Ola Sellert: Jag hade gjort samma sak igen

Varken den tidigare ägaren Stefan Mannfalk eller konkursförvaltaren Ola Sellert tycker att det finns fog den kritik som riktas mot dem. – Hade jag fått göra om handläggningen hade jag agerat på samma sätt i dag, säger Ola Sellert.

Ola Sellert tog som konkursförvaltare över tre tryckerier när ägaren Stefan Mannfalk begärde sitt bolag i konkurs. Enligt Sellert fanns möjligheten att lägga bud på JMS Mediasystem i konkursens inledningsskede, men inga stora köpare dök upp. I stället gjorde Mannfalk direkt klart att han ville köpa tillbaka enheterna i Vellinge.

Enligt lagen ska verksamhet annonseras ut innan den säljs tillbaka till den gamle ägaren, om inte förvaltaren kan visa på särskilda omständigheter. I det här fallet ägde Stefan Mannfalk lokalerna i Vellinge via ett annat bolag, och han ville inte hyra ut dem till någon annan än sig själv.

Ola Sellert säger att han försökte rädda Vellinges kunder, och ansåg det bäst att sälja snabbt. Dessutom gick maskinparken i Vellinge inte att flytta på en månad, den var för stor och tung. Och om inte lokalerna tömdes på en månad skulle Stefan Mannfalk i sin roll som hyresvärd kunna begära skadestånd av konkursboet. Därför sålde konkursförvaltaren snabbt Vellinge-verksamheterna till den gamle ägaren, för 10,1 miljoner kronor.

Hur uppfattade du den situationen, att Stefan Mannfalk inte ville hyra ut? 

– Ja, det är ju som det är, det kan jag ju uppfatta som jag vill. Men det är inte en helt ovanlig situation.

Då håller man lokalerna som gisslan. Är det vanligt att det är just den gamle ägaren gör så? 

– Ja, jag konstaterar att det förekommer i den här situationen och jag kan liksom inte tvinga en hyresvärd att godta en hyresgäst.

Du sa ju att det inte dök upp några andra spekulanter med tillräckligt stora finansiella muskler. Det finns intressenter som inte håller med, till exempel vice vd för Exaktaprinting som företrädde en stor intressent. Han säger att han inte fick information för att kunna lägga bud.

– Min uppfattning är att jag tog fram lager och inventarier så snabbt det stod i min makt men jag vet att där var viss eftersläpning när det gäller lagret i Helsingborg, jag har inte andra besked att ge än så.

Vi har alltså pratat med flera intressenter som säger: Vi bad om snabb information för att kunna lägga ett bud, men det gick inte att lägga något bud, för vi fick ingen som helst information. 

– Som jag har sagt till dig har jag tagit fram underlag så fort jag har kunnat för de spekulanter som fanns. Och när det gäller Vellinge så har jag hanterat saken som jag har gjort och längre än så kommer vi inte.

Kritiken från personalen i Helsingborg handlar delvis om att det inte ansågs viktigt att bevara kunderna i Helsingborg. Det drivet som fanns för Vellinge, fanns inte för Helsingborg. 

–Jag kan ju bara säga att jag gjorde på precis samma sätt. Där gjorde jag ju ett anbudsunderlag därför att där bedömde jag att där hade jag mer tid på mig.

Var det någon som hörde av sig före anbudsförfarandet? 

– Ja, det var väl ungefär som i Vellinge, det var ett antal som hörde av sig.

Var det så att när anbudet gick ut var kunderna borta? 

– Det fanns inte speciellt många kvar.

Ser du att du hade kunnat agera snabbare med Helsingborg för att behålla kunderna? 

– Nej. Jag kan inte se att jag kunde ha hanterat det på något annat sätt, och det gäller hanteringen i Vellinge så väl som i Helsingborg.

Angående Stefan Mannfalks roll i konkursboet, säger Ola Sellert att Stefan Mannfalk satt på ovanligt många av bolagets beslutsprocesser. Därför var Ola Sellert beroende av att rådfråga honom när det gällde viktiga delar.

Men även efter att Stefan Mannfalk hade köpt tillbaka Vellingetryckerierna fortsatte han att arbeta med Helsingborgsenheten, en verksamhet som då blivit en konkurrent till hans eget bolag.

Personalen i Helsingborg är kritiska, de upplevde att Stefan Mannfalk fortsatte vara chef i konkursboet. Enligt dem skulle plötsligt allt gå genom honom.

– Alltså det får ju stå för dem. Det fanns driftsfrågor där jag enligt min uppfattning var tvungen att stämma av med Mannfalk och hans medarbetare i Vellinge.

Ser du någon risk med att Stefan Mannfalk, när han har tagit över Vellinge, hjälper konkursförvaltningen med samordning och planering i Helsingborg, när Helsingborg är en konkurrent till honom? 

– Det är möjligt att det fanns en risk. Jag kan dock inte se hur jag skulle kunna eliminera den risken.

Men ser du problem med att Stefan Mannfalk, när han hade gått in som ägare av Vellinge, var med och hjälpte till att planera och samordna driften i Helsingborg? 

