Kortsiktigheten spårade ur

Det är hög tid att både ge mer pengar för underhållet av järnvägen och att förändra organisationen. Infrastruktur bör vara ett samhällsåtagande och inte ett affärsintresse.

Tågkaos är väl vår tids mest slitna rubrikord. Pendlare så gott som överallt i Sverige har fått vänja sig vid att aldrig kunna lita på att tågen går i tid eller ens går alls. Det är inte bara ett stort irritationsmoment för resenärer utan också för industriföretag som är beroende av en fungerande transportsektor. Järnvägen befinner sig i en djup förtroendekris hos både allmänhet och företag.

Roten till det onda är framförallt avsaknad av underhållsarbete. Ett syndande som pågått flera decennier. Här har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar del i skulden. Kortsiktiga vinstintressen har fått råda på den långsiktiga hållbarhetens bekostnad.

Fackförbundet Seko har länge pekat på att järnvägen är i så uselt skick att det finns stor risk för svåra olyckor. Sveriges Television har också i flera granskningar visat på stora brister inom Trafikverket. Trafikledningen fungerar inte som den ska. Den är ofta underbemannad och trafiken hinner inte planeras på bästa sätt vilket skapar förseningar.

Nästa vecka presenterar regeringen sin vårbudget. Det väntas rejäla satsningar på järnvägen. Sammanlagt föreslås höjda anslag till järnvägsunderhållet på 4,3 miljarder över mandatperioden och redan i år kommer 620 miljoner kronor skjutas till i vårbudgeten.

Det är utmärkt och helt nödvändigt. Men det räcker inte med mer pengar. Det måste till en systemförändring.

I valrörelsen drev Socialdemokraterna kravet att underhållet av järnvägen skulle återföras till statlig regi. Regeringen har tillsatt en utredning och vill nu inte slå fast om just ett förstatligande är bästa modellen. Här finns naturligtvis olika aspekter men en sak är säker, det är helt nödvändigt att förändra rådande organisationsmodell.

De senaste decenniernas vurm för att konkurrensutsätta grundläggande infrastruktur som järnvägen har visat sig leda till stora problem. Tågkaoset kostar både stat och näringsliv miljardbelopp varje år. Dessutom ökar miljöutsläppen då alltfler resenärer tvingas välja bil eller flyg och företag väljer att transportera godset på vägar istället för järnvägar.

Det är dags att låta kortsiktighetens vinstmaximering ersättas av långsiktig hållbarhet där sånt som underhåll ses som nödvändiga investeringar för framtiden.

Statens uppgift är att se till att tågen går och är ett säkert transportsätt för människor och gods – infrastruktur bör vara ett samhällsåtagande och inte ett affärsintresse.

Det är alltså hög tid att både upprusta järnvägen och förändra organisationen.

Helle Klein