Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ska vi erövra framtiden igen?

18 juni, 2021

Skrivet av

Krönika Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Gångstavarna gnisslar och knarrar. Han googlar runt, frågar i butiker. Blir inte klok.

Att läsa Ulf Lundells dagbokssvit Vardagar, nu i del 5 och 6, är att glänta på dörren till en sjuttioårig mans vardag. Sepiatonade barndomsminnen från dammiga grusvägar i Nacka varvas med förbannelser över skruvade samtidsfenomen.

Mellan avsnitt om hälsan och åldrandet, tankar om att lämna gården i Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, skriver han frenetiskt om de senaste decenniernas stora samhällsomvandlingar.

Om friskolorna och vinstfesten.
Om urholkningen av välfärden.
Och om knivskarpa ekonomiska skillnader.

Han går igång när Jimmie Åkesson kallar Sverigedemokraterna ”det enda arbetarpartiet”, ryter ifrån: ”SD vill tysta fackföreningar, ge dom besuttna mer pengar – SD är ett högerparti”.

Kallar privatiseringar och avregleringar sedan åttiotalet ”den vulgära utförsäljningsfesten”.

Inklämt mellan funderingar om flyttfåglar, sorkar på gården och oktoberdagarnas skoningslösa gråhet smattrar salvor över hur Nya Karolinska, som skulle bli ett sjukhus i världsklass, blev en skampåle över astronomiska konsultfakturor.

Ulf Lundells far, Gerhard, var son till en statare och blev själv smidesarbetare. Under sin livstid fick han se en svindlande omvandling. Från smutsen, fattigdomen och klassamhällets rået till ett samhälle där alla fick en chans. Att utbilda sig, att lära sig ett yrke, att bygga ett eget hus.

Att minnas hur det var, hur vår tid blev till, är en avgörande pusselbit för att greppa Sverige i dag. Då räcker inte de korta perspektiven. Horisonten blir liksom för snäv.

För generationerna som var med när folkhemmet förverkligades – och sedan styckades upp och såldes till riskkapitalbolag – liknar den kortsiktiga vinstens triumf över allmänintresset ett kollektivt sår. En psykologisk käftsmäll. Skärvorna av gårdagens stora folkhemsbygge, välfärdens spruckna vas, blir en smärtsam påminnelse om hur det var. Kunde vara.

Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd.

För min egen generation – åttiotalisterna som växte upp på nittiotalet, blev vuxna på nollnolltalet – är känslan splittrad. Å ena sidan förundran, å andra sidan ett styng av avund. Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd. Redan i den där tillfälliga skolbaracken, där värmen inte slogs på förrän vid lunch, satte det sig djupt: var glad för det du har.

Medan efterkrigstidens unga lovades en större framtid, en morgondag av möjligheter, ristades det hos många av oss in en rädsla för att allt när som helst kan ryckas undan. Löftet gällde inte längre.

Kanske är det inte konstigt att klassklyftor, snarare än solidaritet och kollektiv organisering, möts av en skräck för att privilegier ska omintetgöras. Reflexen blir att hålla fast vid det som ändå finns.

Men det är just det som är så farligt. Att den som är fattig ska vändas mot den som har ännu mindre. Att Ulf Lundells generation ska ställas mot min. Eller att infödda ska ställas mot invandrade svenskar.

Det går liksom inte att bygga ett samhälle på att boomers ska tävla med millenials om smulorna som blir över när vinsterna slussats ur välfärden. Till sist blir ingenting kvar.

Vi ljuger för oss själva om vi tror att det mesta var bättre förr, att vår egen tid är en bakåtfärd mot avgrunden. Men det är först när vi tillåter oss de längre perspektiven, plockar samman pusslet, som vi kan se var det gick snett.

Sneglar vi på det förra seklet inser vi att de utsuddade klasskillnaderna inte var en slump. Det blev jämlikare först när tillräckligt många gick samman och krävde förändring. När viljan omsattes i handling.

För mig är det hoppfullt. Jag vill ändå tro, måste tro, att ilskan och besvikelsen hur det är kan vändas till något annat. Något bättre.

