Därför mördar Åsa helst i Kiruna

Snö, mörker och ett fruset lik. En björn som ryter med blodig käft. Åsa Larsson vet hur hon ska fånga läsarna. Hennes deckare säljs över hela världen. Vi följer med henne på en resa till Kiruna, barndomsstaden där hon hämtar sina berättelser.

Snön ligger tung över Kurravaaras granar. Solskivan har sedan länge försvunnit bakom träden på andra sidan älven. Sparken glider ljudlöst ned för backen. Den uppknäppta kappan flaxar som vingar runt hennes kropp. Åsa Larsson skrattar.

Hon stannar sparken, tittar ned mot Torneälv, talar om tystnaden, träden, spåren i snön efter hundar och harar.
Framför henne står ett hus med grå eternitplattor. Det är på den tomten som huvudpersonen Rebecka Martinsson letar efter den försvunna hunden i mörkret. Tjapp, som hamnar i en bagagelucka med blod rinnandes ner i strupen.

Så är det i Åsa Larssons första deckare, Solstorm. I verkligheten tillhörde huset Åsas farmor och farfar. Vi har rest till Kiruna, i böckernas och Åsas egna spår. Resan blir ett avbrott i hennes arbete med den sjätte deckaren om åklagaren Rebecka och poliserna i Kiruna.

Åsa ställer ifrån sig sparken och pekar på snötäcket som omgärdar huset. Det tar flera timmar att skotta sig fram till dörren.
Grannen står där plötsligt, i halvmörkret, med några brev i handen. Hunden Pissnisse drar i kopplet. Läser du Åsas böcker, frågar jag.

Anita Engström nickar och skiner upp.
– Det värmer, dunkar i mig när jag läser. Jag kan se mig själv. Hur jag går över fältet där. Anita pekar upp mot byn med täckjackans arm.
– Vår stuga nere vid forsen. Hon måste ha varit där. Den är med i slutet på den senaste boken. Och spången. Solstrålarna som lyser mellan trädstammarna i skogen. Myrkanten. Vattnet som brusar. Hon har fångat allt.

Jo, miljön i Åsas böcker kommer till stor del från byn Kurravaara, som ligger knappt en mil norr om Kiruna stad, och området där omkring. När hon och hennes pappa är ute på sina skidturer kommer berättelserna. Det finns knappast en sten, en vik eller en igenvuxen äng som han inte kan berätta en historia om.

På väg mot Jukkasjärvi talar vi om fattigdom och klass. Juristen Rebecka i Åsas böcker lever i en rotlöshet med ena benet kvar i Kirunas arbetarklass. Karaktären har kopplingar till Åsas eget liv.
Åsa berättar om sin mamma och pappa som båda kommer från fattiga finsktalande familjer. De var de första i sina familjer som utbildade sig på universitetet. Men de trivdes inte i Uppsala och flyttade tillbaka till Kiruna.

Vi åt aldrig på restaurang eller bodde på hotell när jag var liten. När vi reste till Helsingfors tältade vi utanför stan i stället.

– Vi åt aldrig på restaurang eller bodde på hotell när jag var liten. När vi reste till Helsingfors tältade vi utanför stan i stället. I ösregnet, säger Åsa och skrattar.
– Det berodde inte på att mina föräldrar inte hade råd. Pappa var ju bibliotekarie och mamma SO-lärare. Nej, de kände sig inte bekväma i den miljön.

Åsas mamma bodde i en arbetsstuga när hon gick i skolan. Det var ett slags skolhem där det var förbjudet att tala finska, alla ungar skulle lära sig svenska. Och hon lärde sig. Båda föräldrarna lärde sig. Så mycket att de aldrig talade finska med Åsa. Men kärleksorden, smeknamnen, de kom alltid på finska. Och sångerna som pappa sjöng för henne.
– Det är synd att jag aldrig fick lära mig finska. Det är en stor sorg.

Åsa berättar att hennes föräldrar inte blev imponerade när hon kom hem med fina skolbetyg, trots att båda var akademiker.
– När jag kom till Uppsala och började läsa juridik hade min studiekamrat en jättefin väska. Hon berättade att hon köpt den för stipendiepengar. Jag fattade ingenting. Inte plockade man upp folk på scen i Kiruna för att man var så bra i tyska. Man fick högst en utmärkelse för någon bra sportprestation.

