Vad får ett välfärds­samhälle kosta?

Regeringen har nu återigen flaggat för ett nytt jobbskatteavdrag. Det ämnet kan förvisso fylla en egen krönika men jag tänkte reflektera lite över vad som har hänt i konungariket Sverige. I medborgarnas kollektiva medvetande.

Låt oss leta i minnet efter valrörelsen 2002. Det var Josefssons valstugereportage som var snackisen inför valet. Borgarna förlorade och Moderaterna, under Bo Lundgrens befäl, gjorde ett katastrofval.

I efteranalysen var man rörande överens om att Moderaterna aldrig kunde vinna ett val på att lova stora skattesänkningar. Svenska folket månar om den generella välfärden. Resten är historia. Lundgren fick gå. Reinfeldt, Borg och Schlingmann formade de nya Moderaterna och 2006 hamnade högeralliansen i regeringsställning.

Sedan dess har Moderaterna lyckats sänka skatterna mer än vad Bo Lundgren någonsin kunde drömma om 2002. Det är en politisk omvälvning som saknar motstycke. Ett skickligt politiskt hantverk.

Skattesänkningarna har dock inte gått obemärkt förbi. Sedan 2006 har vi bevittnat hur sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen vittrat sönder. Vård, skola och omsorg har förvandlats till en nyliberal experimentverkstad. Våra barns framtid är i händerna på riskkapitalister och den generation som gav sitt liv åt att bygga landet får nu sina blöjor vägda på ett privat äldreboende.

Ingen kan påstå att detta har pågått i det tysta. Däremot har debatten varit väldigt enkelspårig. När det gäller välfärdsfrågor har det lagts mycket krut på hur vi organiserar välfärdsarbetet. Privat eller offentligt.

Färre har hört de desperata röster som kommer från dem som arbetar i välfärdssektorn. Den skriande bristen på resurser. Den alldeles omedelbara konsekvensen av att mer än 100 miljarder försvunnit från det offentliga. Jag vill inte negligera driftsdebatten men någonstans måste vi börja diskutera grundfrågan.

Vad får ett välfärdssamhälle kosta? Det är en fråga som borde vara högt på dagordningen i kommande valrörelse. Inte minst för att jag tror det är många medborgare i Sverige som funderar på det.

Finns det då någon seriös motkraft? Social-demokraternas strategi präglas av en outgrundlig räddhågsenhet. Varje jobbskatteavdrag har mötts av kritik på förhand men har accepterats retroaktivt. När Reinfeldt nu flaggar för ett femte jobbskatteavdrag fortsätter (S) med mer av samma räddhågsenhet. Vi är emot att det införs men om vi vinner valet tar vi inte bort det.

Själv behöver jag nog lite argumentations-träning om jag ska ut i valrörelsen med det budskapet, men jag är ingen partistrateg. Det är möjligt att det går att vinna ett val med den taktiken. Men det går inte att vinna väljarnas förtroende  långsiktigt.

Socialdemokraternas utmaning är i dag en spegelbild av vad Lundgren brottades med 2002. Går det att vinna ett val på att lova skattehöjningar?

Jag tror att det är möjligt, framför allt nödvändigt. Men det krävs mod och det vet jag att Stefan Löfven har. Det är hög tid att ta fighten för ett välfärdssamhälle värt namnet.

Per-Olof Sjöö