressmeddelande i lördags. Det talades om gisslantagande av 900 företag med 45 000 anställda i fjorton kommuner.

Elektrikernas varsel överraskade IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe som fick kännedom om varslet av opo på fredag eftermiddag.

Stridsåtgärderna hade inte godkänts av LO:s styrelse, menade han. Elektrikerna säger å sin sida att de inte har gjort något fel.

Ord står mot ord.

Så här säger LO:s stadgar om vad som gäller vid konflikt:

”Anslutet förbund får inte vidta strejk som omfattar mer än tre procent av förbundets medlemsantal utan styrelsens tillstånd.

Inte heller får strejk av mindre omfattning vidtas utan sådant tillstånd, om strejken kan antas medföra lockout mot mer än tre procent av förbundets medlemsantal eller mot medlemmar av andra anslutna förbund eller om strejken kan beräknas medföra permittering av medlemmar, vilka tillsammans med de av strejken direkt berörda, uppgår till mer än tre procent av förbundets medlemsantal eller också kan beräknas medföra permittering av ett betydande antal medlemmar av andra anslutna förbund”.

Därmed väntar en match på en annan spelplan, LO:s styrelse. Var Eletrikernas stridsåtgärder förankrade eller inte?

Harald Gatu