Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ska vi erövra framtiden igen?

18 juni, 2021

Skrivet av

Krönika Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Gångstavarna gnisslar och knarrar. Han googlar runt, frågar i butiker. Blir inte klok.

Att läsa Ulf Lundells dagbokssvit Vardagar, nu i del 5 och 6, är att glänta på dörren till en sjuttioårig mans vardag. Sepiatonade barndomsminnen från dammiga grusvägar i Nacka varvas med förbannelser över skruvade samtidsfenomen.

Mellan avsnitt om hälsan och åldrandet, tankar om att lämna gården i Skåne och flytta tillbaka till Stockholm, skriver han frenetiskt om de senaste decenniernas stora samhällsomvandlingar.

Om friskolorna och vinstfesten.
Om urholkningen av välfärden.
Och om knivskarpa ekonomiska skillnader.

Han går igång när Jimmie Åkesson kallar Sverigedemokraterna ”det enda arbetarpartiet”, ryter ifrån: ”SD vill tysta fackföreningar, ge dom besuttna mer pengar – SD är ett högerparti”.

Kallar privatiseringar och avregleringar sedan åttiotalet ”den vulgära utförsäljningsfesten”.

Inklämt mellan funderingar om flyttfåglar, sorkar på gården och oktoberdagarnas skoningslösa gråhet smattrar salvor över hur Nya Karolinska, som skulle bli ett sjukhus i världsklass, blev en skampåle över astronomiska konsultfakturor.

Ulf Lundells far, Gerhard, var son till en statare och blev själv smidesarbetare. Under sin livstid fick han se en svindlande omvandling. Från smutsen, fattigdomen och klassamhällets rået till ett samhälle där alla fick en chans. Att utbilda sig, att lära sig ett yrke, att bygga ett eget hus.

Att minnas hur det var, hur vår tid blev till, är en avgörande pusselbit för att greppa Sverige i dag. Då räcker inte de korta perspektiven. Horisonten blir liksom för snäv.

För generationerna som var med när folkhemmet förverkligades – och sedan styckades upp och såldes till riskkapitalbolag – liknar den kortsiktiga vinstens triumf över allmänintresset ett kollektivt sår. En psykologisk käftsmäll. Skärvorna av gårdagens stora folkhemsbygge, välfärdens spruckna vas, blir en smärtsam påminnelse om hur det var. Kunde vara.

Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd.

För min egen generation – åttiotalisterna som växte upp på nittiotalet, blev vuxna på nollnolltalet – är känslan splittrad. Å ena sidan förundran, å andra sidan ett styng av avund. Vi som formades av krisåren, när det gemensamma krympte och skars upp, liknar perioder av växande klyftor, bostadsbrist och hög arbetslöshet ett naturtillstånd. Redan i den där tillfälliga skolbaracken, där värmen inte slogs på förrän vid lunch, satte det sig djupt: var glad för det du har.

Medan efterkrigstidens unga lovades en större framtid, en morgondag av möjligheter, ristades det hos många av oss in en rädsla för att allt när som helst kan ryckas undan. Löftet gällde inte längre.

Kanske är det inte konstigt att klassklyftor, snarare än solidaritet och kollektiv organisering, möts av en skräck för att privilegier ska omintetgöras. Reflexen blir att hålla fast vid det som ändå finns.

Men det är just det som är så farligt. Att den som är fattig ska vändas mot den som har ännu mindre. Att Ulf Lundells generation ska ställas mot min. Eller att infödda ska ställas mot invandrade svenskar.

Det går liksom inte att bygga ett samhälle på att boomers ska tävla med millenials om smulorna som blir över när vinsterna slussats ur välfärden. Till sist blir ingenting kvar.

Vi ljuger för oss själva om vi tror att det mesta var bättre förr, att vår egen tid är en bakåtfärd mot avgrunden. Men det är först när vi tillåter oss de längre perspektiven, plockar samman pusslet, som vi kan se var det gick snett.

Sneglar vi på det förra seklet inser vi att de utsuddade klasskillnaderna inte var en slump. Det blev jämlikare först när tillräckligt många gick samman och krävde förändring. När viljan omsattes i handling.

