Lönsam skinnepok i graven

Nu är det slut. Ägaren till Jernbergs fyller sjuttifem och stänger skinntillverkningen som utrustat både Tony Rickardsson och isracingens kung Posa. Företaget går bra, men ingen tycks vilja ta över. Eva Lundberg tillhör den halva miljonen anställda som berörs av generationsväxlingen i småföretag.

Mellan lastbilsverkstan och sotaren ute på Lövängens industriområde ligger Jernbergs MC-kläder. En butik som också är en mikrofabrik där de två ägarna jobbar jämte en enda anställd.

Vi steg in i butiken, in bland hjälmar, handskar, stövlar, MC-ställ, fransjackor, skinnjeans med fransar, skinnjeans utan fransar, skinnjeans med eller utan söm, Customställ med bulliga axlar, endurojackor, skoterjackor, speedwayställ och sådana där korta svarta Columbiajackor som tonårsgrabbar brukar klä sig i när de ska tuffa till sig och det luktade läder, skinn, det doftade en svensk industrihistoria som nästan helt har globaliserats bort för att vi på åttiotalet hellre köpte en billig skinnimitation än att vi åkte nästgårds för att låta sy upp just den jacka eller det ställ vi verkligen ville ha och som passade oss.
Jernbergs MC-kläder är en av få återstående rester av Malungs en gång så stolta skinnindustri.Snart är även kapitlet Jernbergs till ända. Såvida ingen tar över.

Där stod vi och funderade på generationsväxling.

Därefter gick vi in bakom butiken, in genom en dörr där det luktade ännu mer läder och skinn. In till själva tillverkningen där firmans andra delägare Anita Jernberg skär till de stycken som Eva Lundberg syr.
Tillsammans bär de på en sådär nitti, nittifem års yrkeserfarenhet: Eva började efter skolan för 35 år sedan och Anita fick hoppa in i familjeföretaget redan i tonåren. Och det var på femtiotalet.
Det är lätt att föreställa sig värdet av den samlade yrkeskunskap som den här morgonen tog itu med en beställning som två speedwayåkande Hagforsgrabbar kommit med.

Där stod vi och förundrades över hantverket. Den unika, den fullständigt enastående hanteringen av skinn som förvandlas till plagg.

Men om nu någon skulle vilja ta över så hjälper vi gärna till lite i början. Inte behöver vi sitta hemma hela tiden heller.”

För inte så länge sedan fanns den där färdigheten spridd över bygden. Men varför just Malung, Erik? ”Jo, du vet, det här har alltid varit ett köldhål, ett snöhål där det inte gick att försörja sig på enbart jordbruk. Därför lärde man sig tidigt att bereda skinn. Så fort man bärgat skörden gick man runt i gårdarna. Först en blötpojke som la hudarna i blöt i vatten och efter kom mäster med lärlingar som beredde skinnet med mjöl och fett. De här skinnarlagen gick långväga och alla hade de sina upptagningsområden, skinnargränder, och på så vis drog man in extra inkomster till bygden.”

Två tekniska genombrott förändrade allt: symaskinen och järnvägen. Med symaskinen kunde man sy så mycket snabbare. Med järnvägen kunde man få ut varorna till köpare långt bortom skinnarlagens kundkrets. Skinnindustrin var född.
Tänk vad lite infrastruktursatsningar kan föra med sig. Vi morgonfikade i personalrummet.

På väggarna satt bilder med lutande åkare i speedway, ännu mer lutande och respektlösa förare i isracing och crossracing. Alla utrustade med Jernbergs kläder.
Ett tag hade Erik firma ihop med Tony Rickardsson.

Det gick så där. Favoriten är annars Posa, isracingföraren Per-Olof Serenius som vid sextisju års ålder funderar på att lägga av, även han.

Han dyker upp ibland, Posa, och provar ut ett nytt ställ. En dag stod han där med trasiga isracingstövlar som dubbarna slitit upp.

Isracing-dubbarna är både sylvassa och långa. ”Men inte längre än 28 millimeter eftersom det är 30 in till hjärtat.” Och det är tack vare de långa dubbarna som den skenande motorcykeln över huvud taget kan hållas kvar på isen i de tvära kurvorna.

Erik föreslog att de kunde göra en stövel med stålhätta för att skydda tårna. Då svarade Posa: ”Nej du, då kan ju dubbarna bli slöa”.

Sådana kunder har Jernbergs.

