Ska vi erövra framtiden igen?

Krönika Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Gångstavarna gnisslar och knarrar. Han googlar runt, frågar i butiker. Blir inte klok.

Att läsa Ulf Lundells dagbokssvit Vardagar, nu i del 5 och 6, är att glänta på dörren till en sjuttioårig mans vardag. Sepiatonade barndomsminnen från dammiga grusvägar i Nacka varvas med förbannelser över skruvade samtidsfenomen.

Mellan avsnitt om hälsan och åldrandet, tankar om att lämna gården i Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, skriver han frenetiskt om de senaste decenniernas stora samhällsomvandlingar.

Om friskolorna och vinstfesten.
Om urholkningen av välfärden.
Och om knivskarpa ekonomiska skillnader.

Han går igång när Jimmie Åkesson kallar Sverigedemokraterna ”det enda arbetarpartiet”, ryter ifrån: ”SD vill tysta fackföreningar, ge dom besuttna mer pengar – SD är ett högerparti”.

Kallar privatiseringar och avregleringar sedan åttiotalet ”den vulgära utförsäljningsfesten”.

Inklämt mellan funderingar om flyttfåglar, sorkar på gården och oktoberdagarnas skoningslösa gråhet smattrar salvor över hur Nya Karolinska, som skulle bli ett sjukhus i världsklass, blev en skampåle över astronomiska konsultfakturor.

Ulf Lundells far, Gerhard, var son till en statare och blev själv smidesarbetare. Under sin livstid fick han se en svindlande omvandling. Från smutsen, fattigdomen och klassamhällets rået till ett samhälle där alla fick en chans. Att utbilda sig, att lära sig ett yrke, att bygga ett eget hus.

Att minnas hur det var, hur vår tid blev till, är en avgörande pusselbit för att greppa Sverige i dag. Då räcker inte de korta perspektiven. Horisonten blir liksom för snäv.

För generationerna som var med när folkhemmet förverkligades – och sedan styckades upp och såldes till riskkapitalbolag – liknar den kortsiktiga vinstens triumf över allmänintresset ett kollektivt sår. En psykologisk käftsmäll. Skärvorna av gårdagens stora folkhemsbygge, välfärdens spruckna vas, blir en smärtsam påminnelse om hur det var. Kunde vara.

Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd.

För min egen generation – åttiotalisterna som växte upp på nittiotalet, blev vuxna på nollnolltalet – är känslan splittrad. Å ena sidan förundran, å andra sidan ett styng av avund. Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd. Redan i den där tillfälliga skolbaracken, där värmen inte slogs på förrän vid lunch, satte det sig djupt: var glad för det du har.

Medan efterkrigstidens unga lovades en större framtid, en morgondag av möjligheter, ristades det hos många av oss in en rädsla för att allt när som helst kan ryckas undan. Löftet gällde inte längre.

Kanske är det inte konstigt att klassklyftor, snarare än solidaritet och kollektiv organisering, möts av en skräck för att privilegier ska omintetgöras. Reflexen blir att hålla fast vid det som ändå finns.

Men det är just det som är så farligt. Att den som är fattig ska vändas mot den som har ännu mindre. Att Ulf Lundells generation ska ställas mot min. Eller att infödda ska ställas mot invandrade svenskar.

Det går liksom inte att bygga ett samhälle på att boomers ska tävla med millenials om smulorna som blir över när vinsterna slussats ur välfärden. Till sist blir ingenting kvar.

Vi ljuger för oss själva om vi tror att det mesta var bättre förr, att vår egen tid är en bakåtfärd mot avgrunden. Men det är först när vi tillåter oss de längre perspektiven, plockar samman pusslet, som vi kan se var det gick snett.

Sneglar vi på det förra seklet inser vi att de utsuddade klasskillnaderna inte var en slump. Det blev jämlikare först när tillräckligt många gick samman och krävde förändring. När viljan omsattes i handling.

För mig är det hoppfullt. Jag vill ändå tro, måste tro, att ilskan och besvikelsen hur det är kan vändas till något annat. Något bättre.

Det gick ju då, så varför inte nu?