”Huvudspåret är ett längre avtal”

Det pekar mot ett längre avtal inom industrin. Nyckeln ligger i frågan om delpension från 60 år. – Men vi är inte där än, många svåra frågor återstår att lösa, säger Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare.

Från och med i dag leder opo, de opartiska ordförandena, förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare inom industrin.

Den sista mars går avtalen ut. Trycket på industrins parter att dessförinnan skriva på ett avtal är ovanligt hårt i år. Industrin vill gärna vara först ut.

Och det kan bli ett normerande avtal som är flerårigt och där delpensionen finns med. Tidigare har facket krävt ett ettårigt avtal, men sagt att man kan tänka sig ett längre avtal, om man får igenom vissa krav.

Veli-Pekka Säikkälä är försiktigt hoppfull om delpensionen.

– Den frågan ligger i allas intresse att lösa. Våra äldre medlemmar kan trappa ner om de vill, samtidigt som företagen får möjlighet att ta in ungdomar. En lösning med bara vinnare.

En svår fråga att lösa handlar om hur stor del av löneutrymmet som ska avsättas till delpensionen.

– Det kommer att krävas flera avtalsrörelser till att bygga upp delpensionen. På sikt vore det bra att man avsätter cirka 3 procent till delpensionen. Det klarar vi inte i en avtalsrörelse.

En liknande lösning, livsarbetstidspremien, finns redan i andra branscher. Inom stålindustrin avsätts 4 procent från första arbetsdagen. I gruvbranschen 4,5 procent från det att man fyllt 25 år. Bägge avtalen har reglerat rätten att ge ner till deltid vid 60 års ålder.

– Det här påminner om när vi 1995 bestämde oss för att påbörja en förkortning av arbetstiden med tolv minuter. Det tyckte många var blygsamt när målet var 100 timmar. Idag är vi uppe i 74 timmar.

Redan idag kan man använda arbetstidsbanken för att trappa ned. Men ett avtal om delpension kommer att göra det attraktivare att trappa ner till ålderspensionen.

Med delpensionen hoppas Veli-Pekka Säikkälä att fler kommer att orka gå kvar på jobbet. I dag lämnar den genomsnittlige IF Metallmedlemmen sitt jobb vid 61 år.

Som delpensionär kan den äldre vara på plats och dela med sig av sina erfarenheter när företagen samtidigt ges möjlighet att ta in yngre.

– Det finns bara vinnare med ett sånt här system. En viktig reform.

– Man ska också komma ihåg att den som väljer att inte trappa av och ta upp delpension kommer att få en förstärkt ålderspension.

Veli-Pekka Säikkälä bedömer att det är ”fullt realistiskt” att nå en uppgörelse med arbetsgivarna om delpensionen. Men att många svåra knutar återstår. Inte minst hur rätten att ta ut delpension ska regleras.

– Det berör arbetsledningsrätten och sådana frågor brukar vara svårlösta.  Samtidigt vet våra motparter att just frågan om delpension är nyckeln till ett längre avtal.

Frågan är vad ni tvingas betala delpensionen med. I arbetstidsfrågor har facket fått kortare arbetstid mot att arbetsgivarna fått ökad flexibilitet. Inte räcker det väl för arbetsgivarna att få ett långt avtal för att gå med på delpension?

– Arbetsgivarna kräver ökad flexibilitet oavsett om det är ett långt eller kort avtal, det ska man vara medveten om. Genom delpensionen får de ökad flexibilitet genom att äldre trappar ner och yngre kan komma in.

Men det hjälper väl knappast när arbetsgivarna helst vill variera arbetstiderna vecka för vecka beroende på efterfrågan?

– Lokalt kan man redan komma överens om flexibla arbettider om så behövs. Så ser våra avtal ut. Arbetsgivarna kan få sin flexibilitet redan idag, vad de vill ha är en billigare flexibilitet.

Tittar man på förutsättningarna för förhandlingarna , t ex på teknikavtalet, så vill arbetsgivarna där ha en arbetstidskorridor på fem timmar i veckan att förfoga över. Måste ni inte möta dem där om ni ska få igenom pangar till delpension?  Blir det inte så att ni möts nånstans på halva vägen?

– Vi kommer inte att ställa upp på deras krav. Nu har Teknikarbetsgivarna backat från lördagsarbete. Men de vill fortfarande ha fem timmar i veckan som innebär att våra medlemmar missar övertidsersättningen för de timmarna. Det är oacceptabelt.

– Alltså, på över 90 procent av arbetsplatserna, där vi har avtal, så har arbetsgivare och klubb kommit överens om arbetstidens förläggning. Man har alltså hittat sina lösningar utifrån vårt avtal.

Vad innebär det att opo nu tar över och leder förhandlingarna?

