Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Ensamheten är inte jämlik 

17 april, 2020

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Den syns inte utåt. Ändå finns den överallt omkring oss, bland människor du stöter på dagligen. Ensamheten. Coronapandemins omkullkastande av tillvaron tvingar oss att konfronteras med den. Hemmajobb, social distansering och isolerade riskgrupper klipper av banden mellan oss. Som om brännvidden plötsligt skiftat och vardagen framstår i helt andra färgskalor.

Under det senaste seklet har Sverige knådat fram en samhällsmodell som uppmuntrar självständighet och självvalda relationer. I dag bor var fjärde svensk ensam, medan 300 000 lever ”socialt isolerade”, enligt Statistiska centralbyrån.

Men det är skillnad på att välja avskildhet och att drabbas av ensamhet. Det ena är ett tillstånd, en handling, medan det andra är en känsla av saknad och avsaknad. Många av oss, inte minst introverta, tycker om fickor i tillvaron där vi är ensamma. Som 71-åriga Barbara, som levt själv i 20 års tid, uttrycker det i SVT:s dejtingprogram ”Första dejten”: ” människor som ska umgås hela tiden är det värsta jag vet”.

Men vad händer när den känslomässiga persiennen dras ned och ensamheten blir paralyserande?

I boken ”A Biography Of Loneliness” tecknar kulturhistorikern Fay Bound Alberti ensamhetens känslomässiga historia. Hennes huvudpoäng är att känslan inte slår rot eller upplevs på samma sätt i olika tider. Det är först när industrialismen tar fart på allvar – och de sociala och ekonomiska hierarkierna ritas om – som vi får ett språk för ensamheten.

Idealet om en ekonomiskt rationell och självständig individ, utan sociala band, har skapat en förvrängd spegelbild vi inte känner igen oss i.

Ungefär samtidigt som skorstensröken tätnar över våra städer skapas en uppdelning mellan jaget och världen, individ och samhälle, privat och offentligt. Det engelska ordet ”loneliness”, ensamhet, uppstår då ur ”oneliness”, som lite grovhugget kan översättas till avskildhet.

Alberti kopplar samman den sociala saknadens känsla med ekonomiska och sociala omvandlingar genom historien. Den moderna erans aggressiva former av konkurrens mellan företag och människor, liksom ett helt annat arbetsliv, har muterat ensamheten.

Och den slår inte jämlikt.

För på samma sätt som vi lever i ett samhälle präglat av klassklyftor drabbar ensamheten oss olika. Om du är förmögen eller lever på marginalen har avgörande betydelse för hur du påverkas. Sambandet är tydligt: högst andel socialt isolerade finns bland de allra fattigaste.

Ju mindre makt vi har och upplever desto mer avklippta från ett sammanhang känner vi oss. Samtidigt finns det för många människor allt färre platser där vi får vara oss själva. Utan att vara löntagare, konsument eller förväntas prestera något.

Det senaste halvseklets nyliberala skifte – från idén om gemensam nytta till enskild vinst – har skärpt ensamhetens konturer. Och idealet om en ekonomiskt rationell och självständig individ, utan sociala band, har skapat en förvrängd spegelbild vi inte känner igen oss i. Som Alberti skriver:
”Vi svävar i de universum vi skapat under tjugohundratalet, där övertygelsen om vår unikhet värderas högre än en kollektiv känsla av tillhörighet.”

Kanske är det inte så konstigt att det uppstår känslomässiga tomrum. Som om något fattas oss. Coronakrisen fungerar därför som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på.

Men det uppochnedvända livet påminner oss också om hur vi skulle kunna ha det. De mångas malande, avgrundsdjupa ensamhet är inget naturtillstånd. Vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar och skiktar, utan tvärtom stärker sociala relationer. Som uppmuntrar gemenskap, flätar samman de avklippta banden och väcker frågan: hur ska vi ha det tillsammans?

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Arbetarna avgörande i kampen för klimatet

Arbetarna avgörande i kampen för klimatet

Industrin har alltför länge varit en miljöbov men är i dag helt avgörande för att få bukt med utsläppen av växthusgaser, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

Tiden kan vi aldrig köpa tillbaka

Tiden kan vi aldrig köpa tillbaka

Arbetad tid kan omvandlas till pengar men åt andra hållet är det inte lika lätt, skriver Lars Henriksson.

Detta har vi lärt oss av pandemin

Detta har vi lärt oss av pandemin

Det har varit ett år fullt av prövningar, men också lärdomar, skriver GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö.

Vi lär av pandemin – och blir bättre

Vi lär av pandemin – och blir bättre

Ett stort tack till alla medlemmar och förtroendevalda för de fackliga insatserna under den här besvärliga tiden. Nu fortsätter vi att hjälpas åt, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Privatiseringen måste stoppas

Privatiseringen måste stoppas

Resurser och arbetsro behövs för att klara massarbetslösheten, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Ge personligt stöd så fler kan utbildas”

”Ge personligt stöd så fler kan utbildas”

Henrik Valentin: De som behöver yrkesutbildning för att få jobb måste få personligt stöd på Arbetsförmedlingen, inte bara en kontakt via en skärm.

”Skatten har blivit elefanten i rummet”

”Skatten har blivit elefanten i rummet”

Vårt skattesystem inte bara bevarar utan driver på ökande klyftor i samhället, men det diskuteras inte när jämlikheten ska utredas, skriver Ulf Dahlsten, författare till boken Efter Coronan. Svensk Modell i Kris.

”Det har iallafall blivit färre möten”

”Det har iallafall blivit färre möten”

Vissa riskerar frivilligt att smitta eller smittas när de julhandlar i gallerian, andra drar på sig blåstället och går till jobbet som vanligt, skriver Marcus Raihle.

Kamratstödet behövs – mer än någonsin

Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.