Pappersarbetaren Thomas, 44, har skrivit över 600 dansbandslåtar
Femskiftet på fabriken avgörande ”Gäller att ha drivet hela tiden”
Publicerad 2014-02-13, 11:13 Uppdaterad 2022-02-18, 12:04
ReportageI Fagersta finns en lagerarbetare, Jimmy Koivisto. En man med gitarr, egna låtar och en vilja att säga något. ”Man får inte bli en bitterkuk som bara gnäller.”
Greenwich Village
Bröderna Joel & Ethan Coen
Första gången vi stötte ihop med denne Jimmy Koivisto var på en facklig träff nyligen, en sån där sammankomst där medlemmar i facket strålar samman och diskuterar vad man tycker om lönen, jobbet, politiken och samhället.
Där var folk från gjuterier och valsverk och verkstäder och det var full fart på diskussionerna och Jimmy var inte den som höll tyst. Om det nämndes en summa i diskussionen kunde Jimmy skjuta in kommentaren: ”Många gitarrer, det där.”
I en paus när vi stod ute och drog i oss frisk luft, undrade vi: varför räkna pengar i antal gitarrer?
– Jag vet vad en gitarr kostar, svarade han.
– Jag spelar själv och gör egna visor.
Den som säger visor brukar mena Cornelis och Taube.
Jimmy Koivisto sa: Dave Van Ronk.
Nu kommer en ny film upp på biograferna, Inside Llewyn Davis regisserad av brödraduon Joel och Ethan Coen och med Oscar Isaaac och Justin Timberlake i rollistan.
Filmen handlar om musiklivet i bohemkvarteret Greenwich Village i början av 1960-talet och baseras på just denne Dave Van Ronks liv.
Vem var han?
En av Van Ronks lärljungar, Bob Dylan, tecknar bilden av honom i sin memoarbok: ”Jag hade hört Van Ronk på skiva i Mellanvästern och tyckte han var suverän. Jag kopierade några av hans låtar fras för fras. Han var passionerad och intensiv, sjöng som en legosoldat och lät som om han hade fått betala sitt pris. Van Ronk kunde yla och viska, förvandla blues till ballader och ballader till blues. Jag älskade hans stil. Han var vad den här staden handlade om. Van Ronk var gatans kung, han härskade enväldigt.”
Bröderna Coen gör aldrig en dålig film, sa Jimmy när vi satt hemma i hans kök efter ett förmiddagsskift på fabriken som förser världens gruvindustri med borrar. Jimmy nämnde några andra Coen-filmer han sett, som O Brother, Where Art Thou? med George Clooney i huvudrollen. En annan film där musiken hade en framskjuten plats.
Vi pratade om musik som ville säga någonting, det var ju det som som besjälade Van Ronk och just det som drog en ung Bob Dylan från gruvhålan Hibbing uppe i Minnesota till New York och Greenwich Village. En musik som lade grunden till mycket av det vi hör idag.
Jimmy berättade att han översatt Dylans Don’t Think Twice (It’s Allright) till Nog för att det är tungt (det är lugnt).
– Men just nu är det det här som jag mest lyssnar till, sa han och drog fingret över mobilen. Sedan höll han fram luren och vi hörde Palme. Eller om det var Kartellen. Eller om det var både och.
I alla fall var det Palmes röst först. Han talade om … klasskillnader.
De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostads-segregationen garanterade grannar av samma slag. Dom kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara.

BOM!
Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler…
BOM!
… de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning …
BOM!
… de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar …
BOM!
… deras barn får kanske tillbringa merparten av sommar-lovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen …
BOM! BOM! BOM!
Och sedan tog Kartellen över och orden stötte mot oss:
Tårar! … Ensamstående! … Illusion! Frånvarande!
Jourhavande! … luftslott fucking luftslott!
Vi stirrade ut i en snögrå skymning.
