Ska vi erövra framtiden igen?
Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
Publicerad 2015-05-19, 09:00 Uppdaterad 2020-09-07, 12:27

Gästkrönika. Det har mullrat under fötterna länge nu. Ibland så långsamt, att vi knappt märkt det. Andra gånger med intensiva, vibrerande skakningar. Gradvis har den europeiska — och svenska — högerpopulismen normaliserats. Frågor som för tio år sedan fanns i marginalen tar numera plats på bästa sändningstid.
Sällan har det varit så tydligt som den senaste partiledardebatten i SVT Agenda, där ett av fem områden handlade om invandring. Anna Kinberg-Batra bemötte Jimmie Åkessons mörkerargument med återhållsamhet, tystnad. Fredrik Reinfeldts sommartal om att “öppna våra hjärtan” känns förtvivlat avlägset.
Tre av fyra borgerliga partiledare meddelar numera att de för tillfälliga uppehållstillstånd. Jimmie Åkesson ler förnöjt. Kristdemokraternas historiskt humanistiska och öppna linje i asyl- och flyktingfrågor ser ut att luckras upp under Ebba Busch-Thor, som redan aviserat en politisk kursändring. Högern orkar inte hålla emot, vacklar när makten hägrar.
De främlingsfientliga partiernas intåg är än tydligare ute i Europa. Finlands nya borgerliga regering bygger majoritet med Sannfinländarna. I Storbritannien lyckades UKIP förskjuta valdebatten till den grad att både det konservativa och socialdemokratiska partiet lovade begränsa invandringen. Valnatten blev en katastrof för Labour.
Det har pågått länge nu. Långsamt har positionerna förflyttats, på bekostnad av humanism och öppenhet och rakt in i armarna på mörkerkrafter. Plötsligt befinner vi oss i ett politiskt landskap som dränerar de demokratiska krafterna och skyfflar kol i den främlingsfientliga ångpannan.
I grunden markerar det ett misslyckande för industrialismens ideologier. Varken den historiskt dominerande socialdemokratin eller högern har förmått formulera en vision om öppna gränser, som förflyttar samtalet från den främlingsfientliga bakgården. Det har fattats ideologisk spänst, en politisk debatt som fokuserar på filosofiska skillnader i synen på samhället.
1956 skrev författaren och publicisten Herbert Tingsten följande:
“Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade, den har bevarat den borgerliga produktionsordningen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.”
För så är det. Historien visar att det aldrig varit högern eller näringslivet som hållit emot när skuggans växande hand svept över politiken. Arbetarrörelsen var viktig då, är kanske ännu viktigare nu.
Sverigedemokraterna vill piska sönder berättelsen om hur det svenska stålet blev välfärd, hur splittring blev solidaritet, till en hemsnickrad version som passar den egna dagordningen. Högerpopulisternas mål är att göra den nationella berättelsen till sin, alldeles oavsett om det är rykande skorstenar i Birmingham, betesmark i Jylland eller faluröda stugor i Tomelilla.
Låt oss genomskåda kulissen.
Sveriges välfärd bygger på en solidarisk modell med allianser mellan arbetar- och medelklass. Löntagare är direkt beroende av en arbetsmarknad där kollegorna vid lunchbordet står sida vid sida, håller ihop när det blåser. Arbetarklassens löfte om att inte tumla ned i en destruktiv, negativ lönespiral är därför viktigare än någonsin. Nu handlar det om att uppdatera det fackliga löftet till att också gälla bortom gränserna. Innan det är för sent.
Daniel Mathisen