Lägsta lönerna är avtalsrörelsens knäckfråga

DA ANALYSInte många går på dem. Inte många har dem en längre tid. Men de är avtalsrörelsens stora knäckfråga: avtalens lägsta löner.

Tiden går fort när man har roligt, brukar det heta.

Hur roligt de opartiska ordförandena har i dessa dagar kan man bara spekulera i.

Tiden rinner iväg för de avtalsområden som vill vara först och bestämma utrymmet för resten av arbetsmarknaden.

Avtalens lägsta löner borde ge de opartiska ordförandena huvudvärk.

Ett slutbud väntas till helgen. Där måste frågan om avtalens lägsta löner vara på plats. Ska de frysas? Höjas? Och höjas med hur mycket?

Opo har en tuff uppgift framför sig. Att sy ihop en godtagbar kompromiss av två ståndpunkter som befinner sig  längre ifrån varandra än på mycket länge.

Frågan är försedd med dynamit. Inte bara för att parterna den här gången står ovanligt långt ifrån varandra. Utan framför allt för att frågan är laddad med strategisk sprängkraft.

Att höja eller inte höja eller rent av sänka lägstalönerna får effekter för alla, för hela kollektivet.

Arbetsgivarna hävdar att höjda lägstalöner trycker upp lönenivån för hela kollektivet – och därmed ökar den totala lönekostnaden för företaget. Arbetsgivaren vill oftast också behålla den lönespridning som redan finns och som ger friheten att belöna nyckelpersoner.

De senaste åren har arbetsgivarna argumenterat för sänkta eller åtminstone frysta lägstalöner utifrån den höga ungdomsarbetslösheten.

Ju lägre ingångslöner desto mer arbete kommer att efterfrågas av företagen, resonerar arbetsgivarna.

Facket å sin sida vill inte att lägstalönerna ska sacka efter. Släpar de efter ökar lönespridningen och vinnare blir de som har marknadsvinden i ryggen och är hett efterfrågade.  

Facket talar om bra golv. Kollektivavtalet på riksnivå ska vara ett golv som garanterar alla en bra miniminivå. Vi ska inte ha några ”working poor” som i många andra länder, menar fackföreningsrörelsen.

Hur höga är avtalens lägsta lönerna egentligen? En lägsta lön  inom GS-fackets möbelavtal ligger på 19 643 kronor i månaden om man har två år i branschen. I möbelavtalet finns ett antal lägstalöner beroende på ålder, kvalifikationer och år i branschen.

Så ser det ut på många avtalsområden.

På Teknikavtalet finns två lägstalöner.

En lägstalön för dem som fyllt 18 år: 17 517 kronor. Bland drygt hundratusen arbetare är det bara 315 personer som jobbar på den lönen.

Den andra lägstalönen i teknikavtalet är till för den som utför ”särskilt kvalificerade arbeten”: 19 349 kronor. Två procent av IF Metallarna i verkstadsindustrin har den lönen.

Ytterst få personer har alltså avtalets lägsta lön. Och man har bara den lägstalönen under en kort period.

Just därför är det väl ingen mening med att höja dem, brukade arbetsgivarna förr argumentera när de avvisade fackens krav på höjda lägstalöner.

Idag vill arbetsgivarna om inte sänka så i alla fall frysa lägstalönerna. Då blir det lättare för unga att få jobb, argumenterar de och motiverar utifrån den höga ungdomsarbetslösheten.

De kan luta sig mot forskning som påvisar just detta. Men det finns minst lika mycket forskning som påvisar motsatsen.

I dagarna kom rapporten ”Hög lägstalön lönar sig”, skriven av Agneta Berge, utredare på Handelsanställdas förbund.

Hon tillbakavisar påståendet att höjda lägstalöner skulle spä på arbetslösheten. Tvärtom, länder med hög lägstalön har lägre arbetslöshet – såväl bland ungdomar som för hela arbetskraften. Länder med hög lägstalön har också fler i arbete – sysselsättningsgraden är högre både för ungdomar som för hela arbetskraften. Allt enligt Agneta Berge.

En facklig rapport lär knappast de opartiska ordförandena luta sig emot när de försöker hitta den godtagbara kompromissen om lägstalönerna.

Frågan blir inte mindre komplicerad av en annan orsak.

