Industriarbetarnas tidning

”Du måste passa på att leva”

13 februari, 2014

Skrivet av

ReportageI Fagersta finns en lagerarbetare, Jimmy Koivisto. En man med gitarr, egna låtar och en vilja att säga något. ”Man får inte bli en bitterkuk som bara gnäller.”

Spelar in egen musik

  • Namn: Jimmy Koivisto, 31 år.
  • Arbete: Lagerarbetare på Atlas Copco Secoroc i Fagersta.
  • Familj: Pia och dottern Vega,  2 år.
  • Intresse: Musik. Gör egna låtar som finns på www.soundcloud.com/jimmyjazzgossen. Spelar också i banden Cleanstream Company och Röda Liljan.

Greenwich Village

  • En stadsdel i New York, förr ansågs ”the Village” som de bohemiska kvarteren där framförallt musiker bodde. Blomstringsperioden var i början på 1960-talet då många folksångare samlades här: Bob Dylan, Phil Ochs, Dave Van Ronk, Joan Baez, Judy Collins, Tim Buckley, Tom Paxton med flera.

Bröderna Joel & Ethan Coen

  • Har regisserat och skrivit manus till flera uppmärksammade filmer: Barton Fink, Fargo, O Brother, Where art Thou? och No Country for Old Men.
  • Deras nya film Inside Llewyn Davis handlar om musiklivet i Greenwich Village i början av 1960-talet och har svensk premiär nu i februari. Filmen belönades med juryns stora pris vid Cannes-festivalen förra året.

Lyssna! Vi har plockat fram de 25 bästa låtarna från Greewich Villages guldår.

DA Greenwich Village-listan

Första gången vi stötte ihop med denne Jimmy Koivisto var på en facklig träff nyligen, en sån där sammankomst där medlemmar i facket strålar samman och diskuterar vad man tycker om lönen, jobbet, politiken och samhället.

Där var folk från gjuterier och valsverk och verkstäder och det var full fart på diskussionerna och Jimmy var inte den som höll tyst. Om det nämndes en summa i diskussionen kunde Jimmy skjuta in kommentaren: ”Många gitarrer, det där.”

I en paus när vi stod ute och drog i oss frisk luft, undrade vi: varför räkna pengar i antal gitarrer?

– Jag vet vad en gitarr kostar, svarade han.
– Jag spelar själv och gör egna visor.

Den som säger visor brukar mena Cornelis och Taube.
Jimmy Koivisto sa: Dave Van Ronk.

Nu kommer en ny film upp på biograferna, Inside Llewyn Davis regisserad av brödraduon Joel och Ethan Coen och med Oscar Isaaac och Justin Timberlake i rollistan.

Filmen handlar om musiklivet i bohemkvarteret Greenwich Village i början av 1960-talet och baseras på just denne Dave Van Ronks liv.

Vem var han?

En av Van Ronks lärljungar, Bob Dylan, tecknar bilden av honom i sin memoarbok:  ”Jag hade hört Van Ronk på skiva i Mellanvästern och tyckte han var suverän. Jag kopierade några av hans låtar fras för fras. Han var passionerad och intensiv, sjöng som en legosoldat och lät som om han hade fått betala sitt pris. Van Ronk kunde yla och viska, förvandla blues till ballader och ballader till blues. Jag älskade hans stil. Han var vad den här staden handlade om. Van Ronk var gatans kung, han härskade enväldigt.”

Bröderna Coen gör aldrig en dålig film, sa Jimmy när vi satt hemma i hans kök efter ett förmiddagsskift på fabriken som förser världens gruvindustri med borrar. Jimmy nämnde några andra Coen-filmer han sett, som O Brother, Where Art Thou? med George Clooney i huvudrollen.  En annan film där musiken hade en framskjuten plats.

Vi pratade om musik som ville säga någonting, det var ju det som som besjälade Van Ronk och just det som drog en ung Bob Dylan från gruvhålan Hibbing uppe i Minnesota till New York och Greenwich Village. En musik som lade grunden till mycket av det vi hör idag.

Jimmy berättade att han översatt Dylans Don’t Think Twice (It’s Allright) till Nog för att det är tungt (det är lugnt).

– Men just nu är det det här som jag mest lyssnar till, sa han och drog fingret över mobilen. Sedan höll han fram luren och vi hörde Palme. Eller om det var Kartellen. Eller om det var både och.