Där satt vi med Erik, Anita och Eva. Ytterdörren pinglade till och in kom en kund som åkt tio mil för att hämta sitt måttbeställda MC-ställ. Kundkretsen är långväga. Förr var det skinnarfolket som drog iväg på arbetsvandringar för att söka upp kunderna. Nu kommer kunderna till hantverket.

– Framför allt tar vi ju hand om dem som kineserna struntar i, sa Erik.

Ta storlek sextifyra, sa han. Eller en så liten som trettifem, för den delen.

– Inte kan människor med de storlekarna hitta några Kinatillverkade skinnkläder i butikerna.
Kineserna, fortsatte han, tar inga order mindre än tusen plagg och då ska det vara minst hundra av en och samma storlek.

– Inte en vettig inköpare i det här landet beställer hundra av storlek sextifyra. Eller trettifem. De kunderna med så udda storlekar får komma till oss om de ska ha några skinnkläder.

Men sedan då? Vart ska de vända sig när Jernbergs slår igen?

Ett stort tungt pressjärn. Det var Eriks första arbetsredskap när han i ungdomen steg in på Snickar Per Perssons skinnindustri. De var nog en 400 anställda som skar till och sydde bryggarfrackar och den klassiska svarta midjelånga som han kallar femtitalsjacka och som liksom kräver både brylcreme och stålkam.

Det var då, på femtio- och sextiotalet, när ladugårdar byggdes om till personalbostäder för att kunna hysa alla som drogs till Malungs skinnindustri, den som sysselsatte tusentals anställda i ett hundratal företag. Erik fick bli tempopressare, han pressade skinnstycken, färdiga sömmar, slutpressade plagget så att det blev snyggt och slätt och såg bra ut, allt på raka, jagande ackord.

Han organiserade sig i fackföreningen, ville veta mera, ville lära sig argumentera, förhandla och gick därför LO-kurser på Brunnsvik och Runö. Han såg sig själv som en framtida förhandlingsombudsman inom Läder- och skinnarbetarnas fackförbund. Det fanns så mycket att göra. Lönerna, arbetsmiljön, tempot.

Men så träffade han Anita och livet tog en annan vändning. Anita hette Halvarsson i efternamn och Halvarssons var en av de stora fabrikörerna i bygden. Erik gifte sig med Anita och fick plats på Bröderna Halvarsson. Efter ett tag blev han själv företagare.

Såren som aldrig läktes. Erik frågade: Har du hört talas om skinnarstrejken? En halvårslång konflikt mellan en höst 1937 och en vår 1938, en konflikt för rätten att teckna ett kollektivavtal som reglerade de arbetandes löner och arbetstider, en strejk för rätten att erkänna fackföreningen som de anställdas organisation. Den sista föreningsrättsliga konflikten i Sverige, enligt Erik.

”De verkligt små företagen borde få hjälp. Som att slippa stå för sjuklönen de första fjorton sjukdagarna.”

Malungs skinnindustri var vid den tiden som ett enda vilda västern med familjeföretag och ibland oklara gränser mellan vem som var anställd och vem som tillhörde ägarfamiljen. Arbetare bjöd under varandra och företag konkurrerade med dumpade löner och luddiga villkor.

Så hade det inte alltid varit överallt. För 1904 lyckades de anställda vid Eliassons garveri efter en strejk få till ett avtal som begränsade arbetstiden till 60 timmar i veckan. Alltså max tio timmars arbete sex dagar i veckan.

Men fem år senare försvann den begränsningen när facket led nederlag i storstrejken 1909. Den kollapsen sopade bort det mesta av facklig organisering inom Malungs skinnindustri och det skulle dröja årtionden innan nästa försök att få till reglerade villkor.

Frågan väcktes under ett bastubad: Är det inte dags nu? Snart hade över tusen personer svarat ja på frågan. Så många anslöt sig till den återupplivade avdelningen av skinnarbetarnas fackförbund. En stor del av dem var hemarbetande. Löner, arbetstider – det borde finnas papper på det, ett avtal som inte gick att underskrida. Den fråga som hade väckts under ett bastubad förvandlades till en halvårslång bitter konflikt som delade bygden och som söndrade familjer. Förlovningar bröts. Bandymatcher sköts på framtiden. Femtioårskalas ställdes in.

Tusentals strejkade och arbetsgivarnas organisation Den fria arbetsföreningen tillhandahöll hundratals ”arbetsvilliga” strejkbrytare. Precis som i Ådalen några år tidigare. De samlades i bystugan ute i Idbäck, strejkbrytarna. När de lämnade bystugan stod hundratals protesterande längs vägen och tittade demonstrativt ner på deras fötter. Svartfötter.