– Min uppfattning är ju att han inte var med och hjälpte till att samordna. Utan jag gjorde vad jag skulle för att hantera det på ett opartiskt och korrekt sätt. Men som jag sa så var jag beroende av att i vissa frågor ha kontakt även med personalen i Vellinge.

I ett e-postmeddelande den 30 juli, dagen efter att Stefan Mannfalk har tagit över Vellinge, skriver konkursförvaltningen: ”Stefan Mannfalk hjälper oss (dvs konkursboet) även fortsättningsvis med att planera och samordna driften i Helsingborg. Jag vore därför tacksam om du samarbetade med honom och höll honom underrättad om hur produktionen fortskrider samt översänder honom planeringslistor och dylikt.” Men din uppfattning är att han inte var med och samordnade? 

– Min uppfattning är att då hade, för det första, inte en konkurrenssituation uppstått. Du ska också ha klart för dig att mitt syfte med att driva verksamheten vidare efter den 30 juli var faktiskt att ge personalen och andra spekulanter möjlighet att lägga bud på verksamheten. Jag har inget dolt syfte, jag har en uppgift som konkursförvaltare och den har jag skött.

Ola Sellert kan inte minnas huruvida det tog två veckor innan lager och andra tillgångar inventerades i Helsingborg. På frågan om han kan undersöka saken har han svarat att han inte ser någon anledning att göra det. Ola Sellert säger också att han har gjort vad han har kunnat för att utreda försvunnen egendom.

Ola Sellert vill inte kommentera brevet där han hotar att kräva personalgruppen i Helsingborg på skadestånd, på annat sätt än att det fanns goda skäl för honom att skicka brevet. Han säger att han inte minns huruvida han har informerat Stefan Mannfalk om brevet. Angående att gruppen i Helsingborg inte fick lägga bud på förbrukningsmaterial säger Sellert att det inte finns någon rättighet att vara med och bjuda i en konkurs, utan han gör en samlad bedömning är det gäller avveckling av tillgångarna. Det mesta av tillgångarna såldes dessutom på auktion där alla hade möjlighet att bjuda.

Personalgruppen i Helsingborg anser att deras försök att överta verksamheten stördes av att de under hela processen försågs med felaktig information om vad ur konkursboet som gick att köpa, och vad som var leasad egendom. Ola Sellert säger att det fanns stora svårigheter att reda ut vem som ägde egendomen i Helsingborg. Det är Stefan Mannfalks skyldighet att lämna sådan information till konkursboet. Ola Sellert tycker ändå att Stefan Mannfalk har skött sina skyldigheter.

Men om Stefan Mannfalk inte lämnade redig information om vad som var ägt och leasat till dig, då har han inte skött sina åtaganden, trots allt?

– Så vill jag inte uttrycka mig.

Är det något agerande från Stefan Mannfalk som du tycker har varit tveksamt genom den här konkursen? 

– Jag kommer att redovisa de förhållanden som jag tycker är värda att påvisa i en förvaltarberättelse. I den skyldighet jag har ingår bland annat att redovisa hur bokföring har skötts, om man har drivit verksamheten på obestånd. Om man har gjort några transaktioner, gynnat sig själv, begått något brott, då ingår det i min skyldighet att i så fall underrätta en åklagare. Jag har också, för att undanröja alla tvivel om partiskhet, anlitat en extern revisor för att granska bolagets bokföring.

Ola Sellert har fått anstånd till den 12 april med att lämna in sin förvaltarberättelse.

Den tidigare ägaren Stefan Mannfalk svarar på kritiken per e-post. Han skriver att han självklart ville hyra ut lokalerna i Vellinge, men att den enda realistiska lösningen var att han själv tog över. Det stämmer att personalen i Helsingborg skötte sig mer eller mindre själva innan konkursen, men Stefan Mannfalk håller inte med om att han agerade chef efter konkursen. Tvärtom fattades alla beslut av konkursförvaltningen.

Stefan Mannfalk informerades om brevet där Ola Sellert hotar personalgruppen i Helsingborg på skadestånd. Det var ”troligen Ola Sellert” som informerade honom, skriver han.

Personalens upplevelse av att Stefan Mannfalk arbetade för att lyfta Vellingedelen och stänga Helsingborg besvarar han:

”Om de uppfattat situationen som du beskriver är det en ren missuppfattning. Jag saknade finansiella muskler att dra igång hela verksamheten igen och var tvungen att avstå ifrån Helsingborg då det projektet helt enkelt översteg min finansiella förmåga.”

Det stämmer att Stefan Mannfalk har flyttat utrustning från Helsingborg både kort innan och under konkursen. Han skriver att detta dels handlar om omflyttningar för att öka produktiviteten, dels omflyttning som skett på leasegivares initiativ, och med konkursförvaltningens goda minne.

Stefan Mannfalk instämmer i att det var komplicerat att reda ut om utrustning i Helsingborg var leasad eller ägd av konkursboet. Inventarieförteckningen i en så pass omfattande verksamhet som Helsingborg är mycket lång, att gå igenom den var tidskrävande, skriver han.

”Jag hjälpte konkursförvaltningen att reda ut situationen så snabbt det bara gick.”

Anna Tiberg