En svettig vecka väntar opo

DA ANALYS Sex procent på tre år inklusive avsättning till delpension gör ingen glad. Mer än arbetsgivarna. De opartiska ordförandena har en svettig vecka framför sig om allt ska kunna lösas till nästa helg.

Så här hade de opartiska ordförandena tänkt att din lön skulle höjas de kommande åren. 1,8 procent första året. 1,8 procent andra året. Och sedan 1,9 procent under det tredje och sista avtalsåret.

Plus en halv procent till delpensionen som facken gärna kallar arbetstidsförkortningen. En etikett som arbetsgivarna värjer sig emot. ”Eftersom den inte medför någon ytterligare ledig tid”, som Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe brukar säga.

Historien upprepar sig.

Först en skiss med avtalsperiodens längd. Utan pengar, utan några förändringar i villkoren. Den skissen kom härom veckan.

Sedan en ”första hemställan”, ett första bud med pengar i. Det kom i torsdags och det är just det som facken sagt nej till och arbetsgivarna sagt ja till i dag.

Återstår slutbudet. Ett slutbud att anta eller förkasta i sin helhet. Det väntas komma om en vecka.

De opartiska ordförandena har en vecka framför sig som kräver mycket av fingertoppskänsla om alla bitar ska kunna hamna på plats. Det som arbetsgivarna sa ja till i dag är bara grundkonstruktionen. Deras ja förutsätter att fler bitar hamnar på rätt plats.

Bitarna får inte heta låglönesatsningar med krontalspåslag. Eller höjning av lägstlönerna. På Teknikavtalet, det största avtalsområdet, vill arbetsgivarna ha en längre arbetstidskorridor som ger dem fem timmar i veckan att flytta som de vill. Plus full disposivitet av löneavtalen, det vill säga möjligheten att lokalt kunna komma överens om sämre villkor än i kollektivavtalet.

Några av de bitarna måste på plats, enligt arbetsgivarna.

Samtidigt vet opo att LO-facken inom industrin inför resten av LO-förbunden lovat att stå upp för principen om löneökningar i kronor och ören och inte procent för de avtalsområden som tjänar under 25 000 i månaden. Plus höjningar av avtalens lägstalöner så att de inte tappar mark mot resten av kompisarna.

Opo har som sagt en riktigt svettig vecka framför sig att försöka sy ihop något som bägge parter kan acceptera. Alternativet är att återgå till diskussionerna om ett kort avtal.

Nivån måste upp rejält, säger facken. Dilemmat för facket är att opo sällan brukar plussa på särskilt mycket efter det första budet. Kanske någon tiondels procent här och där. Och det är knappast tillräckligt rejält tilltaget för att facken ska kunna gå till sina medlemmar och säga att det här fick vi ta.

Då måste opo skaka fram något annat som facken gillar och som får facken att gå med på ett långt avtal på tröskeln till en kommande högkonjunktur.

En gammal sanning är att stridsviljan bland fackens medlemmar är som störst när dåliga tider håller på att gå över i goda. Då infinner sig en känsla av att man kan ta igen det som man har förlorat.

Inför varje avtalsrörelse rustar facken sin konfliktorganisation. Opos slutbud fram mot nästa helg avgör om beredskapen i den konfliktorganisationen kommer att höjas några snäpp.

De opartiska ordförandena har onekligen en jobbig vecka framför sig.

Harald Gatu