Jimmys farfar Armas Koivisto kom till Sverige och Norberg i slutet av 1950-talet för att jobba i gruvan i Spännarhyttan och leva i den tid som – om någon minns den längre – kallades för rekordår i Sverige med nya bostadsområden, med nya jobb, med framtidstro.
Men när Jimmys pappa just gått ut industriprogrammet i Norberg för att ta det där säkra jobbet i Spännarhyttan släckte Surahammar ner masugnen och med den även gruvan.
Jimmys pappa fick börja på sågen. Men lönen räckte inte till att betala de höga 80-talsräntorna på huset. Om helgerna extraknäckte han som buss- och lastbilschaufför och på hemvägen hände det att han stannade vid någon mack och köpte med sig något hem till sina barn.
Jimmy tror att han bara var fyra när pappa kom hem med två kassettband med Twisted Sister och Alice Cooper.

Så började det. Och det fortsatte med Ebba Grön, Dead Kennedys, Bad Brains och annan vildsint punk innan Guns n’ Roses. Och sedan Lars Winnerbäck (”den senaste är kanske hans allra bästa”), the Band (”tänk hur de turas om att ta stämmorna”), Bruce Springsteen (”hans låtar är som noveller”) Bob Dylan (”hans låtar är som romaner”), Dan Berglund (”orättvist bortglömd”) – och som sagt Dave Van Ronk.
Bra musik, sa Jimmy, ska låta äkta.
– Sedan skiter jag i om det verkligen är äkta eller inte. Som Håkan Hellström brukar säga om sina låtar: ”Allt jag sjunger om är sant, men det har bara inte hänt.”
Vi satt nu med en truckförare som gjort en låt om Riksväg 68, den som går från Örebro över Lindesberg, Fagersta, Norberg och Avesta mot Gävle, hans egen asfalterade tvåfiliga livsnerv som tagit honom både bort till något okänt och löftesrikt och hem igen till det trygga, kända.
Jimmy berättade hur det kan gå till när han kommer på en låt:
Jag var så nyfiken att åka vägen för jag hade aldrig åkt på den. Jag ville se vart den ledde. Så jag svängde upp på den.”
”Som när jag skulle hälsa på morsan i Norberg en gång. Som vanligt kom jag åkande utför Munkgruvebacken, såg Mimerlaven och kyrkan men i stället för att ta vänster på 69:an mot Kärrgruvan som är den naturliga vägen så fortsatte jag ungefär en kilometer på 68:an och tog vänster vid Spännarhyttan in på Linnevägen. Passerade Mossgruveparken där det fanns en tennisplan när jag var liten. Nu är planen fylld av sly, nätet hänger kvar söndertrasat och välten som jämnade planen står övergiven, lutad mot rostiga trasiga stängslet. Och sedan passerade jag Kärrgruveparken där Ebba Grön gjorde sin allra sista spelning och sedan Bobergsskolan där farsan gick industriprogrammet och som lades ner sedan när hyttan och gruvan stängdes. Minns att det var en fin, välskött park utanför skolan med äppelträd men i dag är det mest sly och igenväxt. Intill busshållplatsen finns ett sånt där tvådelat farthinder på gångvägen och där mitt i farthindret har ett träd slagit rot och växt upp. Och där finns en anslagstavla som är så tom, så ren på allt utom miljoner häftklamrar. Och precis efter mitt gamla lekis som inte är något lekis längre utan som tillhör någon privatperson, precis där går det en liten väg upp till höger och just den här gången var jag så nyfiken att åka den för jag hade aldrig åkt på den. Jag ville se vart den ledde. Så jag svängde upp på den.”
Vägen hette Hoppets allé.
Den var inte mer än två- trehundra meter. Sedan tog den slut.
Jimmy Koivisto har gjort en låt om det där.
