Anställda får inte prata med journalister under arbetstid: ”Tystnadskultur”
Personal hindras från kommunikation med reportrar Kommunikationschefen: ”Absolut inte”
När Jan försvann
Publicerad 2022-08-11, 10:03 Uppdaterad 2024-01-18, 16:56
TIDIG DEMENS Mitt i livet började pappersarbetaren och trebarnspappan Jan Krook plötsligt tappa omdömet och försvinna allt längre in i dimman. Men en guldklocka hägrade – och tack vare arbetskamraternas stöd fick han den.
Vid ett köksbord utanför Sölvesborg sitter Christina Krook och bläddrar i några fotoalbum fulla med minnen från förr. Vänner, släktingar, platser. Hennes tre barn som växer upp. Och så Jan, ungdomskärleken och livskamraten, barnens far.
Han som hon första gången träffade under en skogspromenad här i närheten. Hon i sällskap med två rottweiler, han med två terrier. Året var 1988, bägge runt tjugofem, och kort därpå hade hon flyttat hem till honom – till huset ute på Listerlandet som hon bor i än i dag.
Vad var det hon föll för?
– Hans sätt att vara. Jan var rätt så snackig, tyckte om att berätta, och jag gillade att lyssna på honom. Dessutom var han väldigt naturintresserad och driven, tyckte om att planera och göra saker. Som att fixa på huset, jaga, allt möjligt.
– Och glad. Hans humör var alltid så jämnt, brusade aldrig upp.
Då, 1988, hade Jan också börjat arbeta på Stora Ensos pappersbruk i Nymölla, en kvarts bilfärd härifrån. Ett jobb som han trivdes riktigt bra med, berättar Christina i samma stund som hennes blick fastnar på en bild som togs på honom tjugofem år senare – leendes och med en liten ask som han visar upp för kameran.
– Titta … Här hade han precis fått sin guldklocka. Tänk så glad han var när han skulle få den. ”Klocka! Tjugofem år! Vart på Nymölla i tjugofem år!” Så sa han ofta, minns jag. ”Klocka …”
– Men jag ser ju också på hans blick hur tom den är, hur sjuk han var.
Ja, året innan han fick klockan, i oktober 2012, vid blott 51 års ålder och efter flera medicinska utredningar, hade Jan diagnosticerats för pannlobsdemens. En obotlig sjukdom där hjärnan sakta förtvinar och som kan drabba även yngre.
Beskedet fick de, hela familjen, i ett rum på minnesenheten på Karlskrona sjukhus. Läkaren förklarade, familjens värld kraschade.
– Jag började gråta, men Jan verkade inte fatta någonting. Då sa läkaren: ”Ser du att Christina är ledsen?” ”Ja.” ”Varför tror du att hon är ledsen?” ”Vet väl inte jag.”
– Han förstod inte, kopplade inte ihop det. Han sa bara ”Jag är inte sjuk, jag äter inga mediciner!”
Fast Christina förstod, barnen förstod. Insåg allvaret. Hade hört, hade läst. Visste att pannloben, som utgör den främre delen av storhjärnan, är en förutsättning för att resten av en människas knopp och kropp över huvud taget ska kunna fungera.
Ungefär som ett kugghjul för en äldre klocka. Eller en dirigent för en större symfoniorkester. Minsta lilla misstag som dirigenten gör med pinnen kan ju få en slagverkare att slå i otakt, och det märker medmusikanterna. Flera misstag och ett kakofoniskt kaos bryter ut, och det märker hela publiken.
En liknande roll fyller pannloben. Men till skillnad från en dirigent som haft en sämre dag på jobbet, har en demensangripen pannlob inte den minsta chans att återhämta sig och göra comeback. Tvärtom, steg för steg blir den demente bara sämre, tappar takten, omdömet, humöret, och först att märka det är förstås de som står den sjuke närmast. Familj, vänner, arbetskamrater.
Exakt när Christina började ana att det var något som inte stod helt rätt till med Jan, det minns hon inte. Kanske ett par år innan han fick diagnosen. När han sakta började få en annan ton i rösten, prata allt mindre, dra sig undan allt mer, visa allt mindre kärlek.