För att klara ekonomin startade de strejkande en egen andelsförening. De hade kunnandet, många hade egna symaskiner, de hade också tillgång till hudar. Skinnarnas andelsförening kunde sälja till kooperation, till Konsumbutiker runt om i landet vilket stärkte de strejkande. Efter ett halvår fick de också sitt kollektivavtal.

Inte ens i arbetarkommunens jubileumsskrift omnämns skinnarkonflikten mer än pliktskyldigt, knappt mer än en bisats. En strid som gick längs köksborden, rev upp sår som det har tagit tid att läka. Erik fick den berättad av sig genom sin far, skogsarbetaren Ragnar Jernberg. Han satt i styrelsen för de strejkandes andelsförening såsom ordförande för den lokala fackliga centralorganisationen, det som i dag kallas LO-sektion.

– Skinnarstrejken är det inte många som vill prata om. Än i dag. Den är för känslig, enligt Erik.
På sin höjd kunde man långt efter konflikten höra folk viska till varandra: ”Den där, han var strejkbrytare han.” Annars har det varit tyst.

Framtiden då? Erik och Anita ser fram emot att trappa ner.
– Vi är ju i alla fall 75 och 71. Men om nu någon skulle vilja ta över så hjälper vi gärna till lite i början. Inte behöver vi sitta hemma hela tiden heller, sa Erik.

Eva då?

– Får bli som det blir. Jag oroar mig faktiskt inte det minsta. Får väl hitta på något annat.
Trots att hon jobbat under den tid då skinnindustrin i stort sett har raderats ut har hon knappt varit arbetslös en enda dag.

Att växla om till något annat? Hon som har levt med skinnsömnad hela livet. Uppvuxen i Malungs finnmark, på Värmlandssidan i byn Rösberget som kanske inte ens var en by utan mest ett par ensligt belägna gårdar. Där satt mamma och sydde handskar åt Malungsfabrikörerna. Hemarbete existerade långt in på 1970-talet.
Erik sa nånting om skinnarbetare som utrotningshotat släkte. Men Eva tycktes inte oroa sig.
Erik sa vidare att om det som hände på åttiotalet – konkurrens från låglöneländerna – hade hänt i dag så hade Malungs skinnindustri stått pall på ett helt annat sätt. Nu hade vi kunnat möta den konkurrensen med automation och fler företag hade klarat sig, tror han.

Jag gick ut i affären, valde ut en femtiotalsjacka och gick in i verkstan igen och undrade vem av Anita och Eva som hade sytt den. Få se, sa de.

– Det är du Eva, sa Anita. Det syns.

Vad då syns, undrade jag.

– Det går inte att förklara, sa Eva. Man ser. Helheten, sömmarna.

Går det att förklara vad man som Eva Lundberg kan efter 35 års hantverksarbete? Och som rimligtvis borde ha många år kvar i arbetslivet.

Vi stod där, som sagt, och förundrades över hantverket. Men 35 år av tillskärning och sömnad, hur mår man i axlar och nacke då?

– Inga som helst problem. Känner absolut ingenting.

Anita som hållit på i närmare … ja i nästan 60 år, säger detsamma. Allsidiga jobb, variation, aldrig monotona sysslor. Det är förklaringen.

Ett skonsamt jobb håller på att försvinna, ett bra sätt att arbeta och leva på är på väg att dö ut. Tänker ni någon gång på samhällsutvecklingen? Erik sa att när politiker pratar om småföretag menar de alltid de som har runt femtio anställda. I sådana här bygder är det egentligen stora företag, sa han. Många har bara några enstaka anställda.

– De verkligt små företagen borde få hjälp, sa han. Som att slippa stå för sjuklönen under de första fjorton sjukdagarna. En orimlig kostnad. Och så alla blanketter. Det är väl ingen sak för den som har en heltidsanställd som bara sysslar med papper. Men för oss som är riktigt små.

Jag vet inte, sa han. Vem kan och vill ta över det här? Skinnskolan finns visserligen men de som går där vill nog helst bli designers. Enda chansen tror jag är att någon invandrare tar över. Det är mitt hopp. De kan nog ha traditionen med sig hemifrån.

Nu är Eva varslad om uppsägning och Anita och Erik avvecklar för att kunna se fram emot en pensionsålder som är lite lugnare.

Vart ska de vända sig i fortsättningen: några speedwayåkande Hagforsgrabbar, isracinglegenden Posa, den kraftigt byggde MC-föraren i storlek sextifyra eller den som bara är ute efter en klassisk svart skinnjacka av femtiotalsmodell?