Ensamheten är inte jämlik 

Krönika Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Den syns inte utåt. Ändå finns den överallt omkring oss, bland människor du stöter på dagligen. Ensamheten. Coronapandemins omkullkastande av tillvaron tvingar oss att konfronteras med den. Hemmajobb, social distansering och isolerade riskgrupper klipper av banden mellan oss. Som om brännvidden plötsligt skiftat och vardagen framstår i helt andra färgskalor.

Under det senaste seklet har Sverige knådat fram en samhällsmodell som uppmuntrar självständighet och självvalda relationer. I dag bor var fjärde svensk ensam, medan 300 000 lever ”socialt isolerade”, enligt Statistiska centralbyrån.

Men det är skillnad på att välja avskildhet och att drabbas av ensamhet. Det ena är ett tillstånd, en handling, medan det andra är en känsla av saknad och avsaknad. Många av oss, inte minst introverta, tycker om fickor i tillvaron där vi är ensamma. Som 71-åriga Barbara, som levt själv i 20 års tid, uttrycker det i SVT:s dejtingprogram ”Första dejten”: ” människor som ska umgås hela tiden är det värsta jag vet”.

Men vad händer när den känslomässiga persiennen dras ned och ensamheten blir paralyserande?

I boken ”A Biography Of Loneliness” tecknar kulturhistorikern Fay Bound Alberti ensamhetens känslomässiga historia. Hennes huvudpoäng är att känslan inte slår rot eller upplevs på samma sätt i olika tider. Det är först när industrialismen tar fart på allvar – och de sociala och ekonomiska hierarkierna ritas om – som vi får ett språk för ensamheten.

Idealet om en ekonomiskt rationell och självständig individ, utan sociala band, har skapat en förvrängd spegelbild vi inte känner igen oss i.

Ungefär samtidigt som skorstensröken tätnar över våra städer skapas en uppdelning mellan jaget och världen, individ och samhälle, privat och offentligt. Det engelska ordet ”loneliness”, ensamhet, uppstår då ur ”oneliness”, som lite grovhugget kan översättas till avskildhet.

Alberti kopplar samman den sociala saknadens känsla med ekonomiska och sociala omvandlingar genom historien. Den moderna erans aggressiva former av konkurrens mellan företag och människor, liksom ett helt annat arbetsliv, har muterat ensamheten.

Och den slår inte jämlikt.

För på samma sätt som vi lever i ett samhälle präglat av klassklyftor drabbar ensamheten oss olika. Om du är förmögen eller lever på marginalen har avgörande betydelse för hur du påverkas. Sambandet är tydligt: högst andel socialt isolerade finns bland de allra fattigaste.

Ju mindre makt vi har och upplever desto mer avklippta från ett sammanhang känner vi oss. Samtidigt finns det för många människor allt färre platser där vi får vara oss själva. Utan att vara löntagare, konsument eller förväntas prestera något.

Det senaste halvseklets nyliberala skifte – från idén om gemensam nytta till enskild vinst – har skärpt ensamhetens konturer. Och idealet om en ekonomiskt rationell och självständig individ, utan sociala band, har skapat en förvrängd spegelbild vi inte känner igen oss i. Som Alberti skriver:
”Vi svävar i de universum vi skapat under tjugohundratalet, där övertygelsen om vår unikhet värderas högre än en kollektiv känsla av tillhörighet.”

Kanske är det inte så konstigt att det uppstår känslomässiga tomrum. Som om något fattas oss. Coronakrisen fungerar därför som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på.

Men det uppochnedvända livet påminner oss också om hur vi skulle kunna ha det. De mångas malande, avgrundsdjupa ensamhet är inget naturtillstånd. Vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar och skiktar, utan tvärtom stärker sociala relationer. Som uppmuntrar gemenskap, flätar samman de avklippta banden och väcker frågan: hur ska vi ha det tillsammans?