”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Krönika Varje kris skakar om hur vi lever i grunden. Men kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Om skribenten:

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Argument, logik, rationalitet. Det spelar liksom ingen roll. När gnagande oro övergår i paralyserande rädsla biter ingenting. Vi blir liksom maktlösa inför våra egna känslor.

Det omtumlande 2020 är på många sätt rädslans år. För att bli smittad, för att bli av med jobbet, för en framtid som ställs in. Vi, en hel samtid, har katapulterats in i ovisshetens till synes ändlösa horisont. Många känner att det lilla vi har kan ryckas ifrån oss när som helst.

När rädslan griper tag omvandlas varje förändring till hot. Som om varje nytt intryck som bryter det bekanta blir ett intrång. Men den globala pandemin blixtbelyser egentligen underströmmar i samhället som funnits under många år. För parallellt med svindlande teknologisk utveckling och rekordnivåer på börsen har skillnaden mellan den som har och inte har ökat astronomiskt. Samhället har klyvts itu.

Det gör något med oss.

Rami Gabriel och Stephen T. Asma, professorer i psykologi respektive filosofi, beskriver hjärnan genom olika lager. Längst inne finns våra mest primitiva känslor, bland annat rädslan. Ju längre ut vi kommer, desto mer abstrakta och teoretiska blir våra tankar. Enligt Gabriel och Asma uppstår en växelverkan mellan den djupt rotade, biologiska, rädslan och våra intryck och slutsatser runt om kring oss. Deras slutsats är att känslorna, inte det rationella tänkandet, dominerar vår hjärnverksamhet.

Hur går det ens att vara rationell när så mycket omkring är både ologiskt och galet?

Samtidigt uppfattas den som är känslostyrd som något avvikande, på tvärs med logiskt och rationellt tänkande. Historien är fylld av kvinnor som kallats hysteriska eller neurotiska och människor som förminskats till verklighetsfrånvända drömmare.

Men det är i själva verket när vi försöker klippa av känslornas betydelse som vi går emot den mänskliga naturen. Jag kommer att tänka på kultfilmen Världsrymden anfaller från 1953. Utomjordingarna invaderar aldrig fysiskt. I stället angrips människors inre så att känslor och tankar gradvis urholkas, tills kroppen bara är ett ihåligt hölje. Som kan jobba och producera utan att ge uttryck för mänsklighet.

Vi kommer helt enkelt inte från känslolivet. Det präglar oss och gör oss till just människor. Just därför är det så konstigt att känslorna har en så underordnad roll i samhället.

Kanske är det inte så konstigt att vi mår dåligt över sakernas tillstånd: ett klimathot som tornar över oss, en otrygg arbetsmarknad som gör oss till slavar under algoritmer och ett klassamhälle där vi får nöja oss med det som blir över när de allra rikaste är nöjda.

Kanske har vi rätt att både vara ledsna, rädda och förbannade. För hur går det ens att vara rationell när så mycket omkring är både ologiskt och galet?

Och kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, öppna dörren till ett nytt sätt att leva tillsammans. Medan det är lätt att framkalla rädsla – genom splittring, rasism och otrygghet – ställs det större krav för den som söker motsatsen. Som vill gå från misstro till tillit, från rädsla till mod och från splittring till gemenskap. Det prövar oss.

Men ofta är det ju det som är svårt, som kräver våra bästa insatser, som bär på den största belöningen. Varje kris skakar om hur vi lever i grunden. Samtidigt bär den också på potentialen att häva oss ur ett tillstånd av kollektiv panikångest och formulera frågan: hur vill vi egentligen må?