Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ska vi erövra framtiden igen?

18 juni, 2021

Skrivet av

Krönika Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Gångstavarna gnisslar och knarrar. Han googlar runt, frågar i butiker. Blir inte klok.

Att läsa Ulf Lundells dagbokssvit Vardagar, nu i del 5 och 6, är att glänta på dörren till en sjuttioårig mans vardag. Sepiatonade barndomsminnen från dammiga grusvägar i Nacka varvas med förbannelser över skruvade samtidsfenomen.

Mellan avsnitt om hälsan och åldrandet, tankar om att lämna gården i Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, skriver han frenetiskt om de senaste decenniernas stora samhällsomvandlingar.

Om friskolorna och vinstfesten.
Om urholkningen av välfärden.
Och om knivskarpa ekonomiska skillnader.

Han går igång när Jimmie Åkesson kallar Sverigedemokraterna ”det enda arbetarpartiet”, ryter ifrån: ”SD vill tysta fackföreningar, ge dom besuttna mer pengar – SD är ett högerparti”.

Kallar privatiseringar och avregleringar sedan åttiotalet ”den vulgära utförsäljningsfesten”.

Inklämt mellan funderingar om flyttfåglar, sorkar på gården och oktoberdagarnas skoningslösa gråhet smattrar salvor över hur Nya Karolinska, som skulle bli ett sjukhus i världsklass, blev en skampåle över astronomiska konsultfakturor.

Ulf Lundells far, Gerhard, var son till en statare och blev själv smidesarbetare. Under sin livstid fick han se en svindlande omvandling. Från smutsen, fattigdomen och klassamhällets rået till ett samhälle där alla fick en chans. Att utbilda sig, att lära sig ett yrke, att bygga ett eget hus.

Att minnas hur det var, hur vår tid blev till, är en avgörande pusselbit för att greppa Sverige i dag. Då räcker inte de korta perspektiven. Horisonten blir liksom för snäv.

För generationerna som var med när folkhemmet förverkligades – och sedan styckades upp och såldes till riskkapitalbolag – liknar den kortsiktiga vinstens triumf över allmänintresset ett kollektivt sår. En psykologisk käftsmäll. Skärvorna av gårdagens stora folkhemsbygge, välfärdens spruckna vas, blir en smärtsam påminnelse om hur det var. Kunde vara.

Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd.

För min egen generation – åttiotalisterna som växte upp på nittiotalet, blev vuxna på nollnolltalet – är känslan splittrad. Å ena sidan förundran, å andra sidan ett styng av avund. Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd. Redan i den där tillfälliga skolbaracken, där värmen inte slogs på förrän vid lunch, satte det sig djupt: var glad för det du har.

Medan efterkrigstidens unga lovades en större framtid, en morgondag av möjligheter, ristades det hos många av oss in en rädsla för att allt när som helst kan ryckas undan. Löftet gällde inte längre.

Kanske är det inte konstigt att klassklyftor, snarare än solidaritet och kollektiv organisering, möts av en skräck för att privilegier ska omintetgöras. Reflexen blir att hålla fast vid det som ändå finns.

Men det är just det som är så farligt. Att den som är fattig ska vändas mot den som har ännu mindre. Att Ulf Lundells generation ska ställas mot min. Eller att infödda ska ställas mot invandrade svenskar.

Det går liksom inte att bygga ett samhälle på att boomers ska tävla med millenials om smulorna som blir över när vinsterna slussats ur välfärden. Till sist blir ingenting kvar.

Vi ljuger för oss själva om vi tror att det mesta var bättre förr, att vår egen tid är en bakåtfärd mot avgrunden. Men det är först när vi tillåter oss de längre perspektiven, plockar samman pusslet, som vi kan se var det gick snett.

Sneglar vi på det förra seklet inser vi att de utsuddade klasskillnaderna inte var en slump. Det blev jämlikare först när tillräckligt många gick samman och krävde förändring. När viljan omsattes i handling.

För mig är det hoppfullt. Jag vill ändå tro, måste tro, att ilskan och besvikelsen hur det är kan vändas till något annat. Något bättre.

Det gick ju då, så varför inte nu?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Utspelen om ett nationellt tiggeriförbud för upp det gamla Fattigsverige till ytan. Påminner.” Daniel Mathisen skriver om tiggeriet då och nu.

Fascismen går att stoppa

”Fascismen är ingen orubblig naturkraft — den går att stoppa. Men då krävs en ny politisk murbräcka som organiserar människor kring värden som demokrati och jämlikhet”,skriver Daniel Mathisen.

Ansiktet bakom volymerna

”Vi minns alla bilden på treårige Alan Kurdi, den syriske pojken som hittades död på en strand i Turkiet. Den slog rakt igenom känslopansaret — kändes i magen.”

”Nu ska Samhall åter stå på de funktionshindrades sida”

”Nu ska Samhall åter stå på de funktionshindrades sida”

L: Efter hårda förhandlingar har vi fått igenom verkningsfulla förändringar av Samhall.

Vi är skydds­ombuden som inte duger

Vi är skydds­ombuden som inte duger

Så här ser våra dagar ut när vi ser till att arbetsplatserna är säkra. Vi räddar liv, skriver regionala skyddsombudet Linda Forså.

Så blir du din egen Bernie Sanders

Så blir du din egen Bernie Sanders

Volvoarbetaren Lars Henriksson erbjuder intresserade politiker en stilanalys som går bortom de stickade vantarna.

”Gör läxan, Morgan Johansson”

”Gör läxan, Morgan Johansson”

Osanna klyschor när Morgan Johansson svarar på hanteringen av de unga ensamkommande och nya gymnasielagen, skriver Marga Sandström från organisationen Världen i Värmland.

Därför måste vi lära av Kinas industripolitik

Därför måste vi lära av Kinas industripolitik

Kajsa Borgnäs: Coronapandemin, klimatkrisen och Kinas stora tekniska framsteg visar att vi behöver en mer aktiv industripolitik.

Demokratin står på spel

Demokratin står på spel

Det är oerhört allvarligt när en sittande president utropar sig som vinnare trots att oppositionens kandidat leder och valet inte på något sätt är avgjort, skriver Helle Klein.

Den ständigt aktuella liberalen

Den ständigt aktuella liberalen

I en tid när liberalismen sällan betonar människors ekonomiska möjligheter att uppnå frihet behöver vi Kerstin Hesselgren, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.