Stum sten ger levande tryck

ReportageI Vikmanshyttan finns landets enda industriella stentryckeri. Allt började med att en yngling tappade ett kvitto nånstans i södra Tyskland.

Det står en tryckpress i den gamla Konsumbutiken i Vikmanshyttan. En tysktillverkad Snällpress lika gammal som Eiffeltornet.

Pressen stod, liksom Eiffeltornet, färdig till världsutställningen i Paris 1889.

På den tiden dominerade stentryckerierna.  Att trycka på sten hade fått sitt genombrott cirka hundra år tidigare.

Södra Tyskland på 1770-talet. Den unge tonsättaren  Alois Senefelder sökte hitta ett billigt sätt att trycka sina noter.

Att gravera i kopparplåt var både dyrt och omständligt. Att gravera i trä var visserligen billigare, men ännu mer invecklat än kopparplåten.

En dag var denne Senefelder på väg hem från tvätteriet där han hade hämtat tvätt. Han hade betalat, fått ett handskrivet kvitto och sedan gett  sig iväg med tvätten under armen.  Han tog vägen över några kalkstenshällar.

Just där tappade han kvittot.

Kvittot hamnade med texten nedåt. Senefelder upptäckte att texten – skriven med fet krita – tagits upp av kalkstenen. Och ännu märkligare: texten satt kvar nästa gång han gick förbi.

Senefelder insåg att den feta färgen också skulle kunna vandra den omvända vägen – från sten till papper.

Så sägs det att Der Chemische Druck – det kemiska trycket – föddes..

Principen var enkel. Fett och vatten vill inte beblandas. Om man ritar med fet krita på en kalksten och sedan rollar färg över stenen så lägger sig färgen bara där kritan gått in.

Stentrycket kom att dominera ända tills plåten tog över runt förra sekelskiftet. Då förpassades stenpressarna till tryckteknikens sophög, eller på sin höjd, andrahandsmarknad.

Helsingborg 1945. I ett av tullens alla hamnmagasin stod den tysktillverkade Snällpressen som en gång stått färdig lagom till världsutställningen i Paris 1889.

Några år innan krigsutbrottet hade ett svenskt tryckeri kommit över just den här pressen billigt – men aldrig hämtat ut den. Tullen tröttnade på att den tog plats i magasinet nu när världshandeln kom i gång igen efter andra världskrigets slut.

Pressen auktionerades bort via annons.

Annonsen lästes bland annat av Rolf Jansson i Stockholm.  Jansson, en övertryckare på Gellerstedts, funderade på att starta eget. En omvittnat kunnig yrkesman, dessutom mycket konstintresserad.

Han lade ett bud på pressen och fick den. Den anrika pjäsen hämtades i Helsingborg sattes upp i Skurusund utanför Stockholm, i en nedlagd Konsumbutik som Jansson köpt in.

Vikmanshyttan på 1970-talet. Fortfarande ett levande brukssamhälle med stålverket i centrum. Men den gamla Konsumbutiken hade slagit igen.

I Stockholm satt Rolf Jansson och läste annonsen om den gamla Konsumbutiken i Vikmanshyttan som var till salu.

Han slog till direkt.

Det var inte bara det att Vikmanshyttan skänkte det efterlängtade lugn han sökte. Butikens stora fönster gav det dagsljus som verksamheten krävde.

Den gamla pressen fick göra ännu en resa och hamnade till slut på den plats där butikens kassor stått.

Där står den än i dag.

Jansson tog med sig sina konstnärskontakter från Stockholm och satte i gång. Men han behövde personal, lärlingar som stegvis kunde förkovra sig i stentryckandets konst.

Inne i Hedemora, halvannan mil från Vikmanshyttan, hade den arbetssökande tonåringen Mats Westman anmält sig till Arbetsförmedlingen.

En dag ringde det från Vikmanshyttan. Mats trodde först att det var bruket som behövde personal. Några dagar senare steg han in som lärling i den före detta Konsumbutiken, numera stentryckeriet.

Två år senare anslöt lillbrorsan Per-Olof.
De är kvar än idag.

Vikmanshyttan 2013. Några konstnärer befinner sig på plats i tryckeriet.  Inför en utställning på Avesta Art samlas de på stentryckeriet under en vecka för att jobba tillsammans. En av dem, Jordi Arkö, berättar hur annorlunda det är att arbeta med krita eller pensel mot en kalksten i stället för ett papper.

– Det är stumt och skönt. Stenen svarar bra mot kritan. Men halva jobbet kommer sedan under själva tryckningen. Då händer nya saker.

När konstnären är färdig med stenen läggs den i pressen och det är där som Mats och Per-Olof tar vid. Ett hantverk, ett precisionsarbete utfört med den erfarenhet som bröderna tillägnat sig under snart fyra decennier.

– Ett fantastiskt roligt arbete, säger Mats Westman.

Svårt?

– Oj vad ska jag säga så att jag inte skrämmer alla konstnärer? Det är en komplicerad process, helt klart. Men det är inte svårt för konstnären som får hjälp av oss, vi vägleder konstnären.

Du kom själv hit som lärling under Rolf Jansson 1975, hur var det?

– Jag visste ju ingenting om tryckning när jag kom hit, jag var ju bara en lärling. Det är tio års lärlingstid på stentryck och både jag och PO lärde oss så långt vi hann (Rolf Jansson avled 1980/reds anm).  Resten fick vi lära oss själva.

Hur ser man att ett konstverk är stentryckt?

– Ett tränat öga ser det med hjälp av lupp eller förstoringsglas.  Det finns ett mer levande raster i stentryck jämfört med plåttryck. Det är inte samma avstånd mellan kornen.

Flera hundra konstnärer har passerat tryckeriet och ni har också en egen utställningslokal uppepå tryckeriet. Hur har din egen syn på konst påverkats av ditt jobb?

– Den har förändrats genom åren, det måste jag säga. I början var det lättast att ta till sig bilder som man såg vad de föreställde. Men efter ett tag började jag dras till bilder som lämnar mer åt fantasin, nonfigurativ konst.

Den tredje mannen på tryckeriet, Kenneth Stenholm inskjuter:

– Jag brukar säga till våra kunder att när ni köpt en tavla ska ni inte hänga upp den på en gång.  Köp en flaska fint vin och klä upp er. Sedan kan ni hänga upp den.

– Det ska vara högtidligt av den enkla anledningen att den här tavlan ska ni leva med resten av livet.

Kenneth är Vikmanshyttegrabb och uppväxt mittemot den gamla Konsumbutiken. Han har sannerligen gått den långa vägen. Redan som åttaåring anlitades han av Rolf Jansson som springpojke på tryckeriet. Nu har han hand om marknadskontakterna och reser runt och talar om stentryckeriet.

Det enda industriella tryckeriet för originallitografi i hela norra Europa, tillägger han.

Att se Mats och PO bistå konstnärerna med tryckningen är som att beskåda ett litet skådespel, en uppvisning av ett unikt hantverk.

När en tryckning är klar slipas stenen ner ungefär en halv millimeter så att den är ren inför nästa tryckning.  Stenen, en bayersk kalksten, är den som bäst passar tryckkonsten. Jämn och fin och utan fossiler.

Stentryckeriet har ett ansenligt lager av stenar att ta av.

Lagret räcker för tre tryckargenerationer framöver, lugnar Mats  Westman.  Och då kan tryckeriet ändå gå för fullt.

Framtiden tycks vara tryggad för gårdagens till synes odödliga tryckkonst.

Harald Gatu