Christina kontaktade vården och sedan avlöste sjukhusbesöken varandra.
– Oftast fick jag lura iväg honom till sjukhuset. Men ibland missade vi besöken, för så fort det kom något brev från Region Blekinge så eldade han upp det i kaminen här hemma. Han förstod väl att det berörde honom.
Hon bläddrar fram till en bild på en strand i Filippinerna som togs halvåret innan diagnosen blev fastställd. Med hela familjen leendes och samlad på barfotavarm sand mellan två palmer. En sista stor solresa innan alla barnen skulle flyga ut.
Men bilden säger långtifrån allt.
– Här var vändpunkten. Här blev Jan helt gränslös. Avbröt folk, pratade osammanhängande om saker som ingen annan förstod, och när han hade sagt sitt så stack han iväg bara. Här insåg jag att det var något riktigt allvarligt med honom.
Under tiden jobbade Jan på som vanligt, på Stora Enso i Nymölla. Som operatör vid rullpack 6, en maskin som emballerar stora färdiga pappersrullar i parti och minut och som i slutändan blir kuvert av olika slag.
Om sitt hälsotillstånd nämnde Jan ingenting, vare sig till arbetskamrater eller ledning. Men folk måste ju ha undrat, frågar jag Michael Strid. Han var Jans närmaste chef i alla år och är den enda som i dag jobbar kvar i Jans gamla arbetslag.
– Jo, snacket gick ju och visst frågade de mig, svarar han när vi träffas i brukets matrestaurang en eftermiddag.
– Men arbetskamraterna var fina, jävligt förstående. Samtidigt som jag sa som det var till dem – att det var något som inte stod helt rätt till med Jan, men att han ju fortfarande var en människa som skulle behandlas som alla andra.
Michael hade nära kontakt med Christina och barnen under Jans sjukdomstid, och blev också något av en assistent åt honom. Hjälpte honom med än det ena än det andra. Både på jobbet och privat. Men så hade de ju också jobbat ihop i många år. Mikael som chef förvisso, men ändå.
– Jan var en genuin arbetare. Pålitlig. Lojal. Ja, han levererade alltid och man behövde aldrig ligga på honom. Han var väldigt enkel att ha att göra med.
Plikttrogen?
– Mycket. Och omtänksam, mån om alla. Det fanns liksom inget ont i honom … Nä, jag har bara gott att säga om honom.
Men så blev Jan sjuk. I början höjde ingen på ögonbrynen men efterhand blev han mer och mer bortkommen och förvirrad för varje skift. Glömde saker. Upprepade vad han nyss hade sagt. Om och om igen.
– ”I dag har jag stoppat upp ett rådjur”, kunde han säga. ”Kul”, sa jag, ”blev det bra?” ”Ja, i dag har jag stoppat upp ett rådjur …” Sex sju gånger kunde han säga så.
– Och efter den där resan till Filippinerna blev det mer eller mindre ohållbart. Inte en dag gick utan att han hade glömt sina koder och lösenord – till fabriksdatasystemet, till lönedatasystemet, till alla våra system.
– Förvandlingen var fruktansvärd.
Michael försökte, föreslog att han skulle uppsöka en läkare för att få saken utredd, men förgäves. Jan vägrade, och från företagshälsovården fick han heller inget direkt gehör.
– Jan skulle ju egentligen inte ha jobbat kvar inom industrin i det skick som han var. Men han jobbade ganska mycket på egen hand, och de arbetsmoment han hade var så inarbetade i honom att allt gick som på reflex.
Själv valde Michael att blunda, väl medveten om att han begick ett och annat arbetsmiljöbrott den sista tiden som Jan arbetade kvar på bruket. Men varför i all världen valde han att göra så?
– Bara för att Jan skulle få sin guldklocka. Du vet, det var det enda han pratade om på slutet, den där klockan. Och jag valde att göra så för hans, min egen och hans familjs skull. Så han skulle få den värdiga avslutning som jag tyckte att han förtjänade. Och det ångrar jag fortfarande inte. Ibland är det bättre att gå efter hjärtat än efter regelboken.