Hon är arg över talet om vett och etikett. Tidigare tyckte man att norrbottningar saknade skick och fason. ”Då var det bara att försvenska oss. Och det gick vi med på, av ren skam över att vi var fel.” Så är det fortfarande i dag, till en viss del. Alla ska lära sig över- och medelklassens sätt att hälsa, skåla och duka. Det skapar ett förtryck.
– Precis som vi norrbottningar som tvingades sjunga Blåsippan ute i backarna står, trots att ingen av oss någonsin sett en blåsippa.

Åsa berättar att hon fortfarande kan känna sig osäker i vissa situationer, trots bakgrunden som jurist och nu flera år som framgångsrik deckarförfattare. ”Ibland kan jag inte koden.”
– Samtidigt måste jag förstå att jag inte är en underdog längre. Jag ska inte inbilla mig att andra människor är opåverkade av min framgång. Jag tillhör inte de maktlösa i samhället.
– Det medför ett ansvar. Det är fantastiskt att jag som frånskild mamma kan äga ett eget hus, ha en häst och ta med mina barn på skidresor. Men jag måste komma ihåg att så här är det inte för alla. Det är viktigt att mina barn förstår det också. De är uppvuxna med en fördel.

Åsa sveper med blicken runt väggarna i det lilla klockhuset. Det luktar tjära fortfarande, säger hon. Efter sommarens målning. Ögonen strålar. Några meter framför oss ligger det röda trähuset. Jukkasjärvi kyrka.
Det är här som den mördade prästen Mildred Nilssons fötter dinglar ned från orgelläktaren i Åsas andra deckare, Det blod som spillts. Prästen som vågade utmana kyrkans herrar och det heligaste av allt i byn, jaktlaget.

Åsa går fram till den färgstarka altartavlan som Bror Hjorth målade på 1950-talet. Hon pekar på mannen som föreställer Laestadius och förklarar, kan sin historia. I utkanten av målningen slår en man sönder en tunna med sprit.

– Laestadianerna fick många att sluta med spriten, säger hon. Och känner du till gardinförbudet? Det var fel att ha gardiner hängandes i fönstret när brodern saknade tyg till barnens kläder.
– Det fanns ett socialt patos bland laestadianerna som jag tycker om.

Men någon laestadian har hon aldrig varit och hennes föräldrar bröt med församlingen när de blev vuxna. När jag frågar om reaktionerna på hennes böcker inom kyrkan, säger hon att de flesta varit positiva.
– Men någon sa: måste du hänga henne här, i vår fina orgel?

Och hon får brev, inte alltid så trevliga. Ibland är det någon som ber för henne, för att hon ska hitta tillbaka till den rätta vägen. ”Det är ett auktoritärt sätt att tycka och tro på, som jag inte delar.”
– Jag var här för några år sedan och talade om mina böcker. Coolt av kyrkan att de bjöd in mig. Jag har faktiskt blivit inbjuden till flera församlingar. Jag som skriver så kyrkokritiskt.

Hon syftar bland annat på sin beskrivning av den frikyrkliga församlingen i den första boken Solstorm. Pastorerna är en samling förtryckare som tjänar stora pengar på människors tro. Det råder hyckleri och falskhet.
– Det var roligt att Bibelsällskapet gav mig ett pris, säger Åsa. För att jag använt Bibeln i den blodiga deckargenren. Tufft av dem.

Och Åsa är ingen motståndare till kyrkan. Tvärtom. Hon är fortfarande medlem i Missionsförbundet som hon gick med i under tonåren. De har inte reagerat på hennes böcker. De är tålmodiga, säger hon. Och toleranta. Några av dem är nära vänner.
– Jag är en stor vacklare. Den ena dagen tror jag, den andra dagen tror jag inte. Men det ska vara så. Man ska utvecklas. Livet måste få vara besvärligt och intressant.