I alla fall var det Palmes röst först. Han talade om … klasskillnader.

De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostads-segregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara.

BOM!

Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler…

BOM!

… de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning …

BOM!

… de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar …

BOM!

… deras barn får kanske tillbringa merparten av sommar-lovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen …

BOM! BOM! BOM!

Och sedan tog Kartellen över och orden stötte mot oss:

Tårar! … Ensamstående!  … Illusion! Frånvarande!
Jourhavande! … luftslott fucking luftslott!

Vi stirrade ut i en snögrå skymning.

Jimmys farfar Armas Koivisto kom till Sverige och Norberg i slutet av 1950-talet för att jobba i gruvan i Spännarhyttan och leva i den tid som – om någon minns den längre – kallades för rekordår i Sverige med nya bostadsområden, med nya jobb, med framtidstro.

Men när Jimmys pappa just gått ut industriprogrammet i Norberg för att ta det där säkra jobbet i Spännarhyttan släckte Surahammar ner masugnen och med den även gruvan.

Jimmys pappa fick börja på sågen. Men lönen räckte inte till att betala de höga 80-talsräntorna på huset. Om helgerna extraknäckte han som buss- och lastbilschaufför och på hemvägen hände det att han stannade vid någon mack och köpte med sig något hem till sina barn.

Jimmy tror att han bara var fyra när pappa kom hem med två kassettband med Twisted Sister och Alice Cooper.

Så började det. Och det fortsatte med Ebba Grön, Dead Kennedys, Bad Brains och annan vildsint punk innan Guns n’ Roses. Och sedan Lars Winnerbäck (”den senaste är kanske hans allra bästa”), the Band (”tänk hur de turas om att ta stämmorna”), Bruce Springsteen (”hans låtar är som noveller”) Bob Dylan (”hans låtar är som romaner”), Dan Berglund (”orättvist bortglömd”) – och som sagt Dave Van Ronk.

Bra musik, sa Jimmy, ska låta äkta.

– Sedan skiter jag i om det verkligen är äkta eller inte.  Som Håkan Hellström brukar säga om sina låtar: ”Allt jag sjunger om är sant, men det har bara inte hänt.”

Vi satt nu med en truckförare som gjort en låt om Riksväg 68, den som går från Örebro över Lindesberg, Fagersta, Norberg och Avesta mot Gävle, hans egen asfalterade tvåfiliga livsnerv som tagit honom både bort till något okänt och löftesrikt och hem igen till det trygga, kända.

Jimmy berättade hur det kan gå till när han kommer på en låt:

Jag var så nyfiken att åka vägen för jag hade aldrig åkt på den. Jag ville se vart den ledde. Så jag svängde upp på den.”

”Som när jag skulle hälsa på morsan i Norberg en gång. Som vanligt kom jag åkande utför Munkgruvebacken, såg Mimerlaven och kyrkan men i stället för att ta vänster på 69:an mot Kärrgruvan som är den naturliga vägen så fortsatte jag ungefär en kilometer på 68:an och tog vänster vid Spännarhyttan in på Linnevägen. Passerade Mossgruveparken där det fanns en tennisplan när jag var liten. Nu är planen fylld av sly, nätet hänger kvar söndertrasat och välten som jämnade planen står övergiven, lutad mot rostiga trasiga stängslet. Och sedan passerade jag Kärrgruveparken där Ebba Grön gjorde sin allra sista spelning och sedan Bobergsskolan där farsan gick industriprogrammet och som lades ner sedan när hyttan och gruvan stängdes. Minns att det var en fin, välskött park utanför skolan med äppelträd men i dag är det mest sly och igenväxt. Intill busshållplatsen finns ett sånt där tvådelat farthinder på gångvägen och där mitt i farthindret har ett träd slagit rot och växt upp. Och där finns en anslagstavla som är så tom, så ren på allt utom miljoner häftklamrar. Och precis efter mitt gamla lekis som inte är något lekis längre utan som tillhör någon privatperson, precis där går det en liten väg upp till höger och just den här gången var jag så nyfiken att åka den för jag hade aldrig åkt på den. Jag ville se vart den ledde. Så jag svängde upp på den.”

Vägen hette Hoppets allé.
Den var inte mer än två- trehundra meter. Sedan tog den slut.
Jimmy Koivisto har gjort en låt om det där.