För att få Jan att känna sig som en i mängden hittade Michael på en liten frågelek som arbetslaget en kort stund ägnade sig åt inför varje skift. En lek som gick ut på att deltagarna i tur och ordning skulle ange namnet på en svensk uggla tills det inte fanns fler att nämna. Kattuggla, fjälluggla, hornuggla …
Det här var djur- och naturkunnige Jans gebit, han spikade alla. Alltid.
– Så gjorde vi varje dag under säkert tre månader. Och det gav Jan något, något som han till skillnad från allt annat inte var helt vilsen i. Då glimmade han till.
Michael följde med och assisterade Jan när han till slut skulle få sin guldklocka, under en större tillställning med trerätters på en finare hotellanläggning, ganska exakt ett år efter att han hade fått sin diagnos. Klädd i kavaj och slips för ovanlighetens skull, och i sällskap med ett nittiotal andra välklädda och förväntansfulla guldklockjubilarer från Stora Enso.
– Då var han riktigt illa däran. Kunde inte sitta still på sin stol i mer än tre minuter. Max. Inte heller hade han förmågan att gå fram och tacka när det var dags …
Men han fick sin guldklocka?
– Ja …
Han tystnar ett par sekunder, tittar ut genom närmaste fönster, på brukets väldiga byggnader som upptar all utsikt, och sedan fortsätter han:
– En guldklocka är kanske inget man strävar efter i dag. Men Jan var av den gamla stammen. För honom var det ett bevis på att han hade skött sig prickfritt i tjugofem år.
– Jag vet inte hur det var i Jans fall, men de som får guldklocka har ju ofta ett par stycken sedan tidigare liggandes i en låda, sin far och sin farfars. Och däri ligger mycket av energin, djupet i det här, tror jag.
Att det är viktigt för den egna självbilden?
– Japp. ”Nu har jag gjort rätt för mig. Jag höll ut.”
Michael Strids tankar om guldklockans inre glans delas av arbetslivsforskaren och historikern Christer Thörnqvist. Någon egentlig forskning på området finns inte och några litteraturtips kan han inte ge mig. Men visst har guldklockan ett starkt symbolvärde, säger han. Hade åtminstone. Speciellt under de första decennierna efter andra världskriget, under tillväxtboomen, då svensk ekonomi blomstrade, när industriägarna hade svårt att locka inhemsk arbetskraft men samtidigt levererade och investerade och höjde löner som aldrig förr. Det var då den kom på bred front, belöningen, grädden på moset för de som i många år hade stannat kvar vid sin maskin – guldklockan.
Jan påminde alltså ofta om klockan som han snart skulle få, både hemma och på jobbet. Men till sin nära vän och jaktkamrat Nils-Olof Jönsson sa han inte ett ord om den saken. Aldrig. Inte ens när Nils-Olof hade haft inbrott i huset och blivit bestulen på just en sådan, en guldklocka som han ärvt
efter sin farfar.
– Nä, vi var rätt enkelspåriga, Jan och jag, säger han och ler med hela ansiktet när vi träffas en stund på hans gård.
– Men vi pratade mycket. Och mest om fåglar, djur, ja allt som har med naturen att göra. Det gillade han. När han ringde så var det bara att ta fram stolen … Jo, jag saknar honom mycket. Världens snällaste människa. Hjälpsam, glad. Man kunde alltid lita på honom.
Oräkneliga gånger var de ute och jagade tillsammans, berättar han. Vanligen med siktena inställda på dovhjort och vildsvin.
– Han hade en otrolig förmåga att ställa sig precis där djuren kom … Men en gång när vi skulle ut gick han plötsligt åt motsatt håll åt dit vi skulle, det hade han aldrig gjort förut. ”Vart ska du då?” frågade jag. ”Visst, ja” sa han …
– Då förstod jag att det var något som var fel.
Vid köksbordet hemma hos Christina igen. På golvet intill ligger tioåriga hunden Estie och betraktar matte när hon ögnar igenom fotoalbum som hon inte bläddrat i på många år.