För mig är det hoppfullt. Jag vill ändå tro, måste tro, att ilskan och besvikelsen hur det är kan vändas till något annat. Något bättre.

Det gick ju då, så varför inte nu?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

”Utspelen om ett nationellt tiggeriförbud för upp det gamla Fattigsverige till ytan. Påminner.” Daniel Mathisen skriver om tiggeriet då och nu.

Fascismen går att stoppa

”Fascismen är ingen orubblig naturkraft — den går att stoppa. Men då krävs en ny politisk murbräcka som organiserar människor kring värden som demokrati och jämlikhet”,skriver Daniel Mathisen.

”Man ska inte bli missgynnad för att man tar bilen”

”Man ska inte bli missgynnad för att man tar bilen”

Vi vill höja reseavdraget, och ändra så att det helt baseras på avstånd. Ni industriarbetare måste kunna fortsätta ta er till jobbet, skriver finansminister Mikael Damberg (S).

”Därför ska vi jobba för en s-ledd regering”

”Därför ska vi jobba för en s-ledd regering”

För att vi verkligen ska kunna leverera trygghet i arbetslivet behöver vi också engagera oss partipolitiskt, skriver fyra förtroendevalda i GS-facket.

Vill eliten ha förståelse måste den bidra

Vill eliten ha förståelse måste den bidra

Facken har bra verktyg för att på olika sätt få upp lönerna. Men vårt samhälle saknar motsvarande för att kyla ner vd-lönerna och på så sätt hindra det stora gap som uppstått, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

”Det är S och deras allierade som hindrar krafttagen mot brott”

”Det är S och deras allierade som hindrar krafttagen mot brott”

LO försöker hitta syndabockar när partiet man pumpar in pengar i inte levererar, skriver Maria Malmer Stenergard och Mats Green (M).

LO: ”Högern hindrar krafttag mot brott i arbetslivet”

LO: ”Högern hindrar krafttag mot brott i arbetslivet”

Den mest växande formen av kriminalitet, arbetslivskriminaliteten, har understötts av borgerlig politik, skriver LO:s ordförande Susanna Gideonsson.

L: ”Så kan vi stoppa växande skugg­samhällen”

L: ”Så kan vi stoppa växande skugg­samhällen”

Nationell folkräkning, mer resurser till gränspolisen och krafttag mot fusket. Så kan vi stoppa skuggsamhället, skriver Liberalernas Roger Haddad och Malin Danielsson.

God fortsättning och ett Gott Nytt valår!

God fortsättning och ett Gott Nytt valår!

Det som händer i industri-Sverige är hoppfullt för oss som tror på samarbete, öppenhet och mångfald, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Klimatet är en facklig fråga

Klimatet är en facklig fråga

Ska klimatomställningen lyckas måste den också vara socialt hållbar, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

DA granskar skuggsamhället i en smutsig bransch

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder. Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo blev rikskänd för att ha städat svart hos statsminister Magdalena Andersson. Här är hennes ord från tiden i Migrationsverkets förvar.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Shakzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Shakzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Städarnas berättelser: Shakhzoda, Uzbekistan. ”Arbetsgivaren tvingade mig att jobba trots att jag var sjukskriven. Jag fick städa med vänsterarmen.”

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Städarnas berättelser: Aziza, Uzbekistan. ”Jag blev inte behandlad som en människa.”

Rebecca terroriserades av chefen

Rebecca terroriserades av chefen

Städarnas berättelser: Rebecca, Venezuela. ”’Jag sparkar skiten ur dig och skickar dig till helvetet’, sa min chef om vi protesterade.”

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

För att stoppa bolag som inte gör rätt för sig måste upphandlare bli bättre på att upptäcka fifflet, anser Städbranschen Sveriges ordförande Matthias Lindholm.

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Tio råd till upphandlare för att ta ansvar

Svartarbete i offentlig verksamhet är vanligt. Med hjälp av den här checklistan kan upphandlare få bättre koll.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.