Höjningen av avtalens lägsta löner hänger dessutom ihop med en annan närbesläktad fråga som är en minst lika explosiv: att ge avtalsområden med en snittlön under 25 000 kr höjning i kronor och ören, inte procent.

Ett inslag som vidgar avståndet mellan parterna ytterligare. Vilket gör att frågan är mer svårlöst än på mycket länge.

Lägstalöner och låglönesatsningar har haft olika dignitet från och till i olika avtalsrörelser.

Frågan om de låga lönerna gjorde något av en comeback i 2007 avtalsrörelse. Facket tog tag i en fråga som kanske inte hade glömts bort, men som inte hade haft samma fokus på sig som tidigare.

Det fanns många skäl till denna comeback. Ett skäl var diskussionen om jämställdhetspotter inom LO.

Ett annat skäl var att avståndet mellan de lägsta lönerna och genomsnittsförtjänsten med åren hade vuxit.

Gapet hade vidgats just därför att avtalen länge höjt de lägsta lönerna med samma procentsats som de utgående lönerna.

Men det är skillnad på en procent och en procent. I alla fall om man tjänar olika mycket. En procent av en låg lön är mindre i kronor och ören än en procents höjning av en högre lön.

Så fungerade det. Därför växte gapet. Och gapet började växa 1993.

Det var just i 1993 års avtalsrörelse som modellen lika mycket i procent till alla introducerades i det årets frammedlade verkstadsavtal, det nuvarande teknikavtalet.

Detta avtal skrevs i ett iskallt klimat med massarbetslöshet, företagskonkurser, nedläggningar och arbetsgivare som för första gången på decennier ville stöpa om hela kollektivavtalet.

Från och med det året började lägstalönerna att höjas i procent och med samma procentsats som de utgående lönerna. Effekten blev att de lägsta lönerna tappade i värde i förhållande till den genomsnittliga förtjänsten.

På sikt en riskabel utveckling för facket.

Med den modellen gick facket baklänges in i framtiden. Men med start 2007 har facken försökt att se till att lägstalönerna inte tappar i värde. Förlorad mark ska återtas.

Det fanns en tid när trenden gick åt ett annat håll, att lägstalönerna närmade sig genomsnittslönen.

1970- och 80-talen var en annan tid.  

Då, på den tiden, knaprade lägstalönerna inom verkstadsindustrin in på avståndet till snittlönen. Detta genom en metod som räknade om procent till kronor.

Så här fungerade det:

Ett nytt avtal uttryckte lönehöjningen i procent. Så räknade man ut vad den procenthöjningen gav i kronor och ören för den genomsnittliga lönen på avtalsområdet. Det krontalet blev just den summa som lägstalönen höjdes med.

På det viset höjdes de lägsta lönerna procentuellt mer än de utgående lönerna. Ingen släpade efter. Och trots att de som hade marknadsvindarna i ryggen kunde löneglida så påverkades inte lönerelationerna inom kollektivet. De lägst avlönade hade ju fått mest.

Varför var det så viktigt för dåvarande Metall att slåss för de lägsta lönerna i avtalet? Det fanns ett skäl och det hade med den lokala förhandlingsstyrkan att göra.  Uttryckt i ackordsparagrafen i gamla verkstadsavtalet.

Den sa att om man inte lokalt kunde komma överens om lönerna skulle rakt ackord tillämpas där det var möjligt. Då var den lägsta lönen i avtalet detsamma som den garanterade förtjänsten.

Alltså: om klubben inte kunde komma överens med arbetsgivaren och rakt ackord tillämpades – då måste man ha en garanti som ger tillräckligt mycket pengar.

Ackordsparagrafen finns kvar i nya teknikavtalet, som bilaga.

Det fanns ännu ett skäl – och det skälet har sin aktualitet än idag. Om lägstalönerna släpar efter då måste en fackklubb ödsla dyrbara pottpengar på att få upp de lägst avlönade. Att höja lägstalönerna i det centrala avtalet är därför ett intresse för hela kollektivet, enligt den fackliga tanken.

Frågan är hur de opartiska ordförandena ska få in höjda lägstalöner i ett avtal som arbetsgivarna ska kunna acceptera. I så fall, vad kräver arbetsgivarna i utbyte?

Se Handels rapport om lägstalönerna här.

Harald Gatu