Han berättade om det Norberg han vuxit upp i. Om den stora kiosken, samlingspunkten, som blivit pizzeria, om gamla bensinmacken som blev loppis, om OK-macken som stängt, om butiker som i dag är privatbostäder med gardiner som skyler tömda skyltfönster, om bostadsområdet Bolagshagen som missköttes av en fjärran bosatt måttligt intresserad hyresvärd. I dag har bostadsområdet fått nytt liv genom flyktingar från Syrien. Jimmy:

Nu är det flyktingarna som rör sig i centrum och det har blivit så mycket trevligare. Det är ju inte tomt och dött längre!

”Det är väl jättebra. Fantastiskt att få dit människor igen och att vi kan hjälpa människor att komma undan ett så fruktansvärt inbördeskrig som det i Syrien. Förr var bostadsområdet som ett enda stort skithål som man bara ville åka förbi så fort som möjligt. Nu är det liv där. Som här i Fagersta. Här har flyktingarna fått liv i centrum. Alltså det centrum vi har i Fagersta är ju ett stort skämt. Det borde styras upp på nåt sätt. Inga krogar, utan de krogar som finns ligger utspridda i olika industriområden.  Förr satt vi punkare i parken och söp. Då var det vi och a-lagarna där och de hotade oss med stryk så fort vi visade oss. Nu är det flyktingarna som rör sig i centrum och det har blivit så mycket trevligare. Det är ju inte tomt och dött längre!”

Till Secoroc lockades han av sin fasters man. Jimmy gick gymnasiets sista termin, han var skoltrött och ledan märktes i betygen. Han fick ett jobb ständig natt på lagret just där fasters man jobbade och Jimmy trodde själv att han skulle stanna max ett år. Men jobbet var ”sjukt, coolt som fan och det är så sjukt svårt att få folk att förstå att man kan trivas på jobbet. Jag tror det är en fråga om inställning”.

Elva år av kontinuerligt tvåskift har gått och Jimmy kan inte tänka sig ett bättre jobb. När vi sågs stod han mitt i en flytt från lägenheten i Fagersta till radhus i Norberg med Pia, NC-operatör på Fårbo mekaniska och deras gemensamma tvååriga dotter Vega.

Att skriva låtar om jobbet? Nej, inte om själva jobbet. Det går inte. Men kanske om människorna på jobbet.

”Du vet många bara jobbar, går hem och tittar på tv och sover och så fort de kommer tillbaka från semestern börjar de längta efter nästa semester. Och det är kanske inte så konstigt, men man behöver någon tro på framtiden, en känsla av att det går och ändra på saker och ting. Annars kanske man sitter där och blir en bitterkuk som gnäller på invandrarna i stället för att ta tag i sin egen skit. Jag menar, livet blir ju sällan som man har tänkt sig. Det går ju upp och ner. Jag köpte mc när jag fyllde tretti och mina kompisar tråkade mig för att jag hade gått in i nån slags trettioårskris. Men jag krisar ju jämt och ständigt. Så är det. Det hindrar inte att du måste passa på att leva. Och se till att du har morötter framför dig.”

Musiken kan öppna en ny värld. Som en biljett till en spännande resa. Nu gillar han inte att resa.

”Nej, fan jag hatar resor, det är så krångligt.” Men säger han i ett enda flöde: ”Jag reser långt i tankarna mellan varven och när det är dags att landa är det skönt att ha nära hem till nära och kära. Har till exempel sett New York tusen gånger i min fantasi och hängt med Dylan och Van Ronk i Greenwich Village i början av sextiotalet. Har sovit i en gammal cheva parkerad i korsningen 53d and 3d tillsammans med Tom Waits och rest på tågvagnstak ihop med Woody Guthrie. Hört Rick Danko sjunga It makes no difference längst bak i turnébussen i soluppgången och tittat ut över Stilla havet när Jim Morrison sjöng Moonlight drive för Manzarek för första gången på Venice Beach”.

På tal om en film om musiklivet i ett svunnet Greenwich Village, alltså.
Vägen dit kan gå över Fagersta, Riksväg 68 och Hoppets Allé.


Vid gruvan. Jimmy och Pia drar Vega på pulkan vid Mimerlaven
utanför Norberg. Ett strukturomvandlat samhälle lämnar industriruiner efter sig. Och stoff till låtar. Foto: SONIA JANSSON

Du kanske också vill läsa…

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

”Kul att göra något tillsammans”

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.