Tufft att få ner de gröna på jorden

Som ordförande för Pappers får jag ett och annat brev. Det är en blandning av allt möjligt: konstruktiv kritik, beröm, skäll och förslag. När jag har kritiserat smygrasisterna i Sverigedemokraterna kan det ibland dimpa ner en främlingsfientlig uppkastning i brevkorgen, kryddad med personangrepp, kraftuttryck och massor av utropstecken.

Tanken – i den mån någon tankeverksamhet alls ägt rum – verkar i dessa fall inte vara att inleda en dialog, utan mer att få skriva/skrika av sig. Det är lugnt. Jag har en särskild mapp för ändamålet. Förvaringsproblemen är lösta.

I slutet av maj fick jag däremot ett hyggligt spetsigt och välskrivet brev. Det var när Pappers hade kommenterat Miljöpartiets politik i samband med deras kongress som en entusiastisk förkämpe för de ”gröna” idealen tyckte att det var läge att fatta pennan. Så här skrev han:

”Så otroligt besviken jag blir på Pappers kritik på Miljöpartiet: att jobben är hotade – så blir det inte alls och det vet ni men väljer att göra era trista uttalanden. Ni spelar Alliansen i händerna och förstör otroligt mycket enligt min mening! Samhället måste anpassas till en ny teknik för att klara klimatutmaningar som vi alla ställa upp på! Vi måste snabbt ändra energianvändningen från kärnkraft och kol till förnyelsebart! Sluta vara sådana betonghäckar som sitter i vägen för en utveckling som kommer vare sig ni vill eller inte! Äntligen kan vi bli av med Alliansen, tänker ni försöka sabba det med era utspel? Eftervärldens dom mot Er kommer i så fall bli hård – den gröna politik kommer av klimatskäl kommer att bli allt viktigare. Eller som Bob Dylan säger ”Don’t stand in the doorway, don’t block up the hall”. Snälla vakna upp och kom med och stöd den nya politiken!!!”

Det här är tankegångar som nog inte bara finns inom Miljöpartiet, utan också hos vänsterpartister och många socialdemokrater. Det som skribenten var så otroligt besviken på var att Pappers ofint nog påpekade att Miljöpartiets politik – med inslag som avståndsbaserade skatter på lastbilstransporter, avvecklad kärnkraft och liknande – hotar att slå undan benen på Sveriges industri och därmed hotar massor av jobb och vår gemensamma välfärd. 

 Det är klart att detta slags oförsynta påpekanden riskerar att störa den miljöpartistiska upprymdheten och klinga ostämt mot den ”gröna” väckelsesången. Förvånat tittar miljöpartisterna på oss industriarbetare och frågar sig som rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter: ”Voffö gör di på detta viset?” Begriper de inte bättre? Begriper de inte att det är vi gröna som står för den nya politiken, för framtiden?

Jag befarar att detta är diskussioner som vi måste förbereda oss på att föra under valrörelsen. När vi kritiserar ”de gröna” kommer vi att anklagas för att spela borgaralliansen i händerna. När vi påpekar att Sveriges industri bör vårdas kommer vi att kallas ”betonghäckar” som står i vägen för framtiden. Vi förväntas lägga ned vår industrivänliga näringspolitik för ”eftervärldens dom kommer att bli hård” om vi inte ”vaknar” och inser att Miljöpartiets flumpolitik kommer att bli verklighet vare sig vi vill det eller inte. När vi envisas med att bekymra oss om jobben som försörjer oss i dag, kommer vi att tröstas med rundhänta löften om massor av nya ”gröna” jobb, en typ av arbetstillfällen som visserligen återfinns i riklig mängd i partiprogrammen men tyvärr mer sällan i verkligheten.

Hå-hå, ja-ja! Stefan Löfven har en tuff uppgift att få ner sina koalitionspartners på jorden.