Hopp om vårkänslor för svenska modellen

Låt mig ägna denna krönika åt en spaning. Det kan nämligen skönjas en trend inom GS branscher just nu. Man skulle kunna kalla det en hemvändartrend.

Det finns nu flera exempel där tunga aktörer väljer att flytta hem produktion från utlandet till Sverige. Kinnarps och Inwido är två exempel.

Det är säkert vanskligt att dra några säkra slutsatser om anledningen härtill. Men jag kan utifrån egna erfarenheter se ett tydligt trendbrott.

För tio år sedan var det en vanligt förekommande hotbild om utflyttning av produktion på våra medlemmars arbetsplatser. Många företag gjorde slag i saken. De senaste åren har diskussionerna avstannat och nu kan vi alltså märka en kursändring.

Det är mycket inspirerande att läsa hur Kinnarps vd resonerar. Han lyfter upp den svenska modellen med nationella kollektivavtal som konkurrenskraftig och säger sig vilja stå upp för den. Inte bara i ord utan också i handling.

Man ska förmodligen akta sig för att dra för stora växlar på detta. Men låt oss för ett ögonblick anta att detta är den nya företagstrenden. Arbetsgivare som av strategiska och strikt företagsekonomiska skäl väger in det svenska kollektivavtalssystemet som en plusfaktor. I hård global konkurrens. Om detta är korrekt så är vi något stort på spåren.

För nog finns det fördelar med vår avtalsmodell. Många pekar på förutsägbarheten, andra pekar på att samverkan driver produktivitetsutveckling i företagen. Detta i sig är förutsättningen för reallöneutveckling och schysta jobb.

Om vi gemensamt kan identifiera behov på ömse sidor finns det goda möjligheter att utveckla vår modell. Industriavtalet är redan idag ett uttryck för detta.

Som facklig företrädare är man dock inte bortskämd med handfasta ömhetsbetygelser till den svenska modellen från företagshåll.

Tvärtom har vi de senaste åren tvingats bevittna hur arbetsgivarnas huvudorganisation Svenskt Näringsliv förfallit i dubbelmoral och ett alltmer marginaliserat propagandamakeri för diffusa intressen.

Om min spaning är korrekt kan vi möjligen se en underifrån kommande utveckling. En utveckling som möjliggör en vitaliserad samverkansmodell där arbetsmarknadens parter inte har som utgångspunkt att misstänkliggöra varandra, utan har samsyn om det ömsesidiga beroendet. Detta kan bidra till att hitta nya framgångar i en global konkurrens, där både företag och löntagare kan flytta fram positionerna.

Det är nu alldeles underbart att följa vårens framfart. Och så tydligt att det är i undervegetationen det nya friska växer fram. Låt oss hoppas att svensk arbetsmarknad också har en ny vår att se fram emot.

Permafrost är så väldigt trist.

Per-Olof Sjöö