– Vi har förhandlingar på sammanlagt sju avtalsområden. På senaste tiden har vi försökt lösa många frågor och vi har väl kommit olika långt på olika avtalsormåden. Nu förflyttar vi oss. Nu går vi in i en period där vi blir mer konkreta i lönefrågor. Huvudspåret nu är ett längre avtal där vi löser frågan om delpension.

Innebär det att ni ”rensat bordet” och bara har ett fåtal frågor kvar?

– Mer eller mindre. Det ser olika ut på olika avtalsområden. Sedan ska man komma ihåg att inget är klart förrän allt är klart.

Har ni kommit in i några egentliga förhandlingar när det gäller lönerna?

– Var sak har sin tid och vi börjar inte med det svåraste. Vi har lagt ett bud och våra motparter har lagt sina bud. Vi vet alla att avtalen löper ut sista mars och det finns ett tryck på oss att göra upp i tid.

Arbetsgivarna säger ju att just nu är det sämre tider än vid förra avtalsrörelsen, vilket inte minst har märkts i och med det senaste halvårets varselvåg i industrin. Därför måste löneökningarna den här gången bli betydligt lägre än förra gången. Ligger det inte något i det?

– För vår del ser vi att nedgången har bottnat. Nedgången har planat ut och vi kommer sakta igång igen. Allt tyder på det. Ingen tror på en snabb uppgång. Det är just därför som vi har ställt kravet på 2,8 procent på ett år.

Samtidigt finns det flera riskmoment i världsekonomin som kan kasta oss tillbaka i en ny kris. Ovissheten efter det italienska valet och den amerikanska kongressens oenighet om budgeten är två riskmoment som kan äventyra en eventuell uppgång.

– Och det är just därför vi behöver en långsiktig, stabil lönebildning och inga tvära kast. Det är inte så att vi ska ta ut jättemycket i goda tider eller sänka lönerna i kristider. Vi vill ha en jämn, förutsägbar löneutveckling.

– Våra företag har anpassat sig till den situation som råder, de går med vinst, de är solida och det finns utrymme för löneökningar.

Vi har knappt någon inflation idag. Då borde reallönerna klaras med ett ganska lågt avtal?

– Vi tar sikte på Riksbankens inflationsmål på 2 procent och förutsätter att Riksbanken gör sitt jobb.

Men inflationstakten ligger ju betydligt lägre.

– Och ibland högre. Vi kan inte formulera våra lönekrav utifrån den nivå på inflation som den råkar vara just för tillfället. Det blir ohållbart. I så fall skulle vi kräva högre löneökningar när inflationen är högre. Det gör vi inte. Vi vill ha en långsiktigt stabil lönebildning. Det får man inte om man bara sneglar på den aktuella inflationstakten.

Arbetsgivarna varnar också för att högst löneökningar för de lägst betalda kommer att prisa ut enklare jobb i Sverige.

– Alla är överens om att om vi tar ut för låga löneökningar så är det dåligt för samhällsekonomin. Då stannar efterfrågan. Vi är också överens om att för höga löneökningar är skadliga om de hotar företagens konkurrenskraft. Då prisar vi ut oss.

– För oss gäller det att hitta den rätta balansen mellan att hålla uppe efterfrågan och samtidigt ta hänsyn till konkurrenskraften.

– När vi tittar på de lägsta lönerna så är det inte så många som ligger på de nivåerna. Vi har ett avtal om yrkesintroduktion för ungdomar, där de ska utbildas och samtidigt få 75 procent av avtalets lägsta lön. Jag kan inte påstå att det varit någon rusning från företagens sida.

Vilket visar?

– Att det inte handlar om priset på arbetet. Det är inte det som är problemet. Vi har idag en hög arbetslöshet i Sverige samtidigt som många företag saknar utbildad arbetskraft. Det visar att vi har ett allvarligt matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det skulle kunna avhjälpas med en yrkesutbildning i bristyrkena, en utbildning på ett halvår eller uppåt ett år. Då skulle arbetslösheten minska.

I en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter häromdagen manar industrins arbetsgivare facken att ”Ge företagen fler verktyg i avtalen att klara en sämre konjunktur utan att säga upp och därmed säkra att vi kommer ut ur lågkonjunkturen med så många jobb kvar som möjligt.” Vill ni det?

–  Är det några som tagit initiativ i den riktningen så är det IF Metall. Det var vi som tog initiativet till förslaget om korttidsarbete. Där fick vi tjata på arbetsgivarna. Sedan har vi tillsammans gjort ett bra jobb gemensamt som nu ligger på regeringens bord.

– Det var vi, inte arbetsgivarna, som tog initiativ till avtalet om yrkesintroduktion för unga. Syftet är att ge ungdomen jobb och företagen komptent personal.

– Just det avtalet är stommen i Anders Borgs jobbpakt – som Svenskt Näringsliv inte ställer upp på.

Harald Gatu