I en församling umgås man tillsammans, oavsett klass och bakgrund. Tidigare gick alla till kyrkan. Det var bra, tycker hon. Man kunde inte vända bort blicken. Var träffas man i dag? Folk i medel- och överklassen tror att det inte finns någon fattigdom längre.

Gruvberget lyser upp den mörka himlen när vi kommer tillbaka till Kiruna. Rader av små lampor markerar de olika planen i berget. Som en jättelik tårta. Så har det varit sedan början av 1900-talet, då gruvnäringen tog fart. Kiruna växte fram som en helt ny stad, en av de första i landet med elektrisk gatubelysning.

Gruvan är vår stolthet, vår kärlek. Men varför ska hela värdet som vi tar ut ur vår mark gå söderut?

– Gruvan är vår stolthet, vår kärlek, säger Åsa. Men varför ska hela värdet som vi tar ut ur vår mark gå söderut? Företagen betalar ingen skatt till kommunerna. Och utdelningen går till ägaren, staten.

Hon talar om flytten av staden, omvandlingen som de flesta Kirunabor ställer upp på. Men vad får de tillbaka för det?
– LKAB är ett ohyggligt lönsamt företag. Det vore väl rimligt att en del av den vinsten användes för att skapa ett drägligare liv för Kirunaborna. Det behövs ett bra badhus, ett BB och akutkirurgi. Inget av det har vi i dag.

Vi svänger in på en gata, kör ner för en liten backe och parkerar framför köttaffären som är Åsas favorit. De säljer vackra sameknivar, krimskrams för turister och älg- och renkött. Och så ripa och tjäder förstås, och sik.

Roland Nutti hejar på Åsa, skär upp tunna skivor torkat renkött som vi får smaka på. ”Fiskar du något”, frågar han. ”Vi har ju ark. Nog kan du fiska där.” Åsa skiner upp. ”Men gud vad kul, det gör jag gärna.” Hon plockar ihop fryst renkött i stora påsar som hon ska ta med sig tillbaka till Mariefred, där hon bor med sina två tonårsbarn. Staden som hon beskriver som vacker med trevliga människor, men lite puttinuttig och alldeles för präglad av övre medelklass. ”Och jag saknar Kiruna med industri och allt.”

På planet tillbaka till Stockholm tittar Åsa ned i knäet. Jag frågar henne om det är svårt att lämna Kiruna.
– Ja! säger hon och drar ned koftärmarna över handryggen. Om det var möjligt skulle jag flytta tillbaka. Vet du vad, jag botar min hemlängtan med att skriva.

Åsa Larsson om …

… att se sin bok Solstorm bli film:
Jag tyckte om filmen. Bra att alla scener var inspelade i Kiruna. Men de hade ändrat mördare. Jag märkte det först tredje gången jag såg den. Jag hade varit så upptagen av att kolla vilka vänner och anhöriga som var med i filmen.

… att sluta mindre våldsamt:
Jag har lovat att försöka minska våldet i böckernas slutkapitel, men jag vet inte om jag kan hålla det, säger hon om den sjätte deckaren som hon skriver nu.
Jag gillar att ta ut svängarna. Det ska åkas skridsko på hela banan.

… farfar som tog OS-guld:
Han kallades Kiruna-Lasse, men hette egentligen Erik Larsson. En sträng man med stark tro. Jag hade ingen nära kontakt med honom. Men jag tycker mycket om att åka skidor.
Kiruna-Lasse lade skidorna på hyllan efter fem år i toppen. Han omvändes till laestadian och började predika.

”Utländska gäster blir förfärade av att man äter Rudolf”

Här är Åsa Larssons recept på en äkta Norrbottensmåltid:
”Att laga festmåltid med suovas (saltat och rökt renkött) är enkelt. Man skär den halvfryst i tunna skivor, halstrar snabbt i panna med riktigt smör. Till den äter man mandelpotatismos, jag har smör, mjölk och äggula i min mos och kryddar den bara med salt och peppar. På tallriken ligger lite lingon som mamma har plockat. De ger färg och lite syra. Och så får mina stackars gäster höra mitt naturlyriska pladder om mandelpotatis som växer i den tornedalska sandjorden och renen som sprungit på fjället. Utländska gäster blir förfärade av att man äter Rudolf, men faller snart till föga.”