Ett tyskt vedträ i den svenska avtalsbrasan

AnalysNoll – eller 5,5 procent. Två vedträn som slängs in i den avtalsbrasa som ännu inte riktigt tänts. Det ena inslängt av den svenska Riksbanken häromveckan. Det andra inkastat i går av tyska metallarbetarförbundet IG Metall.

IG Metall brukar kallas världens största fackförening. Den organiserar de anställda i världens viktigaste tillverkningsindustri. En industri som genererar betydligt högre handelsöverskott åt sitt land än vad den kinesiska exportmaskinen bidrar med till sitt.

En avtalsrörelse i tysk verkstadsindustri är inte vilken löneförhandling som helst.

I går krävde IG Metall 5,5 procent på ett år. Plus kompetensutveckling och individuella utbildningsplaner så att medlemmarna står rustade inför ett stundande tekniksprång. Dessutom utökade rättigheter för de äldre arbetarna att kunna gå ner på deltid.

Detta i ett land där industriproduktionen hittills i år sjunkit med 3 procent.

Detta i ett land som är navet i den lamslagna euroekonomi där det knappt går att tala om prisökningar.

I Sverige sjunker priserna.

Eftersom de har sjunkit i snart ett och ett halvt år är Sverige i praktiken inne i deflation. Ett tillstånd då den allmänna prisnivån sjunker. Ett öde vi delar med betydligt mer sargade ekonomier som den grekiska och den spanska.

Deflation ska ses som ett sjukdomstillstånd. Allt stannar av när priser verkligen börjar falla. Varför köpa något i dag om det är billigare i morgon? Varför ska ett företag låna till att investera i dag när räntan kan vara lägre i morgon?

Och varför ska lönerna överhuvudtaget öka i ett land där priserna inte ökar utan till och med sjunker med någon tiondel?

Den frågan, ja just den frågan kommer fackets förhandlare att ställas inför när de nästa höst börjar förhandla om din nya lön.

För första gången på över nittio år tvingas facket förhandla i en deflationsekonomi. Förra gången, i början 1920-talet, rasade priserna med över 30 procent. Lönerna följde efter lika mycket.

Mycket har sagts om trettiotalsdepressionen, men 1920-talets deflationskris slog hårdare mot jobben och lönerna. Och det var mitt i den krisen som dåvarande Metall efter mycket om och men lyckades få in löneskyddet i verkstadsavtalet, det som idag kallas teknikavtalet.

Ingen skulle behöva gå med på lönesänkningar.

Horndalssmeden och förbundsordföranden Johan-Olov Johansson gick en tuff match mot arbetsgivarna den gången. Förutsättningarna var egentligen katastrofala. Strejkkassan hade tömts för att ge understöd åt alla arbetslösa. Mer än var tredje medlem gick arbetslös. Runtom i landet försökte arbetsgivare – och lyckades delvis – sänka lönerna.

Johansson bars fram av en mobiliserad fackföreningsrörelse, sporrad av det demokratiska genombrottet några år tidigare.

Efter 1923 års avtalsrörelse stängdes dörren för lönesänkningar.

Nästan ett sekel skulle det alltså dröja innan fackföreningsrörelsen åter ställdes inför deflationsspöket. Anders Ferbe, den nuvarande förbundsordföranden för IF Metall, lär nog få höra siffran noll och ordet deflation nämnas åtskilliga gånger av motparten.

Såvida inte inflationen tar fart till nästa höst då avtalskraven formuleras.

Japan har försökt ta sig ur deflationsträsket i tjugo år nu.

Europa, Sveriges i särklass viktigaste exportmarknad, har inte haft någon nämnvärd prisökningstakt på fem år.

Inflation om ett år?

Här har världens fyra viktigaste centralbanker tryckt ner räntan till en halv procent och ännu lägre. Visst, det har hindrat att priserna fallit med samma dramatiska tal som i början av 1920-talet.

Men de aggressiva räntesänkningarna har inte fått fart på ekonomin. Bromsen funkar visserligen, men gaspedalen svarar inte. Hur mycket centralbankscheferna än trycker den mot golvet.

Enligt läroböckerna skulle så låga räntor elda på prisökningar och vi skulle ha fått inflationen tillbaka. Men motorn fungerar inte. Gaspedalen är som sagt ur funktion.

I det läget går alltså tyska IG Metall ut och kräver 5,5 procents lönehöjningar. På ett år.

Tyska metallfacket uppskattar att det ekonomiska utrymmet för löneökningar ligger på 3,5 procent. 2 procent är Europeiska centralbankens inflationsmål. Och resterande 1,5 procent motsvarar produktivitetsökningen, hur mycket effektivare produktionen har blivit på ett år.

Summa summarum 3,5 procent i löneutrymme.

(Att IG Metall kräver 5,5 procent har att göra med att de avtalade löneökningarna bara avser tarifflönerna, alltså avtalens lägsta löner – och inte de utgående lönerna, alltså de löneökningar som hela kollektivet får. Ökningen av de utgående lönerna brukar bli lägre än själva avtalshöjningen – därför ryms 5,5 procents höjning av avtalens lägsta löner inom ramen för löneutrymmet på 3,5 procent).

De tyska avtalskraven rimmar väl med vad många ekonomer rekommenderar i ordination för den sjuka euron. Norra Europa måste stimulera sina ekonomier – och höja efterfrågan genom infrastruktursatsningar, genom höjda löner och låta inflationen ta fart – och då kan Syderopa få den draghjälp som behövs.

Till och med tyske finansministern Wolfgang Schäuble tyckte för två år sedan att ”det är bra om tyska löner ökar snabbare än i andra EU-länder. Löneökningarna bidrar till att minska obalanserna inom Europa”.

Obalanser innebär att vissa länder tjänar på utrikeshandeln, medan andra förlorar. Stora plus för vissa länder är detsamma som stora minus för andra. Överskottsländerna finns i norra Europa, bland annat Tyskland och Sverige.

Där i överskottsländerna borde konsumtionen öka och efterfrågan ta fart – om obalanserna i den europeiska ekonomin ska kunna rättas till. Anser en rätt stor del av ekonomkåren, den europeiska centralbankschefen Mario Draghi och alltså den tyske finasministern.

Men det är varken nationalekonomer, centralbankschefer eller finansministrar som förhandlar om löner. Det gör arbetsmarknadens parter. Tyska IG Metalls avtalsrörelse kommer att följas med största intresse bland de som här hemma ska förhandla fram din lön.

Harald Gatu