Han berättade om det Norberg han vuxit upp i. Om den stora kiosken, samlingspunkten, som blivit pizzeria, om gamla bensinmacken som blev loppis, om OK-macken som stängt, om butiker som i dag är privatbostäder med gardiner som skyler tömda skyltfönster, om bostadsområdet Bolagshagen som missköttes av en fjärran bosatt måttligt intresserad hyresvärd. I dag har bostadsområdet fått nytt liv genom flyktingar från Syrien. Jimmy:
Nu är det flyktingarna som rör sig i centrum och det har blivit så mycket trevligare. Det är ju inte tomt och dött längre!
”Det är väl jättebra. Fantastiskt att få dit människor igen och att vi kan hjälpa människor att komma undan ett så fruktansvärt inbördeskrig som det i Syrien. Förr var bostadsområdet som ett enda stort skithål som man bara ville åka förbi så fort som möjligt. Nu är det liv där. Som här i Fagersta. Här har flyktingarna fått liv i centrum. Alltså det centrum vi har i Fagersta är ju ett stort skämt. Det borde styras upp på nåt sätt. Inga krogar, utan de krogar som finns ligger utspridda i olika industriområden. Förr satt vi punkare i parken och söp. Då var det vi och a-lagarna där och de hotade oss med stryk så fort vi visade oss. Nu är det flyktingarna som rör sig i centrum och det har blivit så mycket trevligare. Det är ju inte tomt och dött längre!”
Till Secoroc lockades han av sin fasters man. Jimmy gick gymnasiets sista termin, han var skoltrött och ledan märktes i betygen. Han fick ett jobb ständig natt på lagret just där fasters man jobbade och Jimmy trodde själv att han skulle stanna max ett år. Men jobbet var ”sjukt, coolt som fan och det är så sjukt svårt att få folk att förstå att man kan trivas på jobbet. Jag tror det är en fråga om inställning”.
Elva år av kontinuerligt tvåskift har gått och Jimmy kan inte tänka sig ett bättre jobb. När vi sågs stod han mitt i en flytt från lägenheten i Fagersta till radhus i Norberg med Pia, NC-operatör på Fårbo mekaniska och deras gemensamma tvååriga dotter Vega.
Att skriva låtar om jobbet? Nej, inte om själva jobbet. Det går inte. Men kanske om människorna på jobbet.
”Du vet många bara jobbar, går hem och tittar på tv och sover och så fort de kommer tillbaka från semestern börjar de längta efter nästa semester. Och det är kanske inte så konstigt, men man behöver någon tro på framtiden, en känsla av att det går och ändra på saker och ting. Annars kanske man sitter där och blir en bitterkuk som gnäller på invandrarna i stället för att ta tag i sin egen skit. Jag menar, livet blir ju sällan som man har tänkt sig. Det går ju upp och ner. Jag köpte mc när jag fyllde tretti och mina kompisar tråkade mig för att jag hade gått in i nån slags trettioårskris. Men jag krisar ju jämt och ständigt. Så är det. Det hindrar inte att du måste passa på att leva. Och se till att du har morötter framför dig.”
Musiken kan öppna en ny värld. Som en biljett till en spännande resa. Nu gillar han inte att resa.
”Nej, fan jag hatar resor, det är så krångligt.” Men säger han i ett enda flöde: ”Jag reser långt i tankarna mellan varven och när det är dags att landa är det skönt att ha nära hem till nära och kära. Har till exempel sett New York tusen gånger i min fantasi och hängt med Dylan och Van Ronk i Greenwich Village i början av sextiotalet. Har sovit i en gammal cheva parkerad i korsningen 53d and 3d tillsammans med Tom Waits och rest på tågvagnstak ihop med Woody Guthrie. Hört Rick Danko sjunga It makes no difference längst bak i turnébussen i soluppgången och tittat ut över Stilla havet när Jim Morrison sjöng Moonlight drive för Manzarek för första gången på Venice Beach”.
På tal om en film om musiklivet i ett svunnet Greenwich Village, alltså.
Vägen dit kan gå över Fagersta, Riksväg 68 och Hoppets Allé.