Det gick ju då, så varför inte nu?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Utspelen om ett nationellt tiggeriförbud för upp det gamla Fattigsverige till ytan. Påminner.” Daniel Mathisen skriver om tiggeriet då och nu.

Fascismen går att stoppa

”Fascismen är ingen orubblig naturkraft — den går att stoppa. Men då krävs en ny politisk murbräcka som organiserar människor kring värden som demokrati och jämlikhet”,skriver Daniel Mathisen.

Ansiktet bakom volymerna

”Vi minns alla bilden på treårige Alan Kurdi, den syriske pojken som hittades död på en strand i Turkiet. Den slog rakt igenom känslopansaret — kändes i magen.”

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

”Ja till yrkesprogrammens höjda status”

Att återinföra högskolebehörigheten på yrkesprogrammen är en viktig pusselbit för industrins kompetensförsörjning och elevernas förutsättningar för yrkeslivet, skriver tre företrädare för Teknikcollege.

Vi får gehör för våra krav

Vi får gehör för våra krav

Marie Nilsson: I höstens budgetförslag hittar vi omställningsstöd, mänskligare
sjukförsäkring och satsningar på grön industri. Nu måste vi driva på så att det blir verklighet.

”Så blir pensionen mer rättvis”

”Så blir pensionen mer rättvis”

De som jobbat hela livet och ändå har en låg pension ska få ett tillägg, och de som sliter ut sig i förtid ska ha rätt till en trygghetspension. Men för att klara detta måste mer pengar betalas in i pensionssystemet, skriver Ardalan Shekarabi (S) och Marie Nilsson, ordförande IF Metall.

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Därför är kyrkovalet ett fackligt val

Svenska Kyrkan ska inte bidra till att arbetsvillkoren dumpas, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Tips till vår nästa stats­minister

Tips till vår nästa stats­minister

När Stefan Löfven nu avgår vill jag både tacka och se en efterträdare som kraftsamlar mot ojämlikheten, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

”Nu ska Samhall åter stå på de funktionshindrades sida”

”Nu ska Samhall åter stå på de funktionshindrades sida”

L: Efter hårda förhandlingar har vi fått igenom verkningsfulla förändringar av Samhall.

Vi är skydds­ombuden som inte duger

Vi är skydds­ombuden som inte duger

Så här ser våra dagar ut när vi ser till att arbetsplatserna är säkra. Vi räddar liv, skriver regionala skyddsombudet Linda Forså.

Opinion

I väntan på laddning halvvägs till Sunne

I väntan på laddning halvvägs till Sunne

Krönika På macken bland Teslas laddstolpar blir det svenska klassamhället synligt, skriver Anneli Jordahl.

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

”Så kan fusk och slarv med asbest stoppas”

Vi måste städa upp EU:s arbetsmarknad från skitföretagare som riskerar arbetarnas hälsa, skriver Europaparlamentarikern Johan Danielsson, S.

Bekämpa antisemitismen i den digitala världen

I förra veckan hölls Förintelsekonferensen i Malmö. Internationella politiska ledare lovade att aktivt bekämpa antisemitismen och rasismen som tyvärr växer runtom i Europa. Sveriges regering satsar nästan 100 miljoner i nästa års budget på denna angelägna kamp för människovärde och demokrati. Till den svenska regeringens satsningar hör bland annat fortsatt arbete med att bekämpa hatbrott […]

”Helheten i överenskommelsen är bra”

”Helheten i överenskommelsen är bra”

Vi ska ha en levande debatt, men det är den valda förbundsstyrelsen som svarar för verksamheten mellan kongresserna. Vårt uppdrag därifrån är att komma till rätta med otrygga anställningar, skriver IF Metalls Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä.

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

”Beslutet om trygghet borde ligga i våra händer”

IF Metalls medlemmar bör, precis som journalistförbundets, få rösta om vi ska ansluta oss till las-överenskommelsen, skriver fem industriarbetare.

Högt spel om människors trygghet

Pontus Georgsson: När till och med Arbetsdomstolen har farhågor om lagförslaget kring ett nytt anställningsskydd borde det vara självklart att ta till sig av kritiken innan besluten hastas fram.