– Estie kom hit som valp mitt i sommaren 2012, och det var ju då som Jans personlighet började dra iväg ordentligt. Drog ut kontakter utan anledning, stängde av vattnet för mig när jag skalade potatis och … ja, liksom hela tiden stängde av saker och passade på oss.
Om Jans sjukdom pratade de aldrig. Knappast om något annat heller för den delen.
– Nej, det var bara här och nu som gällde. Sa han något, svarade jag, men annars var det helt meningslöst. Men han ville aldrig vara själv, och om han var det så ringde han konstant. Ibland hundra gånger på en dag.
– Rastlös var han också, orolig, sov knappt. Cyklade mycket. Körde iväg med bilen ibland fast hans körkort hade dragits in. Det spelade ingen roll var jag gömde nyckeln, han hittade den ändå.
Christina suckar och säger att hon har svårt att komma ihåg allt som hände och när det hände, och jag säger att jag tror att jag förstår henne eftersom min mor drabbades av samma sjukdom som Jan. Att också hon förvandlades till en främling. Att hon vägrade vård samtidigt som hon sakta kom att tappa allt sinne för vad hygien, städning och normalt beteende heter. Hur hon en dag snattade på Coop, en annan dag slog mig, en tredje dag frossade i Bregott – saker som hon aldrig skulle ha kommit på tanken att göra förut.
Christina nickar, ler igenkännande medan hon bläddrar vidare i ett album.
– Ja, Jan han frossade i rödbetssallad! Åt hur mycket som helst. Och så hängde han upp så många talgbollar härute i trädgården att det nästan såg ut som en julmarknad. Och så fick han mani på att samla pantburkar, och gud nåde mig om jag inte stannade bilen om han såg en burk i diket …
Hon stannar till vid en bild igen.
– Titta … Här hade vi stor fest hemma med alla våra vänner. Sommaren 2013, minns jag. Här fick jag försvinna, ha riktigt kul för en gångs skull. För de andra timmarna med Jan var … djävulska.
Sjukdomen eskalerade. Jans omdöme försämrades allt mer, hans tal likaså, och med tiden blev han mer och mer aggressiv. Våldsam dessutom. På julafton, halvtimmen innan Kalle Anka och halvåret efter den där sommarfesten, blev han till exempel så rasande arg över att tv:n stod på att han plötsligt tog strypgrepp på en av sönerna.
– Hårt, ansiktet vitnade på honom …
Till slut gick det inte längre. Motvilligt fick Jan först flytta till ett särskilt boende med låsta dörrar i Höör. Men därifrån rymde han flera gånger samt hotade och slog personalen så ofta att polis till sist tillkallades och körde honom till rättspsyk i Malmö, där han bältades.
Därefter gick det snabbt utför. Efter att ha suttit inlåst i ett rum på psykintensiven i Karlskrona i nästan ett år, flyttades Jan till ett boende i Sölvesborg där han blev svagare och svagare för varje vecka som gick.
En förmiddag i oktober 2016, nästan på dagen fyra år efter han hade fått diagnosen, tog Jan sitt sista andetag – omgiven av Christina och hela familjen.
– Jag låg bredvid honom i sängen natten innan han dog. Det sägs att hörseln är det sista som lämnar en, så jag viskade till honom: ”Jag är här, Jan, du kan vara lugn …” Kanske han hörde mig, jag vet inte.
Hon skjuter albumen åt sidan. Säger att det känns svårt, att hon blir så mentalt trött av att tänka tillbaka på den tid som var.
– Men samtidigt tycker jag om att prata om Jan för han var verkligen en fin person och han finns med mig för alltid. Men nu har jag träffat en ny kärlek, och nu är det nuet som gäller för mig. Jag har gått vidare.
Men klockan då? frågar jag. Den som Jan så ofta pratade om och som han ju också fick till slut. Var är den? Kan hon visa den?
Christina skrattar till.
– Äh, klockor var aldrig särskilt viktigt för Jan! Dem han hade skulle bara vara enkla och billiga, såna som är praktiska att ha när man är ute i skogen.
– Nä, den klockan bytte han in mot en grövre halskedja i stället. I guld, arton karat. Det var det han ville ha hela tiden, även innan han blev sjuk, och det fick han!
